🤕 Hur mår demokratin?

Litar inte svenskarna på politiken? Gör Folkets hus och parker rätt analys av deras demokratisyn? Är inte demokratins kris en möjlighet?

God morgon!

Igår lördag åkte mitt Hammarby ut i Svenska cupens semifinal mot Mjällby borta. Riktigt surt. Men nu är det bara att se fram emot den allsvenska premiären om två veckor med allt vad det innebär av förväntningar och premiärpromenad med 10 000 andra hammarbyare från Medborgarplatsen. 💚🤍

Idag ska jag dock återigen rodda med fotbollscup för barn. Det blir också fint. ⚽

Idag tänkte jag prata lite om svenskarnas förhållande till demokratin.

---

Hur mår demokratin?

Nu i veckan publicerade Folkets hus och parker en intressant opinionsundersökning (och vidhängande debattartikel) om svenskarnas förhållande till demokratin. Redan rubrik och nedryckare på debattartikeln är alarmerande. Vi får veta att ”svenskar litar varken på politiker eller media” och att ”vi närmar oss med stormsteg vad demokratin tål”. Men är det verkligen vad undersökningen säger?

Det finns några punkter i undersökningen som jag tycker är värda att ta upp och diskutera lite. Jag har dock valt att bortse från den delen av undersökningen som rör nyhetsmedia.

För det första, stödet för demokratin är urstarkt i Sverige. 98 procent anser att demokratin i Sverige är värd att försvara (91 procent anser att den är värd att försvara i ”mycket hög grad”). Bland de få som svarar att demokratin i liten grad är värd att försvara är ett parti (gissa vilket!) starkt överrepresenterat. Men även bland sverigedemokratiska sympatisörer är det här en relativt liten minoritetsåsikt.

För det andra kan man med hjälp av undersökningen utläsa att 19 procent – eller nästan 1,5 miljoner svenskar om man utgår från hur många som var röstberättigade i det senaste riksdagsvalet – kan tänka sig att bli politiker.

Enligt en ny artikel om partimedlemskap i Altinget har de svenska riksdagspartierna drygt 270 000 medlemmar. Om vi åter förhåller oss till de som hade rösträtt i senaste riksdagsvalet så motsvarar det ungefär 3,5 procent av den vuxna befolkningen. I runda slängar finns det fem möjliga partimedlemmar på varje existerande medlem om man ska utgå från siffrorna i rapporten.

Man kan givetvis välja att stirra sig blind på siffran att drygt två tredjedelar av svenskarna inte kan tänka sig att bli politiker. Men inte ens när det svenska partiväsendet stod på sin medlemsmässiga höjdpunkt i början av 1960-talet var mer än en knapp tredjedel av svenskarna medlem i ett parti. Att nästan en femtedel av svenskarna kan tänka sig att bli politiker är även det en urstark siffra. Det står också klart att de som är yngre är betydligt mer intresserade av att göra politisk värnplikt än de äldre. Frågan borde vara vad partierna gör för att fånga upp dessa potentiella medlemmar och kanalisera deras vilja till engagemang?

För det tredje är en majoritet av svenskarna (53 procent) beredda att engagera sig för ett tryggare och säkrare lokalsamhälle. Här finns en enorm utvecklingspotential för goda krafter att komma samman för nattvandringar och sociala aktiviteter i bostadsområdet med tanke på att bara två procent anser att de engagerar sig idag. Det handlar kanske mer än något annat om att identifiera och stötta ledare som kan kanalisera ett sådant lokalt engagemang?

Och här har ju onekligen det svenska föreningslivet en central roll att spela. 26 procent av svenskarna skulle vilja engagera sig i lokalt föreningsliv för att stärka demokratin i lokalsamhället. Det är över två miljoner svenskar som skulle kunna tänka sig att ta på sig uppdrag i den lokala partiföreningen, i den lokala hyresgästföreningen, i den lokala idrottsföreningen, i den lokala pensionärsföreningen, som fackligt förtroendevald på jobbet. Det är en armé av människor som säger sig vara beredda att kämpa för demokratin. Det borde man ju ta vara på.

Men allt i rapporten är givetvis inte rosenrött (för i så fall hade de väl inte uttryckt sig som de gjorde i den där debattartikeln jag citerade inledningsvis).

Det finns en stor och växande minoritet av svenskarna som tycker att demokratin i Sverige är hotad, och de hot som minst en fjärdedel av svenskarna ser är i storleksordning:

• kriminalitet;

• påverkanskampanjer/fake news på sociala medier;

• invandring/bristande integration;

• okunskap om samhället;

• ökad segregation/sämre levnadsförhållanden för vissa;

• och extremism.

Varför är det då så här? Det är givetvis omöjligt att dra några fullständiga slutsatser av en sådan här undersökning. Men om jag ska försöka skönja något bland siffrorna så ser jag något jag ofta har varit inne på i nyhetsbrevet. Det finns ett missnöje i samhället som inte kanaliseras och åtgärdas. Ett missnöje som snarare handlar om att samhället har dragit sig undan och att det upplevda samhällskontraktet brutits.

Och om människor upplever att det offentliga samhället dragit sig tillbaka och inte ser till att samhället håller ihop eller levererar det man förväntar sig i form av nyttigheter, trygghet och välfärd kommer man också börja misstro de som är satta att styra samhället.

Att bara sju procent av svenskarna anser att dagens politiker stärker demokratin är givetvis en rungande misstroendeförklaring mot de politiska partierna. Och då är det heller inte särskilt konstigt att bara 36 procent av svenskarna har stort förtroende för politiker i riksdagen (siffrorna för kommun och region är ännu lägre). Och hela 41 procent av svenskarna anser att deras syn på demokratin har påverkats negativt av debatten om (svikna) vallöften som följde på det senaste valet.

Det mesta tyder dock på att svenska partier är ganska bra på att uppfylla uttalade vallöften om de kommer till makten. Men vi missar någonting genom att stirra oss blinda på sådant. Partier har också mer oartikulerade löften som grundar sig i ideologi, narrativ och värdeord. Det är exempelvis inte orimligt att socialdemokratiska väljare har förhoppningar om en förbättrad välfärd, jämlikhet och demokrati som går bortom vad kommunala budgetar, blocköverskridande koalitioner och regelverk kan leverera.

Men om man inte kan matcha dessa oartikulerade löften och omsätta dessa i praktisk reformpolitik kan man nog heller inte vänta sig förtroendet för politiker och deras förmåga att försvara demokratin ska vara så mycket högre än vad det är idag.

Jag kommenterade förra årets undersökning i det här nyhetsbrevet:

🔥 300 000 sossar utan uppdrag!

---

Tips för öga och öra

Tips för öga och öra är förslag på exempelvis artiklar, böcker, musik, TV-serier, filmer och så vidare som jag tycker det är värt att tipsa om. Tanken är väl att det ska vara relativt nya tips. Men det kan lika gärna vara något äldre som jag snubblat över.

📕 “There’s a Lot More That Needs to Be Done”

Intressant intervju med den svarta feministen och aktivisten Barbara Smith som en del av The Combahee River Collective myntade begreppet identitetspolitik.

🎧 Könskriget

I senaste avsnittet av utmärkta frihetliga vänsterpodden Apans anatomi samtalar Mathias Wåg med Myra Åhbeck Öhrman om den så kallade manosfären.

📕 Why Conservatism Can Never Be “Populist”

En läsvärd recension av boken I the People: The Rhetoric of Conservative Populism in the United States. Konservativ populism har aldrig handlat om demokrati och jämlikhet, utan snarare om att mobilisera stöd för traditionella hierarkier.

📽 Kungen med två ansikten

Åsa Linderborg, historiker och tidigare kulturredaktör på Aftonbladet har gjort en väldigt sevärd och kritisk dokumentärserie på HBO Max om kung Carl XVI Gustaf med anledning av att det i år är 50 år sedan han blev svensk statschef.

---

Det var allt för idag. Vi ses nästa vecka. Om det är något är det bara att du höra av dig. Dela gärna nyhetsbrevet med vänner och i dina sociala medier.

Påtår? ☕

Fredrik Jansson