TAN-vänstern skjuter bredvid målet
Hur länge ska hösten 2015 spöka i svensk debatt? Är det invandringens fel att samhället dragit sig undan? Går det att fokusera på människors materiella intressen?
God morgon!
Den här veckan har väl flutit förbi ganska obemärkt. Men vi går uppenbarligen mot ljusare tider. Kan bara vaccineringen gå lite fortare så kan det ju bli ljusare på flera sätt och vis.
Idag tänkte jag prata lite om det som lite slarvigt kallas TAN-vänster.
TAN-vänstern skjuter bredvid målet
För någon vecka sedan skrev Göran Greider följande tweet:
I sak är det inget särskilt konstigt eller unikt med Greiders tweet. Den är egentligen bara en kondensering av den TAN-vänster-diskurs som blivit så vanlig inom socialdemokratin sedan flyktingkrisen hösten 2015.
(Här kan det dock vara på sin plats att påpeka att TAN – det vill säga traditionell, auktoritär och nationalistisk – egentligen inte är en särskilt bra beskrivning på en invandringsrestriktiv hållning. Men i brist på bättre får det bli så använder jag mig av den.)
Men när jag nu under fem års tid har hört samma budskap återupprepas gång efter annan kommer jag inte ifrån att jag nog tycker att TAN-vänstern skjuter bredvid målet och utkämpar gårdagens bataljer.
Det kanske var så att de justeringar som gjordes i migrationspolitiken i svallvågorna efter flyktingkrisen varit nödvändiga? Inte minst eftersom Sverige saknade tillräcklig kapacitet att hantera en väldigt stor flyktinginvandring på en väldigt kort tid. Brist på bostäder, lärare, poliser, socialsekreterare och så vidare spelade roll. Mycket större roll än eventuella kulturkrockar.
För om man ska se på invandring från ett socialdemokratiskt perspektiv måste det i stor utsträckning handla om just de materiella förutsättningarna att integrera människor i samhället. Och det handlar om sådant som tillgång till bostad, jobb, utbildning och språk. En mer liberal syn skulle istället kunna handla om att gränserna är öppna, men att utöver det skydd som den gränsen ger när man är på dess insida är det mesta upp till den enskilde att fixa. Men så brukar inte den som vurmar för en generell välfärd tänka.
Men vi lever ju inte längre i hösten 2015. Det som sågs som problem då, är inte längre aktuellt. Det är mycket färre flyktingar som söker sig till Sverige idag än det var då. Man kan till och med hävda att det är för få för att kunna klara av en framtida arbetskraftsförsörjning? Men även om man ändå hävdar att det nuvarande låga inflödet av asylsökande är önskvärt så är det svårt att förstå varför man tror att det är ytterligare åtstramningar som är lösningen på någonting? Mer än för att fortsätta att till varje pris sätta migrationsfrågan i centrum för den svenska politiska debatten vill säga.
I en kommande bok om missnöjet i Sverige finns det en intressant reflektion som jag tror spelar roll i den här diskussionen. När människor får frågan om vad man är missnöjd med svarar de som regel att det är ganska praktiska frågor i deras vardag som är viktiga. Bussarna går för sällan. Det är svårt att få en tid på vårdcentralen. Den lokala matbutiken har lagt ner. Arbetsförhållandena är dåliga. Vägarna behöver underhåll. Kontentan skulle kunna beskrivas som att samhället har dragit sig undan.
Men när de sedan får frågan om vad som är orsaken blir svaret ofta invandringen. Varför svarar man så? Det enkla svaret skulle väl vara att folk är rasister. Det skulle vara ganska typiskt i en tid då vi individualiserar allt. Ett mer komplext svar skulle kunna vara att samhället har dragit sig undan parallellt med att vi sett en ökad flyktinginvandring. Och att det ena därför kopplas ihop med det andra. Och att det sedan underhålls av att det är omöjligt att föra en politisk diskussion om någonting idag utan att den på ett eller annat sätt förs in på att handla om invandrare.
Men om man står inför en situation där man ska åtgärda frågorna folk är missnöjda med eller den föreställda orsaken, vad händer då?
För om det var så att glesa bussturer och annat är symptom på det problem som invandring antas vara skulle ju det naturliga vara att komma till rätta med den grundläggande orsaken.
Men om fokus är på invandringen och vi föreställer oss att den skulle skruvas ner till noll, kommer det lösa de problem folk är missnöjda med i sin vardag? Det rimliga svaret är väl nej. De kommer fortfarande uppleva samma problem i sin vardag, och risken är ju att man kommer fortsätta att peka på de synliga minoriteterna för att förklara vardagsproblemen. Inte minst eftersom samhället har bekräftat problembilden. Och hur ska man gå vidare då, starta återvandringsprogram? Och kommer det att lösa problemen? Med största sannolikhet inte.
Vi kommer fortsätta vara ett mångkulturellt samhälle. Alldeles oavsett invandringspolitik kommer människor fortsätta vandra över jorden. Oavsett om det beror på flykt undan krig, sökande efter en bättre ekonomisk situation eller att klimatkrisen förändrar livsförutsättningarna.
De människor som lever i Sverige kommer se olika ut och de kommer delvis ha olika kulturella nyanser. Dock kommer det inte vara några statiska nyanser. Människor utvecklas, anpassar sig till varandra, och lär sig leva med varandra. Hur fort det går handlar sannolikt om de där materiella förutsättningarna. Bra bostäder. Bra jobb. Bra utbildning. Bra språkkunskaper.
Och nu kan det ju vara så att jag är lite gammalmodigt materialistisk. Men jag tror att den politiska lösningen finns i att ta tag i just de där faktiska problemen som människor i Sverige ser i sin vardag. Det kan ju vara så att om människor inte ser problem i sin vardag så ser de heller ingen orsak till de då ickeexisterande problemen?
Allt handlar inte om svartmuskiga främlingar. Ibland handlar det bara om att man ska kunna ta bussen till vårdcentralen.
Tips för öga och öra
Tips för öga och öra är förslag på exempelvis artiklar, böcker, musik, TV-serier, filmer och så vidare som jag tycker det är värt att tipsa om. Tanken är väl att det ska vara relativt nya tips. Men det kan lika gärna vara något äldre som jag snubblat över.
En klart sevärd miniserie baserad på verkliga händelser som är skriven av David Simon, skapare av The Wire. Berättelsen handlar om en ung kommunpolitiker i Yonkers (en kranskommun till New York City) och konflikterna och turerna kring byggandet av allmännyttiga/sociala bostäder i vita medelklassområden och de NIMBY-protester det utlöser i brytpunkten mellan 1980- och 90-tal.
Det var allt för idag. Vi ses nästa vecka. Om det är något är det bara att du höra av dig. Dela gärna nyhetsbrevet i dina sociala medier.
Påtår?
Fredrik Jansson