Folkrörelsesocialism i en fragmenterad tid
Kan vi vara folkrörelsesocialister i en tid då folkrörelser inte längre klarar av att vara folkrörelser? Kan vi vara kollektivister i en fragmenterad tid? Kan vi föreställa oss att vara deltagare snarare än kunder?
God morgon!
Ett nytt år. Det är ju lätt att det blir numerologi av sådant. En ny vecka, en ny månad, ett nytt år, ett nytt decennium, ett nytt sekel, ett nytt millenium. Som att skillnaden mellan de första dagarna i januari och de sista dagarna i december är så mycket större och viktigare än mellan två dagar i mitten av oktober. Egentligen är de ju inte det. Det har gått en vecka sedan förra nyhetsbrevet. Precis som vanligt.
Men nog kändes det som en slutpunkt för 2020 när vaccineringarna påbörjades i slutet av december? Vi kan se framåt mot att livet blir ljusare på alla sätt och vis. Förhoppningsvis.
Idag tänkte jag skriva lite om folkrörelsesocialism.
Folkrörelsesocialism i en fragmenterad tid
Från Unga örnar till Fonus. Så brukar man kortfattat beskriva det som kan kallas den reellt existerande folkrörelsesocialismen. Ett myller av organisationer och föreningar som täckte snart sagt varje av livets facetter. Unga örnar för barnen. SSU för ungdomen. ABF för bildningstörsten. Facket för de arbetande. Kooperationen för inköpen. Folkets hus för mötet. Folkets park för nöjet. Partiet för samhällsbyggarna. PRO för de gamla. Och Fonus för den sista resan till graven. Och så vidare.
Folkrörelsesocialismen är idén att den här praktiken utgör ett föredöme för hur vi ska organisera samhället. Ett samhälle där vi är medlemmar och medborgare snarare än kunder. Ett samhälle där vi deltar i demokratiska processer snarare än agerar på marknader.
Om nu världen någonsin såg ut så (till viss del gjorde den väl det), så gör den det inte längre.
Delvis började den folkrörelsesocialistiska samhällsvisionen utmanas redan med efterkrigstidens växande välstånd. TV, bil, semester och sommarstuga individualiserade fritiden. Och den samhällsomvandling vi sett under de senaste decennierna med avindustrialisering, urbanisering, digitalisering och ökad migration har brutit ner gamla gemenskaper och identiteter än mer, utan att nya ännu har hunnit växa sig starka. Förmodligen har mänskligheten aldrig upplevt en tid som varit mer fragmenterad.
Det är en utveckling som fått många av folkrörelsesocialismens länkar har vittrat sönder. Det kanske fortfarande finns ett Folkets hus, en ABF-avdelning, ett Coop. Partiet, facket och PRO kallar fortfarande till möte. Men det är inte längre samma sak för de allra flesta.
Och det hela är nog inte ett utslag av pamparnas förräderi som en del gärna vill ha det till. Det handlar sannolikt mer om produktivkrafternas utveckling och att de materiella förutsättningarna har förändrats för att låta som en gammal marxist.
Visserligen nåddes vi i veckan av glädjande nyheter att LO har haft sitt bästa tillväxtår sedan mitten av 1980-talet med nästan 20 000 fler medlemmar. (Egentligen var det snarare min arbetsgivare Kommunal som stod för sisådär 85 procent av ökningen.)
Men vi skulle nog fara med osanning om vi påstod att fackföreningsrörelsen utgör en centralpelare i medlemmarnas liv numera. För många har nog fackföreningen en roll som mest liknar försäkringsbolagets. Det är möjligen något man betalar in till och vänder sig till när man är i trångmål. Men för de allra flesta är det inte en förening som man deltar i.
Det är ju inte heller det fackliga medlemskapets höjdpunkt under nittiotalskrisen vi föreställer oss när vi försöker föreställa oss fackföreningen som en levande folkrörelse.
Och visst ser vi ibland att medlemstalen i partier går upp (framför allt i samband med val). Men på det stora hela är trenden är onekligen att partimedlemskap är något som minskat under lång tid.
Visserligen är Socialdemokraterna fortfarande det överlägset största partiet (näststörsta Moderaterna har hälften så många medlemmar). Men 90 000 medlemmar är betydligt mindre än de 260 000 medlemmar som stod kvar i partiet i början av 1990-talet efter kollektivanslutningens avskaffande (och hur det var innan dess ska vi inte ens tala om). Och en organisation som tappar medlemmar och där de som står kvar blir allt äldre kommer att ha svårt att vara en levande folkrörelse som förnyar sig för att möta samtidens utmaningar.
Även det andra traditionella folkrörelsepartiet, Centerpartiet hade fortfarande i slutet av 1990-talet över hundratusen medlemmar. Sedan dess har mer än trefjärdedelar av dess medlemskår försvunnit. I början av 1960-talet hade alla riksdagspartier (förutom kommunisterna) över hundratusen medlemmar. Det fanns en tid då Folkpartiet hade 108 000 medlemmar! Det fanns en tid då nästan var tredje väljare var medlem i ett politiskt parti.
Det var sannolikt bra för demokratin. Precis som det är dåligt för demokratin om allt färre engagerar sig i partier.
Frågan är om det går det att vända trenden? Kan partier bli växande och mer levande?
Om du står till vänster pekar du nog gärna på Labour i samband med Jeremy Corbyns ledarskap. Labour ökade från knappt 190 000 medlemmar vid valet i maj 2015 till en topp på cirka 560 000 medlemmar vid 2018 års utgång (för att sedan tappa ungefär 65 000 medlemmar). Och i stor utsträckning var det unga människor som valde att gå med i partiet och (åtminstone i någon utsträckning) aktivera sig.
Dock kan det vara på sin plats att påpeka att i förhållande till befolkningsmängd var aldrig Corbyns Labour större än de svenska Socialdemokraterna (även om Socialdemokraternas låga siffror och Labours höga är hyfsat jämnstora). Den stora tillväxten hos Labour imponerar, men den skedde från en mycket låg nivå. Omräknat till svenska förhållanden så var Labour 2015 ett parti med ungefär samma medlemsdensitet som Centerpartiet hade det året. Man hade med svenska mått haft ungefär 28 500 medlemmar.
Men nog skulle även Socialdemokraterna må bra av att tredubblas över de närmsta åren. Och även om det inte finns lika mycket lågt hängande frukt i ett svenskt sammanhang (Labour var ju också ”ensamt” till vänster om mitten) så visar den typen av medlemstillströmning att det finns något att hämta i den vilja till förändring som var motor i Labours tillväxt (och möjligen i ett svenskt perspektiv i den socialdemokratiska partiförenigen Reformisternas snabba tillväxt, även om jag är osäker på hur stor del av deras medlemmar som är nytillkomna partimedlemmar)?
Men en levande folkrörelse är inte bara en fråga om kvantitet. Det är inte (bara) mängden medlemmar som gör en folkrörelse till en folkrörelse. Folk räcker inte, de måste vara i rörelse också. Det är alltså även en fråga om kvalitet. Vad gör föreningen, och vad gör medlemmarna?
Idag kan ofta föreningar liknas vid serviceorganisationer som levererar tjänster till medlemmarna. Motprestationen är oftast medlemsavgiften. Och i så fall förvandlas ju den förmenta folkrörelsen till en butik. Det transaktionella utbytet ersätter det demokratiska deltagandet.
Så hur är man då folkrörelsesocialist i en fragmenterad och individualiserad tid?
Var aktiv i de föreningar du är medlem i. Sitt gärna i styrelsen i någon av dem. Men försök framför allt att vara en aktiv medlem. Gå på årsmöten och medlemsmöten. Delta i diskussionerna. Skriv en motion om det är något du tycker att föreningen bör fokusera mer på. Erbjud dig att göra sådant som underlättar verksamheten. Även om du inte har möjlighet att lägga ner mycket tid så kanske du kan hjälpa till vid något tillfälle under året.
Ibland kan jag få intrycket att det hos många finns en syn (både på sig själva och på andra) att ett föreningsmedlemskap måste vara allt eller inget. Men så är det givetvis inte. Även om du tycker att en förening är viktig så kanske du tycker att en annan förening är viktigare. Eller att du gör mer nytta där. Eller att du helt enkelt tycker att det är roligare. Medlemsaktivitet kan också gå upp och ned och upp igen över tid. Du måste inte brinna för allt hela tiden. Men det betyder ju inte heller att du helt måste lämna föreningen bara för att din aktivitetsgrad minskar.
Och det gäller givetvis inte bara den typen av föreningar som jag nämnde inledningsvis. Om du vill understödja en folkrörelsesocialistisk samhällsmodell så gäller det givetvis alla de föreningar du tycker är viktiga.
Men folkrörelseidén handlar ju inte bara om föreningsmedlemskap. I den finns också tanken om den mellanmänskliga jämlika samhörigheten som sträcker sig bortom familjen och den slutna vänkretsen. Det kan handla om att vara en god granne som hjälper till eller bjuder in. Det kan handla om att ta initiativ till att människor som inte känner varandra träffas och lär känna varandra och gör saker tillsammans. Det handlar om ömsesidighet där vi inte (bara) agerar köpare och säljare.
Vi lever i en tid där vi känner alltings pris, men ingentings värde. Kärnan i det folkrörelsesocialistiska är att lära sig någontings värde.
Tips för öga och öra
Tips för öga och öra är förslag på exempelvis artiklar, böcker, musik, TV-serier, filmer och så vidare som jag tycker det är värt att tipsa om. Tanken är väl att det ska vara relativt nya tips. Men det kan lika gärna vara något äldre som jag snubblat över.
Läsvärd essä om Robert Tressell (1870-1911) som skrev romanen The Ragged Trousered Philanthropists. Den publicerades först efter hans död och länge var mycket okänt om hans liv. Boken är en av de tidigaste arbetarromanerna i Storbritannien och anses också vara en av de viktigaste socialistiska läroböckerna där. Om man vill läsa boken finns den numera fritt tillgänglig på nätet.
Det var allt för idag. Vi ses om en vecka. Hör av er om det är någonting. Dela gärna nyhetsbrevet i era sociala medier.
Kaffe?
Fredrik Jansson