🇸🇪 Kan man beordra fram svenskhet?

Vad är det som skapar anknytning till ett samhälle? Vad innebär det att vara svensk? Kan det möjligen vara så att den grad av svenskhet man känner beror i vilken utsträckning man har ett tryggt jobb?

God morgon!

Det är ett tag sedan jag tipsade om att man kan ladda ner min bok Gemenskap & skötsamhet: en essä om socialdemokratins väsen (2016) gratis som ebok. Klicka på knappen för att komma till webbshopen. Om du vill ha en pappersbok är det betydigt billigare att handla på digitala boklådor som Adlibris och Bokus.

Idag tänkte jag prata lite om identitet.

---

Kan man beordra fram svenskhet?

I fredags publicerade Dagens Nyheter ett längre reportage med den socialdemokratiska riksdagsledamoten Lawen Redar. Redar är partiets kulturpolitiska talesperson, men framför allt sammankallande i arbetsgruppen Ökad samhällsgemenskap genom att vi delar ett gemensamt språk som tog fram delrapporten Framväxten av parallellsamhällen som en del i Socialdemokraternas förnyelsearbete (jag skrev om rapporten i nyhetsbrevet i början av december förra året).

I reportagets titel finns ett citat av Redar där hon säger att det inte räcker att vara svensk på pappret, man ska vara det i hjärtat också. Det skapade tankar hos mig som kan kokas ner i titeln på det här numret av nyhetsbrevet, kan man beordra fram svenskhet?

För om det är så att svenskhet inte begränsas till pappret (möjligen samma innebörd som Ulf Kristerssons ”medborgarskap är inte en resehandling” på Folk och försvar tidigare i år?), utan också ska vara något som man känner en genuin kärlek till (även om det man faktiskt har i hjärtat mest är blod, vilket ju ger en helt annan konnotation när man talar om nationell identitet) borde man ju fråga sig hur staten ska kunna kräva att man känner kärlek till ett land och samhälle? Och om inte en lycklig kärlek kräver ömsesidighet?

Det är inte helt lätt att bli klok på vad Lawen Redar menar att det innebär att vara svensk. I reportaget finns det olika definitioner och ingen av dem är väl helt klargörande.

Å ena sidan finns det en scen där hon talar inför en grupp åhörare som i stor utsträckning består av kvinnor med somalisk bakgrund där hon hänvisar till World Values Survey och att svenskar som regel tycker att det räcker att man följer svensk lag och talar svenska för att definieras som svensk.

När hon och hennes arbetsgrupp å andra sidan formulerar sig i rapporten så heter det att ”den samhälleliga gemenskapen formas när människor delar ett gemensamt språk, kulturella och historiska referensramar samt grundläggande sociala konventioner”.

Där finns ju visserligen språket – svenska får man anta – och grundläggande sociala konventioner som väl i någon mån kan översättas till att följa svensk lag (samt förmodligen att ta bort luddet när man använt torktumlaren i tvättstugan).

Men det där med kulturella och historiska referensramar verkar inte vara något som kändes aktuellt att lyfta när hon faktiskt träffade de personer som hon tycker ska vara svenskar i hjärtat. Men man talar väl till den publik man har vid varje givet tillfälle antar jag?

Och ingenstans, varken i rapporten eller i reportaget görs ett försök att definiera vad dessa ”kulturella och historiska referensramar” kan tänkas vara. Inte heller begrepp som ”svenska värderingar” förtydligas. De blir bara hängande i luften. Men tydligen ska man känna i hjärtat vad det innebär?

Det är ju det här mycket av kritiken av rapporten har handlat om. Den har i väldigt svepande ordalag talat om det problematiska med en hög invandring, men inte klarat av att närma sig frågan från ett materialistiskt perspektiv. Det är inte så att kritiker har menat att alla problem med bristande integration handlar om klass som Lawen Redar vill göra gällande i reportaget (det är uppenbarligen så att hon är väldigt upptagen med att skjuta ifrån sig kritik mot rapporten).

Men det många har kritiserat rapporten för är att den i så stor utsträckning bortser från att det finns materiella skäl till att integrationen inte har fungerat. I stället har det svartmålats med breda penseldrag om att det finns (för) många invandrare, att de inte talar (tillräckligt bra) svenska, och att de inte vill vara en del av det svenska samhället.

I en passage i reportaget hävdar en förskolerektor i ett invandrartätt bostadsområde att rapporten bekräftar det hon ser ”med siffror”. Problemet är bara att det inte alls finns några siffror i rapporten om hur många det är som inte talar (tillräckligt bra) svenska eller hur många som inte vill vara en del av det svenska samhället.

Det som finns är å ena sidan ett konstaterande att en femtedel av Sveriges befolkning har åtminstone en förälder född utanför Europa och å andra sidan en generell beskrivning av att det finns personer som inte talar (tillräckligt bra) svenska och inte vill vara en del i det svenska samhället. Det många kritiserat är att det inte går att göra likhetstecken mellan det ena och det andra.

 Så det är inte konstigt att Sanyab Musa från organisationen Somaliska mammor anser att ”alla siffror och ord ni använder om oss är negativa”, eller att Deeqa Suldan blinkar bort tårar och poängterar att hennes barn talar svenska, inte somaliska. De problem som faktiskt finns i verkligheten dränks i rapportens flodvåg av ord som inte vill ta hänsyn till att verkligheten inte är svart eller vit, utan består av hela paletter av gråskalor och färgskalor.

Och precis som när det gäller Lawen Redar själv försvagas hemspråk och etnicitet helt odramatiskt över tid. Som när hon säger att:

”Min generation är självklara svenskar, vi är födda och uppvuxna här. Generationen efter mig, deras avstånd till den kurdiska etniciteten ... den ebbar ut. Det är bara så.”

Det borde väl även gälla om inte alla andra med utomeuropeisk bakgrund, så åtminstone ett absolut flertal? Det finns väl egentligen ingenting som säger att de som kommit till Sverige de senaste decennierna på något grundläggande sätt är annorlunda än andra som genom migration sökt sig till nya omständigheter? Men att förutsättningarna för att komma in i ett nytt samhälle handlar om de verktyg som faktiskt erbjuds.

Och då är vi tillbaka till att mycket av det som varit otillräckligt med integrationen har handlat om materiella frågor. Klass om man så vill.

Redar verkar ju hela tiden vilja komma in på det materiella. Men kommer sällan till skott. Hon citerar Olof Palme:

”Där människor vet att de får jobb, kan försörja sig, känner social trygghet och ser optimistiskt på framtiden – där har rasismen svårt att få något egentligt fotfäste.”

Men varken i rapport eller reportage finns det särskilt mycket om de ökade klassklyftorna och den ökade ojämlikheten under snart ett halvt sekel. Det finns ingenting om att den finansiella tvångströjan även socialdemokratiska regeringar har satt på reformmöjligheterna sedan krisen på 1990-talet. Det finns ingenting om de ”satsningar” på välfärden som egentligen är nedskärningar (”effektiviseringar” brukar det kallas). Det finns ingenting om otrygga anställningar och ofrivilliga deltider som drabbar kvinnor och invandrare i arbetarklassen i oproportionerligt hög grad. Allt det där som kan få vissa att vilja prata om klass.

Kanske kommer Lawen Redar och hennes arbetsgrupp att lägga fram ett ordentligt reformprogram. Hon menar att det inte duger ”att dutta med små åtgärder” och några möjliga reformförslag svischar förbi:

”Kräva av allmännyttiga bostadsbolag att rusta upp bostäder och aktivt skapa större blandning i segregerade områden? Svenskutbildning under arbetstid för hemtjänstpersonal och språktester för nyanställda? Lönepåslag på 5 000 kronor för utbildade förskollärare som vill jobba i utsatta områden?”

Och det är säkert bra. Forskningen lär ju också hävda att språkutbildning, yrkesutbildning och praktik är sådant som förkortar vägen in på arbetsmarknaden för de som kommer som flyktingar och anhöriginvandrare.

Och att möjliggöra för barn till arbetslösa och föräldralediga att gå på förskola och fritids i samma utsträckning som andra barn skulle sannolikt göra under för språkutvecklingen för de som behöver mest hjälp med den. Om vi tycker förskolan (och fritids) är pedagogisk verksamhet är det svårt att förstå varför tillgången ska begränsas för vissa barn?

Men så finns det ju de där generella reformerna som skulle skapa bättre förutsättningar för många av de människor som bor i det som kallas utsatta områden. Heltider, tillsvidareanställningar och högre personaltäthet i välfärden kanske?

Man skulle kanske kunna tänka sig en bostadspolitik och utbildningspolitik som syftade till att direktören och arbetarens barn går i samma klass, eller vad det nu var Olof Palme sa. Med tillägget att det även skulle gälla Mohammed och Svensson.

Kanske till och med i etniska enklaver som Magdalena Anderssons villaområde i Nacka eller den Stockholms innerstad där Lawen Redar bor? Men det vore kanske bara ytligt och semantiskt att påpeka det om vi faktiskt ”ska bo blandat” överallt?

Efter att jag har läst reportaget har jag dock inte blivit särskilt mycket klokare på hur man ska vara svensk i hjärtat. Men tydligen är det i stor utsträckning ett uppdrag för politiken som ska skapa ett jämlikare och rättvisare samhälle.

Gott så. Jag ser fram emot ett stort reformpaket för ett sådant samhällsprojekt. Cynikern i mig säger dock att språktester för nyanställda i välfärden kommer genomföras snabbare än språkutbildning under arbetstid för personal i hemtjänsten. Men jag ser mig gärna motbevisad.

Man kan nog inte beordra fram svenskhet. Man kan nog bara verka för att skapa ett samhälle som så många som möjligt känner sig delaktiga i. Då kanske de också blir svenskar i hjärtat?

---

Tips för öga och öra

Tips för öga och öra är förslag på exempelvis artiklar, böcker, musik, TV-serier, filmer och så vidare som jag tycker det är värt att tipsa om. Tanken är väl att det ska vara relativt nya tips. Men det kan lika gärna vara något äldre som jag snubblat över.

👁 We Need a Revival of Marxist Class Analysis

Intressant diskussion i amerikanska vänstertidskriften Jacobin om behovet av fler empiriska marxistiska studier av klasstruktur och klassmedvetenhet.

👂 Møbelhandler Arvid Engen i “Makta” - hvem var han?

När man ser det norska politiska dramat Makta är det en karaktär man blir mer nyfiken på än andra. Arvid Engen, “møbelhandleren på Jessheim” hade ingen position i Arbeiderpartiet. Men ändå hade han nära kontakter med många ledande partiföreträdare och läckte uppgifter till media. På länken kan ni lyssna på en kort podd om Engen.

---

Det var allt för idag. Vi ses nästa vecka. Om det är något är det bara att du höra av dig. Dela gärna nyhetsbrevet med vänner och i dina sociala medier.

Ska det vara påtår? ☕

Fredrik Jansson