🔨 Om allt man har är en hammare?

Varför ser samhället ut som det gör? Varför finns det en poäng att inte söka simpla förklaringar? Varför framstår plötsligt Ebba Busch som mer sossig än Magdalena Andersson?

God morgon!

Det är första advent. Ljusen tindrar och snön ligger vit på taken. Vi har tagit oss ur november. Snart blir det ljusare igen. Vi överlevde i år också. 🕯

🎅 Jultävling 🎅
Med tanke på att det lackar mot jul tänkte jag lotta ut ett exemplar av Arbetarnas Kulturhistoriska Sällskaps väggalmanacka för 2024.

För att delta:
Gilla det här numret av nyhetsbrevet ♥, dela numret på sociala medier, svara på mejlet med din adress och länk till det sociala medium där du delat numret. Du behöver givetvis vara prenumerant på nyhetsbrevet för att delta. Tävlingen pågår fram till 14 december.

Idag tänkte jag prata om vikten av att ha en verktygslåda.

---

Om allt man har är en hammare?

Varför ser det samhälle vi lever i ut som det gör? Om man försöker reda ut det kan man säga att man gör en samhällsanalys. Och om man tar ett grepp om kanske de fyrtio senaste åren så skulle man förmodligen peka på några stora samhälleliga omvälvningar som skett.

Globaliseringen. Murens fall. Kapitalismen som samhälleligt axiom. Klimatförändringarna. Digitaliseringen. Fragmentiseringen. Migrationen.

För att ta några exempel.

Sedan skulle man kanske peka på ett antal politiska beslut och processer som förstärkt de stora övergripande samhällsomvandlingarna.

Avregleringen av kreditmarknaden. EU-medlemskapet. Marknadifieringen av välfärden. NPM i offentlig sektor.  Budgetsaneringen på 90-talet. Det finanspolitiska ramverket. Högskolans utbyggnad. Satsningar på välfärden som aldrig täcker ökade kostnader. Lättnader och åtstramningar i migrationspolitiken.

För att ta några exempel.

Och slutligen skulle man kanske peka på vilka effekter dessa förändringar har haft på vårt samhälle.

Ökad ojämlikhet. Avindustrialisering. Eftersatt infrastruktur. Segregation. Individualisering. Samhällets tillbakadragande. Försvagat klassröstande och klassidentifikation.

För att ta några exempel.

Så skulle man kunna tänka sig att en socialdemokratisk samhällsanalys skulle kunna se ut. Världen är komplex och skälen till att samhället ser ut som det gör är mångfacetterade. En del av samhällsutvecklingen är kanske negativ, medan andra delar är positiva. Och vilka delar som är vad beror sannolikt också på med vilka värderingar man går in i analysen.

I veckan presenterades de första fyra rapporterna i Socialdemokraternas ”uppdaterade samhällsanalys”. Två av dem, En ung generation med framtidstro, och Ökad samhällsgemenskap genom kultur, idrott och fritid är bra på så sätt att de lyfter fram det komplexa i orsakerna till samhällsproblem och i någon mån pekar ut en rimlig riktning. Det betyder inte att varje formulering är vägd på guldvåg.

Men de är helt okej.

Det kan man inte säga om de två övriga rapporterna, Ökad samhällsgemenskap genom att vi delar ett gemensamt språk, och De kriminella gängen ska knäckas och nyrekryteringen ska stoppas. De är en mer problematisk läsning.

Ibland när ordet problematiskt används så görs det som ett sätt att säga att författaren har skrivit något man inte får säga. Det är inte så jag använder ordet.

De är problematiska för att de målar upp halmgubbar och kommer med påståenden som aldrig leds i bevis. Om man ska säga något övergripande så verkar det som att den enda samhällsförändringen av vikt som ägt rum enligt rapportförfattarna är en ökad migration.

Det är lite fattigt.

Om allt du har är en hammare, ser alla problem ut som en spik.

I språkrapporten målar man upp en bild av att det svenska språket av någon anledning är hotat. Och att det hotet är kopplat till invandringen. Vi får exempelvis reda på att det 2022 var ungefär 19 procent av befolkningen i Sverige som har minst en utomeuropeisk förälder, till skillnad från 1960 då det bara var 0,1 procent som hade det.

Sverige har förändrats över de senaste dryga 60 åren. Knappast en överraskning. Men faktum är att det i sig inte säger någonting om svenskans ställning i samhället. Jag gör ett djärvt antagande och konstaterar att en majoritet av de som skrivit rapporten tillhör de där 19 procenten. De verkar trots det vara både välutbildade och välintegrerade i det svenska samhället. Två av tre barn i min familj räknas in i de där 19 procenten. Siffran i sig säger ingenting om svenska språkets ställning i samhället.

Visst finns det de som faller mellan stolarna och inte får den tillgång till svenskan som de skulle behöva. Men den siffran är betydligt lägre än vad man vill ge sken av genom att dra alla med utomeuropeisk bakgrund över samma kam.

Vi får också veta att det finns arbetsplatser inom välfärden, förskolan och äldreomsorgen, där många av de som arbetar inte har svenska som sitt första språk. (För transparensens skull kan det vara en poäng att påpeka att dessa välfärdsarbetare i stor utsträckning är mina arbetsgivare.) Och så är det ju. Mycket av omsorgsarbetet i Sverige bärs upp av människor som har rötter någon annanstans. Men att man inte har svenska som första språk behöver inte betyda att man inte kan tala god svenska.

Men visst är det så att det inte minst i delar av äldreomsorgen finns många som skulle behöva en bättre svenska för att fullt ut kunna göra sitt jobb. Men då måste man fråga sig varför det är så att just dessa personer jobbar där de jobbar?

Det är ju inte så att det skulle stiga upp en armé av rågblonda dalkullor ur marken för att ta över arbetsuppgifterna om de som faktiskt arbetar där skulle försvinna. Sanningen är att jobbet inte skulle bli utfört alls i så fall.

Och då måste man fråga sig: är problemet att dessa anställda talar för dålig svenska, eller är problemet att deras arbetsgivare – i förlängningen vi som medborgare – tycker att det är för dyrt att betala vettiga löner, ge trygga anställningar, ha en hög personaltäthet och kompetensutveckla – inklusive språkutbildning – på betald arbetstid?

Och när vi ändå är inne på det här med jobb. Visst är det så att sysselsättningsgraden bland invandrare är lägre än bland infödda. Det är ju inte så konstigt när en stor del av invandringen har varit asyl- och anhöriginvandring snarare än arbetskraftsinvandring. Men sysselsättningsgraden är stigande och är i jämförelse med många andra länder faktiskt ganska hög. Det är gapet mellan infödda och utlandsfödda svenskar som är stort. Men det beror också på att vi har ett högre kvinnligt deltagande på arbetsmarknaden än många andra länder.

Och visst är det så att utlandsfödda svenskar ofta har lägre löner än infödda svenskar. Och visst kan man hävda att det har en koppling till att de är invandrare. Men framför allt handlar det om att de jobb de får är arbetarklassyrken i offentlig och privat tjänstesektor där lönerna och arbetsvillkoren ofta är dåliga. Det är inte i första hand en fråga om migration utan en fråga om klass.

Man pratar gärna om att det i vissa stadsdelar talas väldigt många olika språk, att svenskan i vissa områden är ett minoritetsspråk. Men samtidigt är det ju så att alla språk i ett etniskt blandat område är minoritetsspråk. Men det språk de allra flesta har gemensamt är faktiskt svenskan.

I gängrapporten gör rapportförfattarna bedömningen ”att Sverige, oavsett politiska insatser, aldrig hade kunnat klara av det mottagande [av flyktingar] vi fick på ett tillräckligt bra sätt.” Vad de baserar det på får vi aldrig veta. Men även de verkar konstatera att perioden med hög asylinvandring också var parallell med de nedskärningar i välfärden som genomfördes i svallvågorna av 90-talskrisen och de privatiseringar som dominerat svensk välfärd i 30 år.

Man kan nog konstatera att just de politiska insatserna som en tillbakarullning av välfärdsstaten innebar förmodligen inte var optimala för att klara mottagandet på ett tillräckligt bra sätt. Men trots det är det ju faktiskt så att de flesta som kom faktiskt klarade sig helt okej i alla fall. Men förmodligen hade de klarat sig bättre om vi hade haft ett välfärdssamhälle med både muskler och ambitioner.

Inte minst hade det förmodligen gällt de unga män som riskerar att dras in i gängkriminalitet. För även om rapporten vill trycka på att gängmedlemmarna är andra generationens invandrare så kommer de inte ifrån att ”skolmisslyckanden, NPF-diagnoser och bristfälliga föräldrarelationer” i kombination med bostadsområden som ”karaktäriseras av en låg socioekonomisk status, parallella strukturer och där kriminella har en inverkan på lokalsamhället” är bidragande faktorer. Kanske till och med de centrala faktorerna?

En välfärd med ambitioner hade kunnat fånga upp många av dessa unga killar redan i förskoleåldern. Men de politiska insatserna har varit frånvarande.

För att förklara varför detta inte skett trasslar man in sig i ett resonemang om att ”det tar generationer innan välfärden slår igenom.” Säg det till tidigare generationer av svenskar säger jag och tänker på min farfar.

När han föddes hade vi inte allmän och lika rösträtt. Han talade inte svenska förrän han började skolan. När han var 24 fick vi lagstadgad rätt till semester. När han är 33 år genomförs de första försöken på TV-sändingar i Sverige. När han var 43 år folkomröstade svenskarna om allmän tjänstepension. När han var 56 hade Sverige infört enhetsskolan. Tog det generationer för den demokratiska välfärdsstaten att slå igenom för hans generation?

Vi vet att samhällsnormer är rörlig materia. När jag föddes var aga tillåtet och homosexualitet var listat som en sjukdomsdiagnos. Idag är det svenska normer att inte slå sina barn och att acceptera andra människors sexuella läggning. Värderingar förändras. Och varför skulle det vara annorlunda för människor som råkar ha rötter någon annanstans?

I språkrapporten hävdar man att det ”i våra utsatta områden idag lever en ung generation utan framtidstro” och att ”de flesta går en framtid till mötes som bryter ner dem, krossar deras drömmar och ambitioner, deras självkänsla och kroppar”. Det var ord och inga visor.

Men i verkligheten är det väl trots allt så att de flesta både idag och i framtiden kommer att gå till skolan eller jobbet, lämna barnen på förskolan, träna fotboll på eftermiddagen, dega i soffan framför Netflix efter kvällsmaten. En del kanske till och med kommer vara aktiva i en förening. Det vill säga leva svenssonliv.

Det kanske inte alltid är så kul. Men vi behöver inte heller låtsas att apokalypsen är nära förestående i våra förortsområden.

Det betyder givetvis inte att det inte finns problem med både brottslighet och annat i dessa områden. Men när man tittar på de faktiska bakomliggande orsakerna så kommer man inte runt frånvaron av en bostadspolitik, frånvaron av en arbetsmarknadspolitik, frånvaron av en utbildningspolitik, frånvaron av förebyggande åtgärder, och frånvaron av långsiktigt arbete för att komma tillrätta med de problem som finns.

Men i stället för att lägga fokus på hur man med socialdemokratiska värderingar och socialdemokratisk politik ska komma till rätta med allt detta ägnar man sig åt illa underbyggda funderingar om stora gruppers oförmåga att bara vilja leva helt vanliga liv.

Varför är det så här? Är det så viktigt att triangulera Sverigedemokraterna att man kan strunta i alla andra perspektiv? Är det så att man inte vågar tala om för Magdalena Andersson och Mikael Damberg att 30 år av dogmatiskt ”spara i ladorna” har haft en påverkan på hur samhället utvecklats? Tror man verkligen på sina egna domedagsprofetior?

Som sagt, det är lite fattigt.

Nu ska man ju för all del säga att det här projektet med en ”uppdaterad samhällsanalys” inte är avslutat. Det återstår sju andra arbetsgrupper som ska presentera sina delanalyser. Dessutom ska alla grupperna komma med reformförslag framåt våren.

Men det ser ut som om socialdemokratin håller på att gå miste om möjligheten att göra något bra av sitt analysarbete. När man skulle presentera de fyra rapporterna klarade man inte av att kommunicera något annat än mantrat ”stram invandring” och att för femtioelfte gången sedan flyktingkrisen 2015 be om ursäkt för att man överhuvudtaget släppt någon över gränsen någonsin.

Samtidigt gjorde Kristdemokraterna ett utspel i veckan. Och vad vet jag, det kanske bara är just ett utspel? Men det fanns något hoppfullt med det.

Kärnkraft, vägar, järnvägar, bostäder och välfärd ska byggas ut med staten som motor. Något som i sin tur kräver att finanspolitiken görs om. Ebba Busch konstaterar att hon ”söker inte pris för att vara den mest renläriga marknadsliberalen”. Vilket ju är en rimlig hållning att ha.  

Det är den typ av utspel man skulle kunna tänka sig att Socialdemokraterna skulle göra när de uppdaterat sin samhällsanalys. Om man hade en hel verktygslåda vill säga.

---

Tips för öga och öra

Tips för öga och öra är förslag på exempelvis artiklar, böcker, musik, TV-serier, filmer och så vidare som jag tycker det är värt att tipsa om. Tanken är väl att det ska vara relativt nya tips. Men det kan lika gärna vara något äldre som jag snubblat över.

👂 30 Years of Club SOUL

En lååång spellista för att högtidlighålla att fina och långlivade stockholmsklubben SOUL fyller 30 år. Massor av klassiska och rara soullåtar.

👁 Marknadens tid: Mellan folkhemskapitalism och nyliberalism

Det här verkar vara en intressant antologi om marknadiseringen av Sverige. Boken går att ladda ner gratis som pdf.

👁‍🗨 Rustin

Netflix har släppt en film om Bayard Rustin och hans arbete som den huvudsakliga organisatören bakom March on Washington for Jobs and Freedom (ni vet där MLK hade en dröm). Man kan möjligen tycka att filmmakarna tenderar att spela ner många av organisatörernas socialistiska övertygelser och att inte heller fackföreningsrörelsens roll riktigt framkommer. Men ändå sevärd.

👂 Democracy Q&A

I senaste avsnittet av podden Past Present Future svarar David Runciman och Lea Ypi på frågor om demokrati. Ämnen som berörs är anarki, byråkrati, globalisering, libertarianism, mandatperioder. Bland annat.

---

Det var allt för idag. Vi ses nästa vecka. Om det är något är det bara att du höra av dig. Dela gärna nyhetsbrevet med vänner och i dina sociala medier.

Ska det vara påtår? ☕

Fredrik Jansson