😼 Vad säger LO-talen om framtiden?

Spelar det någon roll vem som är LO-ordförande? Vilka linjer drar Johan Lindholm i sanden? Vad säger Magdalena Anderssons triptyk om förmågan att dansa i takt med arbetarklassen?

God morgon!

Vackert väder och mindre än fyra veckor till semester. Det här är en tid på året då det är lätt att leva.

Förtidsröstningen till Europaparlamentet har också öppnat. Kryssa gärna Kommunals kandidat undersköterskan Lina Jörnkrans (nummer 27 på Socialdemokraternas lista). 🗳

Idag tänkte jag prata lite om riktning och rörelse.

---

Vad säger LO-talen om framtiden?

Runt förra helgen hade LO kongress. Det blev lite rörigt när valberedningens förslag till ordförande hoppade av dagen innan kongressen skulle invigas. Det är inte utan att man känner att det är lite svårrekryterat när man ska hitta den organiserade arbetarklassens främsta företrädare?

Men i slutändan var det alltså Johan Lindholm som stod där i talarstolen. Byggnads stridbare och egensinniga ordförande tog steget över till Landsorganisationen och ska nu samla en sargad centralorganisation där medlemsförbunden har egna, och ibland motstridiga, intressen och inte självklart vill gå i LO-borgens ledband.

Det finns massvis av föreställningar om Lindholm och hur hans ledarskap kommer göra LO både radikalare och mer konfrontativare gentemot den socialdemokratiska partiledningen. Jag vet inte om man ska dra så stora växlar.

Dels för att enskilda personer sällan innebär så stora förändringar i stora organisationer. Det finns traditioner i väggarna och maktstrukturer i medlemsförbunden som också spelar roll för vad som överhuvudtaget är möjligt att göra.

Dels för att Lindholm inte är någon outsider som kommer vända allt över ända. Han har suttit i både LO-styrelsen och Socialdemokraternas partistyrelse sedan anno dazumal.

Men han är en duktig kommunikatör och det är kanske en LO-ordförandes viktigaste roll numera. Och han har som synlig i samhällsdebatten en kortare uppförsbacke än många andra, mer anonyma företrädare för fackföreningsrörelsen.

På söndagen höll han också ett linjetal som nyvald ordförande. Som sig bör. Även om det av naturliga skäl knappast var ett tal han själv gått och knåpat på någon längre tid.

I stor utsträckning var det ett traditionellt LO-tal där Lindholm ville samla ihop kollektivet. Ingen nämnd, ingen glömd.

Men framför allt handlade det om två krav till politiken:

• Dels handlar det om behovet av att investera i både infrastruktur och välfärd.

• Dels handlar det om att avskaffa karensavdraget i sjukförsäkringen.

Det senare var direkt riktat till Socialdemokraterna och Magdalena Andersson. Här kastades möjligen en handske. Det är konstigt att vi fortfarande står här efter alla dessa år och en pandemi och måste tjafsa om att det är dumt att många som arbetar i exempelvis välfärden tvingas gå och jobba trots att man känner sig småkrasslig.

Men om det var någon som förväntade sig något radikalt annorlunda än vad en annan LO-ordförande hade sagt i en parallell verklighet måste ha blivit besviken. Det var trots allt ett helt ordinärt tal av en svensk LO-ordförande.

På måndagsmorgonen var det sedan dags för Magdalena Andersson att tala till kongressen (från 05:30 till 32:40 i klippet nedan). Det är väl inte ett linjetal i någon egentlig mening. Hon är ju trots allt gäst hos LO. Men i någon mån kan man väl se hennes tre tal den senaste dryga månaden (linjetalet om en ny riktning för Sverige och talet på första maj är de två första delarna) som en slags triptyk över var arbetarrörelsen i allmänhet, och socialdemokratin i synnerhet, är på väg.

En sak som jag lagt märke till är att Magdalena Andersson inte längre verkar tycka att det är särskilt viktigt att hålla på med det ständigt ursäktande gnäll om migrationspolitiken som ledande socialdemokrater annars har använt en orimlig stor del av det senaste decenniet åt att göra.

I stället låg fokus i talet på att Tidölaget försämrat för arbetarklassen genom att låta den ta hela ansvaret för att bekämpa inflationen och genom att återinföra stupstock i sjukförsäkringen och nedskärningar i sjukvården.

Men Andersson återkom till de teman som varit en del av de tidigare delarna av triptyken, marknadskaoset som följt i fotspåren av privatiseringar och avregleringar i det som tidigare var ett gemensamt ansvar, och de ökade byråkratiska kraven som kommit av detta. Och att det är socialdemokratins stora projekt är att göra upp med detta.

Ett annat ämne som fick stort utrymme var Sverigedemokraterna och hur de ställer arbetare mot arbetare och därigenom skapa ett mer auktoritärt samhälle där arbetarrörelsen blir splittrad och försvaga. Här finns givetvis den ständiga oron över att Sverigedemokraterna gör insteg i arbetarklassen i allmänhet och LO-kollektivet i synnerhet. Valstrategernas ständiga huvudvärk.

I det blir den facklig-politiska samverkan mellan LO och socialdemokratin en garant för ett demokratiskt samhälle och förutsättningen för att ta tillbaka den demokratiska kontrollen i arbetsliv och välfärd.

Men det är uppenbart att man inte längre ser ett överdrivet fokus på hårdare tag i migrationspolitiken som sättet att vinna över sverigedemokratiska väljare. I stället verkar det som att det finns en tro på att man kan vinna väljare till socialdemokratin genom socialdemokratisk politik. Gott så.

Det fanns så klart saker som saknades i talet och som sa lika mycket som det som uttalades.

Vi kan konstatera att det inte heller i det här talet kom något löfte om arbetstidsförkortning. Den enskilda politiska fråga som tog störst utrymme inför och under den här kongressen.

Vi kan också konstatera att det inte kom något löfte om att ta bort karensdagen i sjukförsäkringen. Det hade varit snyggt om ett sådant hade kommit redan i talet. Det hade gett arbetsro i den facklig-politiska samverkan. Det hade sannolikt varit en bra sak att ha med sig in i valet till Europaparlamentet även om det inte har något med EU att göra.

Det är inte heller säkert att den av nittiotalskrisen präglade Andersson ännu har klarat av att landa i en mer offensiv socialdemokratisk politik vad gäller investeringar i infrastruktur och välfärd. Här har fackföreningsrörelsen (och verkligheten) ett stort jobb att göra för att ändra den frugala hållning som dominerat svensk politik under alldeles för lång tid.

Men även om vi ännu inte ser den totala uppgörelsen med det nyliberala projektet i den socialdemokratiska partiledningen så är ändå Magdalena Anderssons tal under våren 2024 några steg i rätt riktning. Kanske har det ändå att göra med att man har förstått att det inte går att bekämpa Tidölagets sammansmältning av de nyliberala och nyfascistiska projekten genom att jamsa med?

Nedan kan du läsa mina texter om triptykens två första delar:

---

Tips för öga och öra

Tips för öga och öra är förslag på exempelvis artiklar, böcker, musik, TV-serier, filmer och så vidare som jag tycker det är värt att tipsa om. Tanken är väl att det ska vara relativt nya tips. Men det kan lika gärna vara något äldre som jag snubblat över.

👁 How to Communicate Left Ideas to Gen Z

Intressant intervju i den amerikanska vänstertidskriften Current Affairs med Jessica Burbank om hur man når ut med vänsteridéer till unga människor via videos på TikTok och YouTube.

👁‍🗨 Ett hjärta är alltid rött - en film om Imperiet

På SVT Play kan man se dokumentären Ett hjärta är alltid rött om postpunkbandet Imperiet. 1980-tal. Solidaritet med ANC. Olof Palme. Konserter på Kuba och i Nicaragua. Ett misslyckat försök till USA-satsning.

👂 Lennart “Nacka” Skoglund

I senaste avsnittet av fotbollspodden When We Were Kings får vi möta Nacka, den största av hammarbylegendarer. Uppväxten på Södermalm. Fotbollen i Bajen. Det smutsiga snedsteget i AIK. VM-spel i Brasilien. Framgångarna i Inter. Andra delen kommer nu i veckan.

---

Det var allt för idag. Vi ses nästa vecka. Om det är något är det bara att du höra av dig. Dela gärna nyhetsbrevet med vänner och i dina sociala medier.

Ska det vara påtår? ☕

Fredrik Jansson