⏳ Rinner tiden ut för Ukraina?
Beror det svenska stödet för Ukraina på att vi är fredsskadade? Hur länge är Europa beredda att stödja den ukrainska saken? Vad innebär svårigheterna att mobilisera nya soldater för Ukraina?
God morgon!
Bokrean har ju satt igång. Det är något särskilt att gå runt i boklådorna första morgonen på rean. Det här att förhandsbeställa eller näthandla är ju uppenbart fusk. Egentligen borde det väl inte ens finnas kataloger. För egen del blev det en ordentlig hög med i stort sett bara historia (jag ska försöka läsa den skönlitteraturen jag redan äger), med tyngdpunkt på framför allt Sverige under mellankrigstiden och andra världskriget. 📚
Idag ska jag prata lite om kriget som bara fortsätter.
Rinner tiden ut för Ukraina?
Igår var det två år sedan den ryska invasionen av Ukraina. Sedan dess har vi levt med det europeiska kriget nästgårds. Ett krig är aldrig statiskt. Frontlinjer har förändrats och de båda sidorna har avancerat och retirera på slagfältet. Men på det stora hela känns de kartor vi matats med under dessa två år igen. Det finns en rysk ockupationszon i form av en halvmåne i södra och östra Ukraina.
Under dessa två år har vi gemensamt formulerat ett nygammalt narrativ där det despotiska öst står mot det demokratiska väst. Där horder av sovjetrostiga stridsvagnar och stelbenta ryska befälsstrukturer står mot modern västerländsk krigsmateriel och ukrainsk uppfinningsrikedom.
På något sätt har det setts som självklart att krigets utgång kommer vara att Putin och Ryssland tvingas dra sig tillbaka med svansen mellan benen. Allt annat skulle vara ett hån mot framstegstanken. Men ändå står vi på ungefär samma punkt som för två år sedan.
I Sverige har stödet för Ukraina och dess självständighet varit starkt både bland politiker och allmänhet. Ofta har det varit mycket starkare än det varit i andra länder i Europa. Kanske är det det som är den sanna innebörden av att vara ”fredsskadad”? Att kriget snarare än död, invalider och leriga skyttegravar blir till en saga om riddare i blanka rustningar, hjältemod och drakar som ska dräpas? Kanske har vi missat något när vi betraktat kriget från en svensk horisont med vår långvariga fred?
Nu i veckan presenterade tankesmedjan European Council on Foreign Relations en rapport om hur européerna ser på kriget. Genom opinionsundersökningar som gjorts i tolv europeiska länder får vi en känsla av hur vinden blåser när det gäller stödet för Ukraina.
Och Sverige framstår som ett undantag i undersökningen. Medan 31 procent av de tillfrågade européerna tycker att Europa ska stödja Ukraina för att ta tillbaka ryskockuperat territorium så anser 50 procent av svenskarna det.
Än så länge kan Ukraina räkna med utländskt stöd. Bara under den senaste veckan har vi sett hur det blivit klart att Ukraina får ta emot miljardlån från Internationella valutafonden, att Danmark har lovat bort hela sitt lager av artillerigranater, att EU har kommit överens om ett nytt sanktionspaket mot ryska intressen, och att Sverige har beslutat att bland annat skänka Stridsbåt 90. För att ta några exempel.
Frågan är bara hur länge vi kan utgå från att Europa och USA kommer fortsätta att backa upp ett krig som inte verkar ge de önskvärda resultaten? Den pessimism som allmänheten i Europa känner inför Ukrainas möjligheter att vinna kriget kan givetvis få politiska konsekvenser. För det vi ser i undersökningen är att dubbelt så många, 20 procent, tror att Ryssland kommer vinna kriget som Ukraina (10 procent), och att nästan 40 procent tror att det hela slutar i en kompromiss.
Inför valet till Europaparlamentsvalet ser vi hur extremhögergrupperna ECR och ID går bra i opinionen. Vi ser också hur de partier som ingår i dessa grupper går bra i opinionen på respektive hemmaplan. Det är partier där det finns starka proryska åsikter, men också krafter som helt enkelt inte ser ett transnationellt stöd för ett evigt krig som något eftersträvansvärt. Billig rysk hushållsgas och färre ukrainska flyktingar är kanske mer intressant för deras väljare?
Och när det gäller det senare, huruvida man ser flyktingar från Ukraina som ett hot eller möjlighet så är det uppenbart att det även hos en av Ukrainas starkaste stödpunkter, Polen börjat mullra i de breda folklagren. 40 procent av polackerna ser ukrainare som ett hot idag. Jämfört med 23 procent i ECFR-undersökningen som helhet och tio procent bland svenskarna.
En eventuell återkomst i Vita huset för Donald Trump kan givetvis också påverka vilka möjligheter Ukraina har att faktiskt segra i kriget. Det är ingen hemlighet att Trump och Putin tillhör samma typ av strongman-politiker som i stor utsträckning delar världsbild. Det är inte heller någon hemlighet att det republikanska partiet i Trump-eran har utvecklats till betydligt mer auktoritärt och isolationistiskt parti än det varit tidigare. Internationella äventyrligheter är inte längre högst på dagordningen. Och att Europa i allmänhet eller Ukraina i synnerhet ska kunna räkna med amerikanskt stöd gentemot ett aggressivt Ryssland framstår som osäkert.
I undersökningen anser bara 20 procent av européerna att Europa ska öka sitt stöd till Ukraina om USA under Trump skulle dra ner på sitt stöd, medan 33 procent anser att man i så fall skulle följa USA:s exempel och minska stödet till Ukraina samt uppmana till en fredsöverenskommelse med Ryssland. I Sverige är motsvarande siffror 43 och 15 procent.
Ukrainas möjligheter till seger är givetvis beroende av dessa externa faktorer. Ett Ukraina som inte får bistånd i form av vapen och pengar skulle få det mycket svårare att hålla ryssen stången, för att inte tala om att faktiskt avancera och återta förlorat territorium.
Om man får tro ukrainska undersökningar så tror ukrainarna i överväldigande grad fortfarande på seger. Även om det är många som utgår från att det kommer ta många år till.
Och frågan är om den uthålligheten kommer att finnas bland de som idag anser sig vara Ukrainas allierade? Det var lättare att stödja något man hoppades skulle vara ett finskt vinterkrig än något som riskerar att utvecklas till ett nytt Afghanistan.
Samtidigt vore det konstigt om inte den krigströtthet som börjar kännas i Europa också skulle finnas bland de som faktiskt lever i kriget. Om vi skalar bort idéer om heroism så är krig alltid ett helvete för de som måste utstå det i vardagen. När kriget inleddes skrev jag att:
”Ukraina kommer att få ta den militära smällen på egen hand. Nato kommer inte komma till deras hjälp. Inte många andra heller. I den mån det här handlar om ”boots on the ground” så är det ukrainarna som kommer ha dem på fötterna.”
Och i en intervju i Svenska Dagbladet säger nu Ukrainas vice premiärminister Iryna Vereshchuk att:
”Bristen på soldater är ett bekymmer. Vi borde ha mobiliserat mer män i början av kriget när stridsviljan var god. Nu är motivationen låg. Vi måste lära av misstaget och hitta fler som vill försvara vårt land.”
Något som också syntes i ett reportage i Svenska Dagbladet för några månader sedan där det var uppenbart att många ukrainare inte alls ser det som någon självklarhet att de själva ska anmäla sig som frivilliga i landets försvar och att korruptionen för att undvika det är utbredd.
Och i en artikel i Dagens Nyheter igår kunde man läsa om hur de soldater som anmälde sig som frivilliga när kriget bröt ut och sedan fått bära landets försvar på sina axlar ser på de landsmän som fortsätter leva sina civila liv:
“De lever fortfarande sina vanliga liv. Som om ingenting skulle ha hänt. … Det enda de tänker på är var de ska fira semester nästa gång. Medan vi sitter här och aldrig får träffa våra familjer. När kriget är slut kommer vi att hitta dem. Vi tänker släpa ut dem ur deras hem och ge dem på käften. Polisen kommer inte att kunna stoppa oss”.
Håller tiden på att rinna ut för Ukraina? Utan uppenbara segrar, med allierade som kan bli alltmer skeptiska till att fortsätta stödja kriget och en egen befolkning som inte i tillräckligt stor utsträckning är beredda att snöra på sig kängorna står det hela och väger. Framtiden är inte given. Kanske kan man fortfarande skaffa sig ett momentum? Det är fortfarande rimligt att tycka att en komplett ukrainsk seger är det enda rätta. Men den som trodde att en ukrainsk seger skulle vara snabb och självklar har fått se sina förväntningar komma på skam.
Tips för öga och öra
Tips för öga och öra är förslag på exempelvis artiklar, böcker, musik, TV-serier, filmer och så vidare som jag tycker det är värt att tipsa om. Tanken är väl att det ska vara relativt nya tips. Men det kan lika gärna vara något äldre som jag snubblat över.
👁 Populism Belongs to the Left
Intressant intervju med författaren Thomas Frank om den progressiva populistiska rörelsen i USA i slutet av 1800-talet som förenade arbetare och bönder, svarta och vita kring deras gemensamma ekonomiska intressen. Och om den elitistiska antipopulistiska tradition som motverkat den och som fortfarande får definiera begreppet.
👂 Städerskestrejken - arbetarkvinnornas revolt
I senaste avsnittet av LO:s arbetarhistoriska podd Vi bygger landet handlar det om den vilda strejken bland städerskor i mitten av 1970-talet. En kamp mot så väl klassamhället som genusordningen.
Det var allt för idag. Vi ses nästa vecka. Om det är något är det bara att du höra av dig. Dela gärna nyhetsbrevet med vänner och i dina sociala medier.
Ska det vara påtår? ☕
Fredrik Jansson