🕊 Alla folks frihet, hela världens fred

Vad kan vi göra för att hjälpa Ukraina? Varför har vi låtit Ryssland och andra totalitära stater få sånt inflytande över våra samhällen? Är vi beredda att ta kampen mot medlöpare på hemmaplan?

---

God morgon!

Det var bokrea nu i veckan. Det är ju något visst med att gå och plocka i bokhögarna. Och i torsdags blev det konsert och några öl på kvällen. Nu börjar det bli som vanligt igen va? Om vi bortser från att det är krig i Europa då.

Veckans låt är "Get Up Off Our Knees" av The Housemartins från 1986.

Idag tänkte jag prata lite kring det som händer i Ukraina.

Alla folks frihet, hela världens fred

I torsdags vaknade vi till nyhetsflasharna att Ryssland invaderat Ukraina. Det är krig i Europa igen. Och minnena av nyhetsbilderna från 1990-talets krig i det forna Jugoslavien rullas upp på näthinnan. Men tanken går också till efterkrigstidens Europa när det sovjetiska imperiet slog ner revolterna i Ungern 1956 och Tjeckoslovakien 1968 med vapenmakt.

Jag sätter mig och läser det tal som Rysslands president Vladimir Putin höll tidigare i veckan. Det är en fascinerande och skrämmande läsning där ledaren för ett av våra grannländer öppet argumenterar för imperialism och expansiv nationalism. Det finns inspiration från ryska nationalistiska ideologer som Vladimir Zhirinovsky och Aleksandr Dugin i talet. Men här är det inte en marginalfigur som talar. Det finns drag som vi känner igen från exempelvis de idéer om ett Storungern som Viktor Orbáns regim brukar ge uttryck för. Men här handlar det inte om en förvisso obehaglig nationalistisk politiker som är inbäddad i EU.

Vladimir Putin är statschef i något som åtminstone nyss var en militär stormakt. Putin försöker stundtals gömma sig bakom en argumentation där han hävdar att det är Ryssland som är hotat. Men det går inte att komma ifrån att det är en imperialist som talar. En imperialist som anser sig ha rätt till sina grannländers territorium.

De historiska referenserna dyker upp i tankarna igen. Det spanska inbördeskriget (1936–1939) där frivilliga, framför allt vänstermän, från hela världen slöt upp i de internationella brigaderna för att försvara den spanska demokratin från Francos aggression. Samtidigt som Västeuropas demokratier vägrade hörsamma bönerna om vapenleveranser till den republikanska sidan understödde Hitler och Mussolini Francos falangister. Demokratin gick under i Spanien och skulle inte återuppstå på över en generation.

Finska vinterkriget (1939-1940) där en liten demokratisk stat på egen hand fick försvara sig mot en militär övermakt med skidpatruller och molotovcocktails när sovjetiska stridsvagnar rullade in över gränsen. Den gången sände Sverige militärt materiel. Finland lyckades hålla det sovjetiska imperiet stången där och då. Demokratin överlevde och Finland hamnade inte bakom järnridån efter andra världskriget.

Gemensamt för dessa var att de var totalitära krafters angrepp på demokratin och självständiga staters frihet. Skillnaden var det stöd (eller brist därpå) de fick från de andra demokratiska stater. Det kan inte vara så att vi lämnar demokratier i sticket när starka män vill trampa ner dem under klacken.

Ukraina kommer att få ta den militära smällen på egen hand. Nato kommer inte komma till deras hjälp. Inte många andra heller. I den mån det här handlar om ”boots on the ground” så är det ukrainarna som kommer ha dem på fötterna.

Men det finns mycket omvärlden kan och bör göra.

Främst handlar det om att hålla det ukrainska samhället och försvaret på fötter här och nu. Det handlar givetvis om rent humanitär hjälp. Sjukvård, mat, drivmedel. Men självklart också om leveranser av militär materiel. Här har även Sverige en roll att spela. För att trycka tillbaka den ryska invasionen måste även Sverige dra sitt strå till stacken och leverera de svensktillverkade pansarvärnsrobotar som efterfrågas. När den ryska invasionens stridsvagnar förvandlas till dödsfällor kommer också invasionen att stanna upp.

Men vi behöver också sätta in omfattande sanktioner mot Ryssland. Ryssland ska givetvis stängas av från det internationella betalningssystemet Swift. Vi måste givetvis frysa de tillgångar Ryssland, kretsen kring Putin och diverse oligarker har utomlands. Vi måste i största möjliga mån inleda en handelsbojkott mot Ryssland. Om en sådan inte kan genomföras av stater bör privatpersoner och folkrörelser ta på sig ledartröjan. Använder sig Ikea av ryska träprodukter i sina möbler? Då bör det stå aktivister med flygblad utanför varje varuhus och berätta det för kunderna.

Men minst lika viktigt är att vi sätter Ryssland i en kulturell blockad. Inte minst för att det signalerar till det ryska folket att den ryska regimen gör dem till en internationell paria. Det här har vi redan sett tydliga exempel.

Det spelar roll att Ryssland inte får ställa upp i Eurovision Song Contest. Det spelar roll att Champions League-finalen flyttas från Sankt Petersburg till Paris. Det spelar roll att stora europeiska fotbollsklubbar säger upp reklamavtal med regimnära storbolag som Gazprom och Aeroflot. Ett av de mer kuriösa exemplen var väl att porrsidan Pornhub helt enkelt blockerat användare i Ryssland från att använda sidan med hänvisning till invasionen i Ukraina.

Samtidigt måste vi vara på det klara med att fienden inte är det ryska folket. Kanalerna för att stödja de som protesterar och påverka de som ännu inte tagit ställning mot Putins regim måste hållas öppna. En demokratisk utveckling i Ryssland kan i slutändan bara komma inifrån.

Vi måste också vara på det klara med att fienden i stor utsträckning finns mitt ibland oss. Det är ingen slump att ryska oligarker äger stora fotbollsklubbar i de stora europeiska ligorna. Det är ingen slump att ryska storbolag har sponsrat stora idrottsevenemang. Totalitära regimer har tillåtits använda sig av så kallad ”sportswashing” för att bättra på sitt rykte i Europa. Här är inte de ryska intressena annorlunda än när exempelvis saudiska intressen med kronprinsen och försvarsministern Mohammed bin Salman i spetsen tog över den engelska Premier League-klubben Newcastle United förra året.

Det är inte heller en slump att Ryssland backat upp extremhögern i många länder. Här har vi exempelvis det ekonomiska stöd som getts till franska Front National och de nära band som finns mellan italienska Legas ledare Matteo Salvini och Vladimir Putins regim. Men också de anklagelser om påverkan i valrörelser som dyker upp med jämna mellanrum. För den nationalistiska högern är Putin ett föredöme och de utgör därför en femte kolonn i våra politiska system.

Men det ryska inflytandet begränsar sig inte till fotbollsklubbar och högerextremister. Under lång tid har västeuropeiska före detta statsmän lånat ut sin gravitas genom att sätta sig i styrelsen för ryska regimnära storbolag och lobba för dem på hemmaplan. Nu lämnar givetvis många av dem sina uppdrag för att det inte lägre är opportunt att kopplas samman med den ryska regimen. Men det borde redan tidigare ha varit uppenbart i vilken säng man gick och lade sig.

På sikt måste vi göra oss oberoende av totalitära stater och de starka män som styr dem. Här spelar ofrånkomligen en omställning från fossilsamhället en central del. Det är vårt beroende av olja och gas som tillåter dem att hålla ett fast grepp om våra strupar.

För den stora frågan är om en (förvisso stor) imperialistisk råvaruproducerande randstat verkligen kan stå emot ett globaliserat ekonomiskt system, ett globaliserat informationssamhälle som tar sig över i stort sett varje gräns och ett världssamfund som faktiskt har begränsat behov av Ryssland?

Rysslands BNP per capita ligger på ungefär en femtedel av Sveriges. Nu är det visserligen ett väldigt mycket större land och dess BNP rakt upp och ner är cirka tre gånger så stor som den svenska. Men det är fortfarande en ekonomi som är mindre än Nordens, trots att Norden befolkningsmässigt är en femtedel så stort som Ryssland. Och då pratar vi bara om vår lilla del av världen. EU:s BNP är 13 gånger större än Rysslands. USA:s BNP är 14,5 gånger större än Rysslands. Rysslands BNP är mindre än två procent av den globala BNP.

Ryssland är ”a medium size dog with a big bark”. Det är inte frågan om huruvida omvärlden kan stänga ner Ryssland för att tvinga fram en reträtt. Det är bara en fråga om vilja. Men det handlar i så fall om att ta fajten med ekonomiska och politiska intressen även på hemmaplan som berikat sig med hjälp av totalitära stater och starka män.

Fred och frihet kommer inte gratis.

Det vore ju kul om fler prenumererade på Nyhetsbrevet Sub Rosa. Det gör man här, helt gratis! Och om du gillar nyhetsbrevet får du gärna dela det i sociala medier.

Tips för öga och öra

Tips för öga och öra är förslag på exempelvis artiklar, böcker, musik, TV-serier, filmer och så vidare som jag tycker det är värt att tipsa om. Tanken är väl att det ska vara relativt nya tips. Men det kan lika gärna vara något äldre som jag snubblat över.

The beginning of a new globalisation – Branko Milanovic — socialeurope.eu

Branko Milanovic skriver om att det nu är arbetskraften som globaliseras samtidigt som kapitalet i någon mån avglobaliseras.

[Analysis] What just happened to Hidalgo — and to French socialism? — euobserver.com

Analys av det franska socialistpartiets nedgång i allmänhet , och i synnerhet om Anne Hidalgo som är borgmästare i Paris och partiets presidentkandidat.

The Drift Wants You to ‘Examine Your Ideas’ - The New York Times — www.nytimes.com

Läsvärt om amerikanska vänstertidskriften The Drift. Jag är lite svag för trenden med små tidskrifter som poppar upp med jämna mellanrum i USA. Det skulle man gärna se i Sverige också.

Nya Mitten – Vi äger det breda samtalet — nyamitten.se

I skuggan av högersajten Bulletins haveri har det lanserats en hel del opinionsplattformar till vänster: Folkhemmet Opinion, Rörelsen, Bygget, och nu i veckan såg den av LO Mediehus backade Nya Mitten dagens ljus. Frågan är väl om det finns plats för alla dessa sajter?

Det var allt för idag. Vi ses nästa vecka. Om det är något är det bara att du höra av dig. Om någon vidarebefordrat nyhetsbrevet till dig går det bra att skriva upp dig här. Dela gärna nyhetsbrevet med vänner och i dina sociala medier.

Äsch, nu har kaffet kallnat!

Fredrik Jansson