⚽ När nyliberalismen motades i grind
Är den moderna fotbollen nyliberal? Vad gör svensk fotbolls folkrörelsemodell med oss som supportrar och människor? Hur ska vi gå vidare för att stärka demokratin i svensk fotboll?
God morgon!
Det har blivit mörkare på morgonen. Den här veckan har jag vaknat strax före soluppgången. Det är väl en föraning om vad som komma skall. Hösten är i annalkande.
Bli medlem i AKS – Få “Därför är jag republikan” på köpet
Arbetarnas Kulturhistoriska Sällskap har sedan 1926 verkat för att uppmärksamma arbetarklassens och arbetarrörelsens kultur och historia. Som enskild medlem ingår förutom seminarier, vandringar, utställningar och utflykter en årsbok som bara den är värd med än årsavgiften på 200 kronor. Om man blir medlem under perioden september–november 2023 får man dessutom Vilhelm Mobergs klassiska stridsskrift ”Därför är jag republikan” från 1955 som en bonusbok. Erbjudandet gäller medlemskap för verksamhetsåret 2023. Läs mer om hur man blir medlem på knappen nedan.
Idag tänkte jag prata lite om folkrörelsemobilisering.
När nyliberalismen motades i grind
De senaste decennierna har fotbollsvärlden präglats av det som i supporterkretsar föraktfullt kallas den moderna fotbollen. Vi har sett hur diverse fossildespoter, inte sällan med en statskassa i bakfickan, har tagit över klubbar i Europa. Vi har sett hur amerikanska riskkapitalfonder har byggt stora koncernkedjor med klubbar i olika länder. Vi har sett hur energidrycksbolag har tagit över klubbar och bytt ut hela deras identitet med färger och historia mot en allomfattande reklamkampanj.
Vi har sett hur klyftorna mellan några få klubbar i toppen och resten har ökat i nästan varenda liga. Vi har sett hur klyftorna mellan några få toppligor och resten har ökat i Europa. Vi har sett hur några få klubbar i Europa prenumererar på topplaceringarna i fotbollens finrum, Champions League. Och vi har sett hur dessa få klubbar gång efter annan pratar om hur de vill slita sig loss från den europeiska fotbollens rotsystem med upp- och nedflyttningar och tävlingsmoment för att i stället skapa en sluten superliga där de bara möter varandra som ett kringresande cirkussällskap.
Vi har också sett hur korruptionen breder ut sig i fotbollens internationella organ som Uefa och Fifa. Vi har sett hur de två senaste VM-turneringarna spelades i Ryssland och Qatar. Vi ser hur den olja som pumpas upp i Gulfstaterna genom transfusion har pumpats in i den internationella fotbollens blodomlopp för att tvätta dessa diktaturers anseende. Fotbollen i hela världen har korrumperats och tagits över av en global rövarkapitalism.
Hela världen? Nej! Ett litet land, som befolkas av envetna demokratikämpar, vägrar att ge upp. De fortsätter envist att göra motstånd!
Parafrasen på den klassiska inledningen i seriealbumen om Asterix är på sin plats. För precis som Asterix’ galliska by i utkanten av det romerska imperiet framstår svensk fotboll som ett undantag från och ett motstånd mot den nyliberala imperialism som idag präglar mycket av den internationella fotbollen.
Och även om det inte är något nytt för mig som följer svensk (och i någon, men i allt mindre, mån internationell) fotboll blir det väldigt tydligt när man läser Expressenjournalisten Noa Bachners nyutkomna reportagebok Den sista utposten: En berättelse om svensk fotboll. Vi är annorlunda och vi blir alltmer annorlunda i jämförelse med vår omvärld. Och det ska vi vara stolta över. Med hjälp av klassiskt folkrörelsearbete motade den svenska idrottsrörelsen, med den svenska supporterrörelsen i spetsen, nyliberalismen i grind.
Det ska sägas att våra grundförutsättningar var bättre än på många andra platser. Den svenska fotbollen har sedan starten varit en del av en svensk folkrörelsemodell. Medan klubbar i andra europeiska länder ofta har ägts av lokala patriarker har de svenska klubbarna alltid varit medlemsföreningar. Valberedningar, årsmöten och ”en medlem en röst” har varit grundfundament i hur svenska fotbollsklubbar, liksom resten av föreningssverige styrs.
Men samtidigt kan vi konstatera att den reellt existerande nyliberalismen har gjort framsteg i Sverige. Sedan 1990-talet har vi sett hur gemensamma tillgångar har sålts ut. Vår välfärd präglas i allt större utsträckning av kundrelationer och profitmaximerande riskkapitalbolag. Detta trots att det aldrig har efterfrågats av svenska folket. Och de stora folkrörelserna med arbetarrörelsen i spetsen lyckades inte sätta stopp för det.
Det är därför inte särskilt förvånande att idrotten försökte gå samma väg. I slutet av 1990-talet försökte Svenska hockeyförbundet driva igenom rätten att bolagisera klubbarna. Något som efter motstånd från bland annat Svenska Fotbollsförbundet ledde till det regelverk som brukar kallas 51-procentsregeln. Det vill säga att en förening kan bolagisera sin elitverksamhet, men att föreningen med alla sina individuella medlemmar måste äga en majoritet av rösterna och i slutändan makten.
Ungefär ett årtionde senare var dock frågan tillbaka på dagordningen. Och nu stod plötsligt Svenska Fotbollsförbundet på den sida i debatten som argumenterade för att riva upp 51-procentsregeln och tillåta privatägda fotbollsföreningar. Inom ett defensivt Riksidrottsförbund presenterade förslag på en 34-procentsregel i stället. Och framför allt framställdes det som den svenska fotbollsfamiljen var enad i frågan.
Det var den inte. Under början av 2010-talet började de organiserade supportergrupperna att organisera sig över klubbgränserna för att driva opinion för att bevara 51-procentsregeln. Och genom en mobilisering på läktarna och i media, genom antagande av motioner på klubbarnas årsmöten och genom ett framgångsrikt lobbyarbete gentemot de andra specialförbunden inom svensk idrottsrörelse lyckades man sätta stopp för en privatisering av svensk fotboll på Riksidrottsmötet i Luleå 2013, trots att även Riksidrottsförbundets styrelse vid det laget förordade ett avskaffande av 51-procentsregeln.
Den svenska supporterrörelsen hade lyckats vända inte bara en stor och trögrörlig idrottsbyråkrati. Man hade också lyckats rida spärr mot tidsandan, besegrat nyliberalismens försök att ta över svensk fotboll. Man hade blivit en röst och rörelse att räkna med.
Ett tydligt exempel på den svenska supporterrörelsens växande styrka och engagemang är att Allsvenskan som enda liga bland Europas 31 bästa ligor inte har infört VAR (Video Assistant Referee). VAR är impopulärt bland fotbollssupportrar överallt. Det upplevs som att det stör flödet i matcherna och förtar de spontana känslor som uppstår när det blir mål. Dessutom har inte felbesluten försvunnit. Men ingenstans har supportrarna tillfrågats om de vill ha det här. Förutom i Sverige vill säga, där supportrar i en majoritet av klubbarna i Allsvenskan och Superettan har drivit igenom motioner på årsmötena med kontentan att klubbarna ska vara mot VAR och dessutom verka för att förhindra ett införande av VAR i Sverige.
Innebär det här att faran är över?
Förmodligen inte. Även om frågan om privatägda klubbar för tillfället är död i Sverige så betyder inte det att det inte finns aktörer som fortfarande eftertraktar det och bidar sin tid. När det gäller VAR har Svenska Fotbollsförbundets nyvalde ordförande Fredrik Reinfeldt uttryckt sig positivt. Liksom den svenska domarkåren som ser frånvaron av VAR i Allsvenskan som ett hot mot deras möjligheter att döma internationella matcher.
Och man ska inte heller bortse från att det för många finns personliga skäl att göra svensk fotboll mer lik den internationella nyliberala fotbollen. För precis som spelare och domare kan drömma om de stora matcherna ute i Europa finns det också personer på höga poster inom svensk fotboll som drömmer om de stora sammanhangen ute i världen där pengarna, makten och prestigen finns. Hur mycket är svenska supportrars röster värda när en styrelseplats eller anställning i Uefa eller Fifa lockar?
Men det handlar också om fotbollens demokratiska strukturer. När Reinfeldt valdes till ordförande för Svenska Fotbollsförbundet gjordes han det efter en valkampanj där han var helt tyst om vad han ville med svensk fotboll. Och många av de distrikt som röstade på honom hade inga andra argument till att de gjorde det än att valberedningen hade föreslagit honom. Vi måste kunna kräva mer när svensk fotbolls främsta företrädare ska väljas.
Och vi måste fundera på hur vi använder vårt demokratiska kapital i våra klubbar och i distrikten. Det duger inte att bara skicka in motioner i symbolfrågor. Hur utvecklar vi långsiktiga strategier för våra föreningar för att göra bättre resultat på fotbollsplanen och för att göra fler involverade i föreningarnas demokratiska strukturer? Om vi inte klarar av att svara på dessa frågor är vi farligt ute.
Vi måste också fundera på hur vi skapar en infrastruktur som värnar den demokratiska och sportsliga integriteten även i klubbar längre ned i seriesystemen. Det kan vara svårt för många små föreningar att stå emot mer eller mindre ljusskyggt kapital när man slåss mot röda siffror och att allt för få är beredda att lägga sin fritid på föreningsliv. Om inte annat för att även dessa föreningar har rösträtt i våra ännu demokratiska strukturer. De är med och beslutar om vilka som ska vara med och bestämma i svensk fotboll.
Ingen seger är för evigt. Det är det bara kampen som är. Den svenska fotbollen med sin folkrörelsemodell kommer fortsätta att utmanas. Inte minst för att vår fotboll är intimt sammankopplad med den stora fotbollsvärlden vare sig vi vill det eller inte. Men vi har visat att kampen spelar roll. Vi har visat att det finns ett annat sätt att göra saker och ting på.
Och att vi gör på ett annat sätt gör också något med oss som supportrar och människor. När jag ser hur supportrar till den stora klassiska engelska klubben Newcastle United klär ut sig till oljeschejker för att fira att deras klubb numera ägs av den saudiska staten, eller när jag ser hur supportrar till den lilla walesiska klubben Wrexham sjunger ägarna och hollywoodskådisarna Ryan Reynolds och Rob McElhenneys lov i dokumentärserien Välkommen till Wrexham på Disney+ så känner jag mest avsmak och tolkar det hela som slavmetalitet. Som supporter till, och medlem i en allsvensk förening är jag faktiskt medborgare i en demokrati.
Nu gäller det att vi också formulerar och implementerar strategier som stärker både de demokratiska strukturerna och den fotboll som faktiskt spelas i det här landet, från knattefotboll till Allsvenskan. För det är vår fotboll. Så länge vi vill ha den.
PS 1. I samband med att VM i Qatar inleddes i höstas skrev jag i nyhetsbrevet på ämnet: Modern eller demokratisk fotboll?
PS 2. När det begav sig skrev jag två ledare i Folkbladet Västerbotten om 51-procentsregeln:
11 april 2013 skrev jag: Det verkliga hotet mot idrotten
27 maj 2013 skrev jag: Idrottsrörelsen och demokratin
PS 3. För den som vill fördjupa sig erbjuder Göteborgs universitet under våren 2024 en distanskurs på 15 högskolepoäng på ämnet: Fotboll och global politik. Sista anmälningsdag 16 oktober 2023.
Tips för öga och öra
Tips för öga och öra är förslag på exempelvis artiklar, böcker, musik, TV-serier, filmer och så vidare som jag tycker det är värt att tipsa om. Tanken är väl att det ska vara relativt nya tips. Men det kan lika gärna vara något äldre som jag snubblat över.
👁 Fackföreningsrörelsen och den fulla sysselsättningen
Jag tror att jag missade att tipsa i våras om den här boken som är utgiven i S-akademikers skriftserie (Tjänstemännens socialdemokratiska förening i Göteborg). Det handlar alltså om en nyutgåva av Rudolf Meidner och Gösta Rehns klassiska LO-rapport från 1951.
👁🗨 Carl Lindhagen och politikens omvandling, 1896-1923
Webbinarium tisdag 26 september klockan 18:00 där historikern Josefin Hägglund presenterar sin färska avhandling om Carl Lindhagen, politisk hoppjerka (han satt i riksdagen som liberal, socialdemokrat och vänstersocialist) och demokratisk humanist.
👂 Om sånger om arbetsplatser 1
Podden Snedtänkt med Kalle Lind har ett lyssningsvärt tvådelat avsnitt om sånger som handlar om arbete. Det här är det ett.
👂 Om sånger om arbetsplatser 2
Här är del två av Snedtänkt med Kalle Linds tvådelade avsnitt om sånger om arbete.
Det var allt för idag. Vi ses nästa vecka. Om det är något är det bara att du höra av dig. Dela gärna nyhetsbrevet med vänner och i dina sociala medier.
Ska det vara påtår? ☕
Fredrik Jansson