⚽️ Modern eller demokratisk fotboll?

Finns det något vackert med det VM som påbörjas idag? Är fotbollssupportrar demokratiska socialister utan att veta om det? Vad kan vi göra för att bära den demokratiska fotbollen?

---

God morgon!

Ytterligare en vecka lagd till handlingarna. Vi stretar oss allt närmare jul och det börjar bli minusgrader på kvicksilvret. Ett lätt snölager och lite julbelysning på det här skulle göra det hela mer uthärdligt.

Annars har vår lilla panter Pabbi bott hos oss i ett år nu. Och det är ju stort!

Idag ska jag prata lite om fotboll.

Modern eller demokratisk fotboll?

I måndags valdes jag in i styrelsen för fotbollssektionen i en liten lokal klubb. Idag påbörjas världsmästerskapen i fotboll i Qatar. På så sätt kan den här veckan i det lilla och det stora få symbolisera det motstridiga, vackra och fula i världens största idrott.

Det finns verkligen inget vackert med det mästerskap som sätter igång idag. Den korrupta processen när Qatar – en diktatur där homosexualitet är förbjudet och där kvinnors frihet är kraftigt beskuren – i praktiken köpte mästerskapen. Det faktum att många tusen gästarbetare har dött i processen att färdigställa tolv arenor med en sammanlagd kapacitet på över 600 000 platser i ett land som är aningen större än Kalmar län och har 2,3 miljoner invånare (varav ungefär två miljoner är migrantarbetare med ännu färre rättigheter än medborgarna). Arenor som på grund av värmen ska kylas med luftkonditionering som drivs av oljekraftverk. Bränna olja och hetta upp planeten för att kyla ner skrytbyggen i öknen för att genomföra en korrupt PR-kampanj för en schejkklan. Ett mästerskap som man dessutom på grund av värmen har flyttat till mitt i vintern när de flesta ligorna i vanliga fall brukar vara igång.

Allt lämnar det en fadd smak i munnen. Det finns ingenting med årets VM som ens andas att det är supportrarnas mästerskap. Det är bara oljedespotism, korruption och sportswashing.

Allt det här får väl sägas utgöra det mest extrema exemplet på det som på fotbollsläktarna brukar kallas ”den moderna fotbollen”. Och det är på läktarna – inte minst i Sverige – som mycket av motståndet mot den här utvecklingen finns. När det gäller VM i Qatar så är det från läktarna de högljuddaste kraven på bojkott kommer. Men det här motståndet är mycket bredare.

Centralt för läktarkulturen är idén om den fria läktaren. Det är i många länder en idé om supportrarnas makt kontra klubbägarnas makt (eftersom de fotbollsklubbar som människor följer i de flesta länder är privatägda företag). Ofta handlar det om att organiserade supportrar vänder sig mot sådant som personliga biljetter (eftersom det innebär ett försök att kontrollera tillträdet till läktaren) eller mot inskränkningar av vilka budskap och symboler man får ha på banderoller och flaggor.

Man kan givetvis fråga sig hur fria läktare är i verkligheten. Inte minst i andra länder är det ganska vanligt att en ståplatsläktare eller kurva domineras av en så kallad ultrasgrupp som ofta får sätta standarden för vad som gäller där. Och det är inte heller ovanligt att dessa grupper har en extrem politisk hemvist, oftast på högerkanten.

Men idén – om än inte alltid praktiken – om den fria läktaren är närvarande och är ett alternativ till den maktstruktur som klubben och privata ägare utgör.

I Sverige har vi en verklighet som på många sätt skiljer sig från den som finns ute i Europa. Våra klubbar är demokratiska och medlemskontrollerade föreningar. Och även om ultraskulturen är väldigt närvarande på läktarna är inte ultrasgrupperna tillräckligt dominerande för att själva diktera villkoren på läktaren.

Dessutom finns det en uttalad vilja på de svenska läktarna att vara ”opolitiska”. Det har inte alltid fungerat perfekt, men som regel har det varit ett bra förhållningssätt som dessutom har gått hand i hand med att man lyckats självsanera bort mycket av den rasism och sexism som tidigare fanns på läktarna.

Men om det är något som mer än något annat får symbolisera engagemanget på svenska läktare så är det kampen för den så kallade 51-procentsregeln. Det vill säga den regel som finns i svensk idrottsrörelse som säger att om en idrottsförening väljer att bedriva sin elitverksamhet i aktiebolagsform ska idrottsföreningen – och i förlängningen föreningens medlemmar – ha egen majoritet.

Det här kan ses som en självklarhet. Men det har det inte varit. Starka krafter har argumenterat för möjligheten att privata intressen ska kunna ha majoriteten av rösterna i en idrottsklubb. Det brukar argumenteras att det skulle göra svensk fotboll mer konkurrenskraftig internationellt om man fick in mer kapital i verksamheten, och att ett privatägande skulle möjliggöra strategiska beslut på ett sätt som är svårt att få igenom i en medlemsstyrd verksamhet.

Så kan man givetvis tänka sig att det skulle kunna vara. Själv har jag haft svårt att köpa den argumentationen eftersom privatisering av en verksamhet givetvis borde gå hand i hand med att kapitalisten vill göra vinst på sitt insatta kapital. Men allt det som skapar värde i en fotbollsklubb finns redan där. Det är intäkter från biljetter, TV-sändningar och merch. Det är intäkter från europaspel, sponsorer och spelarförsäljningar. De val en klubb gör för att maximera dessa intäkter har ingenting med privata ägare att göra. Om den privata ägaren faktiskt gör en vinstutdelning så är det resurser som dras från den verksamhet som klubben är tänkt att driva.

Och om det är så att en ägare har andra orsaker att göra sin investering – exempelvis köpa sig goodwill – finns det skäl att dra öronen åt sig. För de godhjärtade investerarna är få.

Motståndet mot en privatiserad, kommersialiserad och kapitalistisk fotboll och för en folkrörelsemodell med medlemsdemokrati och socialt ansvarstagande är i sin essens demokratisk socialism. Och visst är det är lite ironiskt och sorgligt att det förmodligen är fotbollsläktaren som idag tydligast förkroppsligar ett demokratiskt socialistiskt ideal i samhället. Utan att de som står där ens är medvetna om det själva.

Själv har jag alltså tagit steget in i en föreningsstyrelse. Om de korrupta FIFA-pamparna utgör ena extremen bland de som tar på sig förtroendeuppdrag i fotbollsvärlden så är väl jag i den andra extremen.

Jag är aktiv i en förening som har representationslaget en bit ner i det svenska seriesystemet och som vill bedriva en inkluderande och proffsig verksamhet som ger unga killar och tjejer möjligheten att utvecklas som fotbollsspelare och samhällsmedborgare.

Jag gör det för att jag tror att fotbollen i sig självt har värden som lär utövarna samarbete, kamratskap och arbetsetik. Att den kan lära barn och ungdomar att se värdet i den gemensamma ansträngningen.

Men jag gör det också för att jag tror att vi måste ta ansvar för och kämpa för den demokratiska folkrörelsetanke som fortfarande genomsyrar svensk fotboll. Om de som står i klackarna fungerar som den demokratiska fotbollens ideologer måste vi också ta det praktiska ansvaret för att den demokratiska fotbollen fortlever. Vi måste göra det i styrelser, i knattelag, på föräldra- och medlemsmöten. 

När allt det som är fult och fel med den moderna fotbollen nu kablas ut från Qatar måste vi vara motkraften som står upp för det som är vackert och rätt med den demokratiska fotbollen. Alla som gör det är inte demokratiska socialister. Men det finns ett demokratiskt socialistiskt etos i motståndet mot den moderna fotbollen som är värt att slå vakt om. 

Tips för öga och öra

Tips för öga och öra är förslag på exempelvis artiklar, böcker, musik, TV-serier, filmer och så vidare som jag tycker det är värt att tipsa om. Tanken är väl att det ska vara relativt nya tips. Men det kan lika gärna vara något äldre som jag snubblat över.

52 | Mike Davis: Historical Materialism and Militant Theory - What's Left of Philosophy — pca.st

Intressant poddsamtal om den nyligen bortgångne marxistiske teoretikern och urbanisten Mike Davis.

Italien – skadad demokrati och solid pluralism - Arena Idé — arenaide.se

Min vän Paolo Borioni har skrivit en intressant analys av det senaste valet och det politiska landskapet i Italien.

Only the Strong Survive - Album by Bruce Springsteen | Spotify — open.spotify.com

Bruce Springsteen har nyligen släppt ett fint album med soulcovers. Bland annat min favoritlåt ”I forgot to be your lover”.

David Beetham, ed. Marxists in Face of Fascism. - — archivo-obrero.com

Spännande samling med texter som olika marxister skrev om fascism under mellankrigstiden. Nedladdningsbar som pdf.

Det var allt för idag. Vi ses nästa vecka. Om det är något är det bara att du höra av dig. Om någon vidarebefordrat nyhetsbrevet till dig går det bra att skriva upp dig här. Dela gärna nyhetsbrevet med vänner och i dina sociala medier.

Påtår?

Fredrik Jansson