👩‍⚕️ Vem borde frukta de arga arbetarkvinnorna?

Talar vi för mycket om de arga arbetarklassmännen? Varför har vi riggat samhället så att det slår ner så hårt på arbetarklassens kvinnor? Vad händer när de slutar vara uppgivna och ger sin ilska politisk riktning?

---

God morgon!

Sommaren är här nu va? Jag har två och en halv vecka till jag går på semester så jag börjar känna att jag är på slutspurten. Dessutom är det bara drygt tre veckor till dess att jag får min andra spruta. Jag längtar efter ledighet och normalitet.

Idag är det förresten svenska nationaldagen, denna stöld av en lagstadgad röd dag två år av sju (se till att bli ersatt i kollektivavtalet!). Det är ju lite svårt att veta vad vi ska göra med den så jag föreslår en sång för att lätta upp i denna den förvridna nationalismens tidevarv:

Det vore roligt om nyhetsbrevet nådde fler. Det går givetvis bra att vidarebefordra mejlet. Men annars finns det att läsa online om du vill sprida det via sociala medier.

Idag tänkte jag prata lite om varför det är arbetarkvinnorna som ska vara arga.

Vem borde frukta de arga arbetarkvinnorna?

Med högerpopulismens och nationalismens framväxt har de arga arbetarklassmännen varit i centrum för mycket av debatten. Eller som de ofta kallas, ”den vita arbetarklassen”. Det är arga före detta industriarbetare i västvärldens rostbälten och bortglömda bruksorter som man ser framför sig. Blåställ, skyddshjälm och med ansiktet täckt av sot. Män som valt bort de traditionella (ofta socialdemokratiska) arbetarepartierna för det nya. För de partier som säger att invandringen är orsaken till att de inte längre bär samhället på sina axlar.

Och dessa finns givetvis. De är en del i att Donald Trump blev amerikansk president 2016. De är en del i att Labours ”röda mur” i norra England föll 2019. De är en del i att Sverigedemokraterna numera är ett parti som samlar ungefär en femtedel av väljarkåren i Sverige. Och det finns gott om skäl att lyssna på deras missnöje, analysera dess orsaker och fundera över hur man ska vinna tillbaka åtminstone en del av dem.

Men när man talar om en missnöjd arbetarklass kan det finnas en poäng att titta även åt annat håll. För arbetarklassen är inte bara en vit manlig industriarbetare. I verklighetens 2021 ser inte arbetarklassen ut som på en Amelinmålning. Den är i stor utsträckning inte ”vit” eller manlig eller arbetande i tillverkningsindustrin.

I Sverige har vi en sysselsättningsgrad på 78,3 procent bland kvinnor. Det är 11,6 procentenheter mer än i EU som helhet. Och de arbetar i stor utsträckning i välfärdssektorn. De är en stor del av den svenska arbetarklassen.

Och de existerar i en verklighet som i stor utsträckning och under lång tid har präglats av nedskärningar (även om det ibland har beskrivits som satsningar när politikerna ökar anslag med mindre än det som behövs för att täcka kostnadsökningar) som ökar arbetsbelastningen och försämrar möjligheten att göra ett bra jobb när kollegorna blir färre och minutschemana blir fler.

Det är ett kollektiv som får se sin tid styckas sönder av politiska beslut. Ofrivillig deltid, SMS-anställningar, daglöneri, ohälsosamma hälsoscheman, delade turer och hyvlingar av sysselsättningsgrader försvårar balansen mellan arbete och fritid. Och gör det i många fall svårt att få ekonomin att gå ihop.

Det är en grupp som skulle behöva en bostadspolitik som innebar att man kunde hyra en bostad till en rimlig kostnad. Men som istället kan vara utestängda från stora delar av bostadsmarknaden på grund av för låga inkomster och för litet utbud.

Och när olyckan är framme och de behöver stöd från våra gemensamma socialförsäkringssystem, från a-kassa och sjukförsäkring, så är nivåerna för låga, trösklarna för höga och utförsäkringarna för hårda.

När man sedan efter ett långt och tungt arbetsliv i den svenska välfärden går i pension är den ofta alldeles för dålig. Den är för dålig eftersom många tvingas gå i pension tidigt. Den är för dålig för att arbetslivet i alldeles för stor utsträckning har präglats av låga löner och ofrivillig deltid. Den är för dålig för att den är underfinansierad. Den är för dålig för att det kanske inte har betalades in tjänstepension för de första fem åren man arbetade.

Arbetarklassens kvinnor har anledning att vara förbannade. Men hittills har de inte riktat sin ilska mot politiken med samma kraft som de arga arbetarklassmännen. Kanske är det för att känslan än så länge är uppgivenhet och sorg? Eller är det kanske så att det inte finns något politiskt parti som tagit dem riktigt på allvar?

Visst är det så att den socialdemokratiskt ledda regeringen har skjutit till stora resurser till vård och omsorg under det här pandemiåret. Ibland har pengarna till och med letat sig ända ut i verksamheterna. Och visst är det så att Socialdemokraterna gärna talar välfärd när det är val.

Men det finns också många arbetarkvinnor som arbetar i socialdemokratiskt styrda kommuner och som ser att de satsningar som presenteras i den kommunala budgeten faktiskt inte räcker för att täcka de ökade kostnaderna. Att satsningarna egentligen är nedskärningar.

Och visst är det så att Vänsterpartiet gärna vill göra de välfärdsatbetande kvinnorna till sina genom att bjuda över Socialdemokraterna. Men samtidigt tittar nog ganska många arbetarkvinnor skeptiskt även åt det hållet. Vad har Vänstern egentligen levererat för dem någonsin? Det blir gratis glasögon till barnen istället. Fint, men inte tillräckligt.

Och högerpartierna ska vi inte ens tala om. Där låtsas man inte ens att man vill något annat än de försämringar som arbetarkvinnorna redan drabbats av. Om något så är det mer otrygghet och större nedskärningar som eftertraktas.

Kanske är det så enkelt att inget parti riktigt vågar göra de satsningar alla förstår behövs? Det är enklare att förklara allt med invandringen och tävla om att strypa åt inflödet. Det är enklare att lägga en miljard extra på polisen eller försvaret. Det är lättare att sjösätta en ny myndighet för något särskilt behjärtansvärt ändamål.

Men att göra de satsningar som skulle behövas för att vi ska få den välfärd vi tycker oss ha rätt till? Det blir knepigare om det ska kombineras med skattesänkningar och avdrag som riktas högre upp på samhällsstegen.

Men att på allvar mena att heltid ska vara en rättighet. Att på allvar mena att man ska kunna arbeta ett helt arbetsliv utan att gå sönder. Att på allvar mena att man ska ha ett arbete som man utvecklas och känner sig trygg i. Att på allvar mena att man ska kunna leva på sin lön. Att på allvar mena att man ska kunna balansera arbete och fritid på ett bra sätt. Att på allvar mena att man ska kunna känna sig stolt över det arbete man gör. Att på allvar mena att man efter ett långt arbetsliv faktiskt ska ha en rimlig pension. Det är något helt annat.

Om man vill vinna de arga arbetarkvinnorna är det där en lista man måste börja räkna på. En lista man måste kunna leverera på. Annars kommer vi kanske snart prata om de arga arbetarkvinnorna i politiska termer på ett betydligt mer bekymrat sätt än vi gör idag? 

Tips för öga och öra

Tips för öga och öra är förslag på exempelvis artiklar, böcker, musik, TV-serier, filmer och så vidare som jag tycker det är värt att tipsa om. Tanken är väl att det ska vara relativt nya tips. Men det kan lika gärna vara något äldre som jag snubblat över.

Partiledaren som klev ut ur kylan | SVT Play — www.svtplay.se

En fin, men möjligen lite partisk dokumentär av Tom Alandh om Håkan Juholt, hans tid som partiledare för Socialdemokraterna, och senare som ambassadör på Island.

Ep. 446 — Prime Minister Jacinda Ardern | The Axe Files with David Axelrod on Acast — play.acast.com

David Axelrod (tidigare rådgivare till Barack Obama) samtalar med Nya Zeelands premiärminister Jacinda Ardern (Labour) om politikens utmaningar och möjligheter.

From Hartlepool to the hangman: the flag-wavers now running the Tory Party could take Britain back to the gallows - Prospect Magazine — www.prospectmagazine.co.uk

Den tidigare Labourparlamentarikern Chris Mullin skriver om det brittiska konservativa partiet som i allt större utsträckning präglas av engelsk nationalism. Läsvärt både på grund av att det är nationaldag och den politiska utvecklingen i Sverige.

Ed Miliband on How To Build a Better World | Intelligence Squared on Acast — play.acast.com

Ett intressant samtal med Ed Miliband, före detta partiledare för brittiska Labour om hans nya bok Go Big: How To Fix Our World om olika goda politiska idéer som redan existerar.

Det var allt för idag. Vi ses nästa vecka. Om det är något är det bara att du höra av dig. Om någon vidarebefordrat nyhetsbrevet till dig går det bra att skriva upp dig här. Dela gärna nyhetsbrevet med vänner och i dina sociala medier.

Äsch, nu har kaffet kallnat?

Fredrik Jansson