🤔 Vem är Magdalena Anderssons ideolog?

Behöver politiska ledare ideologisk sparring? Finns ideologer bara för att ge stadga och riktning åt det auktoritära och irrationella? Vad kan Magdalena Andersson lära sig av Gustav Möller?

---

God morgon!

Visst har det varit ljuvligt väder nu i veckan? Kanske har det spelat in att det idag är precis 60 dagar kvar till mitt Hammarby får möta Malmö FF på hemmaplan i cupfinalen. Det luktar europaspel i höst. Dessutom är det mindre än en vecka till den allsvenska premiären. Under exakt de här veckorna ligger förhoppningen i luften och allt är möjligt. Sedan kommer väl verklighet i kapp en i någon mån.

Veckans låt är "Swing Low, Sweet Cadillac" av Dizzy Gillespie från 1967.

Idag tänkte jag prata lite om statsmän och ideologiska rådgivare.

Vem är Magdalena Anderssons ideolog?

Jag inser att det är väldigt ofta mina nyhetsbrev börjar i en fundering på Twitter. Så även denna gång. I tisdags slogs jag av en tanke och plitade ner följande:

Fredrik Jansson📍 @frejan

Fundering. När det gäller Putin brukar man ofta hänvisa till ideologiska rådgivare (Dugin, Karagonov osv). Det gör man inte om andra regeringschefer. Lite synd kan jag tycka för det skulle göra den politiska diskussionen mer spännande. Vem är liksom Magda Anderssons ideolog?

Och det är väl lika bra att säga det direkt. Jag har inget svar på frågan. Och det är inte heller riktigt det jag tänkte prata om idag. Det jag tänkte fokusera på handlar snarare om att det rent generellt är ovanligt att vi pratar om statsmän och ideologi i samma mening.

Ett undantag är så klart just Vladimir Putin. Det är inte särskilt svårt att hitta analyser av hans politik och agerande som också hänvisar till Aleksandr Dugin, en skäggig politisk tänkare som verkligen fyller skorna som en 2000-talets Rasputin i berättelserna om drivkrafterna vid det ryska hovet med sina ofta hårresande galna idéer om ett återuppväckt ryskt imperium.

En annan av Putins ideologer är Sergei Karaganov som i jämförelse med Dugin kan verka mer välkammad. Men som också rör sig i samma härad av geopolitik, expansiv rysk nationalism och en vilja att vända blicken bort från väst och Europa. I sin podd diskuterade nyligen Göteborgspostens politiske redaktör Adam Cwejman och kulturchef Björn Werner bland annat Karaganov.

En av få västerländska ledare som kan kopplas samman på ett så tydligt sätt med en politisk tänkare är Frankrikes president Emmanuel Macron och hans relation till den politiske filosofen Paul Ricœur (1913-2005) som han under några år i sin ungdom arbetade åt. Ricœur var en fransk politisk filosof som under 1960- och 70-talen argumenterade för en decentraliserad demokratisk socialism med arbetarnas självförvaltning av produktionsmedlen i centrum (ideologiskt väldigt närstående SSU:s självförvaltarfalang kring 1980) för att sedan rörde sig åt ett mer liberalt håll. I en läsvärd essä i Foreign Policy beskrivs hans senare politiska filosofi som ett försök:

”to give moral and cultural legitimacy to contemporary capitalism while proposing, through concepts of conviction, reconciliation, and ideology to retain some minimal sense of social cohesion and nonmarket values.”

Men annars är det tunt med den här typen av kopplingar mellan ledande politiker och ideologer. I någon mån skulle man kanske kunna hävda att Steve Bannon hade en sådan roll i förhållande till Donald Trump i början av hans presidentskap. En annan som beskrivs på ett liknande sätt är den brittiske premiärministern Boris Johnsons tidigare rådgivare Dominic Cummings som blev känd för den breda allmänheten i samband med Brexit.

Men även om både Bannon och Cummings framstod som mer ideologiska än de flesta i dagspolitiken så var de nog mer att betrakta som spinndoktorer än ideologer. Åtminstone så som jag föreställer mig begreppet.

Jag föreställer mig att en ideologisk sparringpartner till en politiker måste ha ett visst mått av självständighet. Det kan inte gärna vara någon som är anställd som politisk rådgivare till politikern. Och det är förmodligen inte heller en politisk mentor i formen av en tidigare chef vars verk politikern kan behöva bryta med. Det är väl rimligen bra om ideologen i fråga lever också. Visst kan man tänka sig att man går tillbaka till gamla texter för att finna stöd och råd. Men ibland borde det nog vara bra att kunna sparras ideologiskt även om det som sker just nu med någon som inte har som levebröd att vara ens rådgivare.

Och alldeles oavsett i vilken omfattning dessa ideologer överhuvudtaget finns och alldeles oavsett vilket inflytande de kan tänkas ha på politikerna och dess politik är det uppenbart att det finns något i detta som kittlar. Det finns en anledning till att aktörer som Dugin och Bannon har dykt upp i den allmänna politiska debatten. Det finns en bredare önskan att föreställa sig att våra politiker stångas med något större än det dagliga slitet och att det finns en ideologisk linje i det de gör.

Kanske är det så att vi gärna vill ha dessa ideologer att peka på när det just rör politiska ledare som framstår som mer auktoritära och irrationella? Om det finns en ideologisk riktning så blir det också någon form av ordning i galenskapen. Kanske är det också därför som det är så ovanligt bland ”normala” politiska ledare i etablerade demokratier att kopplas samman med ideologiska tänkare? Vi förväntas leva i en postpolitisk tid utan ideologiska strider och våra politiska ledare förväntas bara administrera ”historiens slut” och hantera kriser. Kanske är det så?

Jag vet inte vem som är Magdalena Anderssons ideologiska sparringpartner. Det kanske inte finns någon sådan? De stora slagorden och teoretiska spetsfundigheterna har ju sällan legat för svenska politiker ens när det sker stora politiska förändringar. Men det borde finnas någon som utmanar och lyfter de stora frågorna även i tider då det dagliga slitet och uppflammande kriser dominerar dagordningen.

Kanske borde det även idag finnas något som motsvarar Marxsällskapet (1916-1943)? Sällskapet var en diskussionsklubb där ledande företrädare för socialdemokratin träffades för att dryfta ideologiska ting. Bland de som deltog i verksamheten genom åren fanns Rickard Sandler, Gustav Möller, Ernst Wigforss, Hjalmar Branting och Gunnar Myrdal.

För om det enda som står emot de auktoritära ideologierna är teknokrati, spinndoktorer och krishantering så riskerar vi förlora kriget även om vi vinner slagen.

Bonus om opinionsläget

Jag fortsätter att lyfta opinionsutvecklingen löpande under krigs- och valårsvåren 2022. I tisdags presenterade Medieakademin sin förtroendebarometer för 2022 (mätperiod 21 februari - 2 mars 2022).

Och det som är intressant för det här segmentet av nyhetsbrevet är att Socialdemokraterna ökar sitt förtroende kraftigt jämfört med förra året. Med 43 procents förtroende bland svenskarna är det den högsta siffra partiet fått i mätningens 25-åriga historia.

Dock ska man notera att förtroende för ett parti inte är detsamma som väljarintention. Men om man tittar på resultaten i mätningarna under valåren 2014 och 2018 så var skillnaden mellan valresultat och förtroende bara fem respektive tre procentenheter. Kanske är den där vilda idén om att socialdemokratin kommer att bli ett 40-procentsparti i valet inte helt galen?

Värt att notera är också att andelen av svenskarna som tycker att Sverige är på rätt väg är den högsta sedan frågan började ställas 2015. Och det är givetvis inte oviktigt för en sittande regering på väg in i en valrörelse.

Det vore ju kul om fler prenumererade på Nyhetsbrevet Sub Rosa. Det gör man här, helt gratis! Och om du gillar nyhetsbrevet får du gärna dela det i sociala medier.

Tips för öga och öra

Tips för öga och öra är förslag på exempelvis artiklar, böcker, musik, TV-serier, filmer och så vidare som jag tycker det är värt att tipsa om. Tanken är väl att det ska vara relativt nya tips. Men det kan lika gärna vara något äldre som jag snubblat över.

Ukraine's democratic socialists say Western leftists should support sending them weapons to fight Russia's 'imperialist aggression' — www.businessinsider.com

Intressant intervju med en ung ukrainsk socialist om att göra motstånd mot den ryska invasionen, om varför vänstern i väst ska stödja vapenbistånd och om att bygga upp en ukrainsk vänster på sikt.

"Må de herrskande klasserna darra": Radikal retorik och reaktion i Stockholms press, 1848-1851 — www.diva-portal.org

Jag har tipsat om den tidigare. Men nu har jag också läst John Björkmans fantastiska avhandling om det stockholmska efterspelet av 1848 års revolutioner och arbetarklassens framväxt som politisk aktör. Den finns också att köpa som bok (Gidlunds förlag).

Det var allt för idag. Vi ses nästa vecka. Om det är något är det bara att du höra av dig. Om någon vidarebefordrat nyhetsbrevet till dig går det bra att skriva upp dig här. Dela gärna nyhetsbrevet med vänner och i dina sociala medier.

Påtår?

Fredrik Jansson