🚗 Vart rullar S efter Löfven?

Vilka kan bli partiledare för Socialdemokraterna? Vilket är Stefan Löfvens arv? I vilken riktning rullar socialdemokratin?

---

God morgon!

Vi befinner oss återigen i de där dagarna Tove Jansson skrev om i Trollkarlens hatt:

“Det var i slutet av augusti. Ugglorna hoade om natten och fladdermöss kom i stora svarta flockar och kretsade ljudlöst över trädgården. Skogen var full av bloss och havet oroligt. Det låg förväntan och sorgsenhet i luften och månen var stor och het i färgen. Mumintrollet hade alltid tyckt mest om de allra sista sommarveckorna men han visste inte riktigt varför. Vindens och havets ton var en annan, allting luktade förändring, träna stod och väntade.”

Det vore roligt om nyhetsbrevet nådde fler. Det går givetvis bra att vidarebefordra mejlet. Men annars finns det att läsa online om du vill sprida det via sociala medier.

Idag tänkte jag prata lite om det socialdemokratiska partiledarvalet.

Vart rullar S efter Löfven?

När det i september förra året meddelades att Socialdemokraterna skulle skjuta upp kongressen till november 2021 skrev jag här i nyhetsbrevet:

”Om man vill vara mer kremlologisk skulle man kunna tänka sig att Stefan Löfven trots allt har fått skäl att omvärdera det besked han gav i början av året om att han “ser fram emot” att leda partiet över valet 2022 och att man flyttar fram kongressen för att få mer tid att förbereda för en efterträdare och göra en nystart efter att januariavtalets sista höstbudget är lagd?”

Det kanske inte var så att jag hade rätt då, även om resultatet blir detsamma. När jag tog sommarledigt från nyhetsbrevet i juni skrev jag istället:

”Men nu verkar det ju inte som att planen är att Stefan Löfven avgår på kongressen i november. Han kommer alltså förmodligen att väljas om till partiledare och leda Socialdemokraterna i valet 2022.”

Men nu blev det alltså så att han avgår i höst ändå. Socialdemokraterna ska välja ny partiledare och riksdagen ska välja ny statsminister. Vad gäller det senare så funderar jag dock om det självklart kommer bli så?

Det är ju faktiskt möjligt att Stefan Löfven sitter kvar med en övergångsministär fram till valet 2022 om riksdagspartierna inte lyckas få fram en statsminister som accepteras av kammaren. Det skulle i så fall ge den nya partiledaren möjlighet att mer fritt positionera sig inför valet även om denne inte skulle ha fördelen av att vara statsminister i valrörelsen. Om det skulle vara bra eller dåligt är det lite svårt att sia om i dagsläget. Det är sannolikt tätt förknippat med vad budgeten innehåller och huruvida den går igenom.

Men vem kommer då att efterträda Löfven som socialdemokratisk partiledare (och eventuellt statsminister)? Eftersom jag redan i november 2010 låg i framkant när jag argumenterade för att Håkan Juholt skulle ta över som partiledare efter Mona Sahlin (som ännu inte hade avgått) så ska jag försöka förklara hur jag tänker kring möjliga kandidater i det här läget. 

Fredrik Jansson📍 @frejan

OM det är så att (S) har en annan partiledare i valrörelsen 2014 är det Håkan Juholt. Kom ihåg vem som sa det först #spekultationsbranschen

Men innan jag gör det så tänkte jag skriva några rader om det här med själva processen att välja socialdemokratisk partiledare. Själv är jag någon som länge argumenterat för att det borde vara en mer öppen process, kanske med direkt- eller provval bland medlemmarna. Jag har aldrig förstått varför kandidater kan stå emot varandra på andra nivåer i partiet utan att allt går åt helvete, men inte när det gäller partiledare? Just valet av partiledare har alltid (eller åtminstone sedan Gustav Möller och Tage Erlander stod emot varandra 1946) varit känsligt.

Det kommer dock inte att ske någon öppnare process den här gången heller. Att det är kort om tid och ett osäkert politiskt läge i riksdag och opinion spelar in, liksom traditioner. Det borde vara ganska uppenbart. Men samtidigt verkar det som att s-föreningen Reformisterna bestämt sig för att slå på stora trumman för att få en sådan process sjösatt.

Jag undrar om de inte riskerar att skjuta sig i foten när de bestämmer sig för att driva den här frågan? Det är kanske inte så konstigt att de gör det eftersom de känner att de har momentum, vilket de har i de sakpolitiska förslag de driver.

Men jag tror samtidigt att de inte riktigt läser av partiet på rätt sätt. Det finns en längtan efter en ny ekonomisk politik med ökad jämlikhet. Men Reformisterna har en tendens att vilja låta mycket mer radikala än partiet och än vad man själva faktiskt är. Det är något som gör många i partiet skeptiska. Och om man dessutom får för sig att man vill lajva stormningen av Vinterpalatset kan partiorganisationen slå bakut.

Här skulle jag nog föreslå att man väljer sina strider. Det är partiets ekonomiska politik Reformisterna faktiskt har möjlighet att påverka. Se till att få effekt på de förslagen. Det kan behövas. Och det är bättre att få rätt än att ha rätt.

Men om vi nu ska återgå till möjliga partiledarkandidater så kan jag börja med att säga att min spådom om Juholt inte bara var snuten ur näsan. Jag satt faktiskt och poängsatte olika erfarenheter (regeringserfarenhet, ledarerfarenheter, partierfarenheter och så vidare) för att sedan med lite fingertoppskänsla plocka bort de som jag ansåg mig veta var omöjliga. (Som en parentes ska det dock sägas att jag inte ens var i närheten av att förespå Stefan Löfven. Istället trodde jag då att det skulle bli Ylva Johansson på grund av kvinna med statsrådserfarenhet.)

Jag har inte gjort några poängtabeller den här gången. Det jag tror kommer vara ett övergripande urvalskriterium den här gången är regeringserfarenhet. Att Socialdemokraterna sitter i regeringsställning i en svår parlamentarisk situation talar för det.

Som jag ser det är alltså den stora bruttolistan för efterträdare alla 16 socialdemokratiska statsråd:

Magdalena Andersson, Ibrahim Baylan, Hans Dahlgren, Mikael Damberg, Anna Ekström, Tomas Eneroth, Matilda Ernkrans, Anna Hallberg, Lena Hallengren, Peter Hultqvist, Morgan Johansson, Ann Linde, Lena Micko, Eva Nordmark, Ardalan Shekarabi och Anders Ygeman.

Nu inser nog de flesta att det finns ganska många namn bland de som nämns här som aldrig kommer komma på fråga (på grund av exempelvis åldersskäl, bristande förankring i partiet eller helt enkelt för att man ses som för lättviktig). Men att Socialdemokraternas nästa partiledare finns bland dessa är nog ganska givet även om man kan tänka sig att en Ylva Johansson eller Karl-Petter Thorwaldsson kommer in i processen från sidan lite oförhappandes som både Stefan Löfven och Håkan Juholt faktiskt gjorde.

För att skära ner på listan tror jag att nästa partiledare redan är tung i partiet. För enkelhetens skull definierar vi det som att man sitter i partistyrelsen (inklusive ”det mäktiga” verkställande utskottet). De av våra kandidater som blir kvar efter ett sådant kriterium är tio personer som utgör någon form av egentlig bruttolista på vilka som kan bli socialdemokratisk partiledare:

Magdalena Andersson, Mikael Damberg, Tomas Eneroth, Matilda Ernkrans, Lena Hallengren, Peter Hultqvist, Morgan Johansson, Lena Micko, Ardalan Shekarabi och Anders Ygeman.

Alla dessa har som sagt i varierande grad statsrådserfarenhet och tung position i partiet. Peter Hultqvist och Lena Micko har dessutom omfattande kommunalpolitisk erfarenhet. Men de är också ungefär jämngamla med Stefan Löfven och det känns osannolikt att Socialdemokraterna skulle välja en partiledare som är mer eller mindre redo för folkpension om man inte söker en väldigt kortsiktig övergångslösning (och inget tyder på det).

Mikael Damberg, Lena Hallengren, Ardalan Shekarabi och Anders Ygeman är alla märkta av inbördeskriget i SSU decenniet runt millennieskiftet. De hetaste känslorna från de striderna har väl lagt sig hos dessa. Men man ska nog inte heller underskatta de ärr de åren satte hos många av de i partiet som var inblandade då.

Generationskamraten Matilda Ernkrans är inte lika förknippad med bråken i SSU. Men hon är relativt ny i regeringen och har med högre utbildning och forskning i portföljen inte riktigt lyckats få något genomslag hos de breda folklagren. Det blir sannolikt inte en 70-talist som blir partiledare för Socialdemokraterna den här gången, om ens någonsin.

Men om valberedningsarbetet börjar kärva skulle jag nog ändå kunna tänka mig att Matilda Ernkrans dyker upp som en dark horse och kompromisskandidat.

Det innebär att det är 60-talisterna som är kvar på nettolistan. Magdalena Andersson, Tomas Eneroth och Morgan Johansson.

Morgan Johansson utsågs till folkhälsominister redan 2002 och har absolut längst statsrådserfarenhet av alla möjliga kandidater. Det är också någon som haft extremt tunga och tuffa portföljer i Stefan Löfvens kabinett. Dock är jag osäker på om partiet längtar efter att ha en partiledare som blivit så förknippad med krisfrågorna migration och kriminalitet? Dessutom är väl hans tendens att twitterkäbbla knappast statsmannamässigt?

Tomas Eneroth har suttit förvånansvärt kort tid i regeringen med tanke på hur tung han ändå är i partiet. Det är trots allt en person som redan för ett decennium sedan fick frågan om att bli partiledare. Då lär han ha tackat nej av familjeskäl, nu är hans son betydligt äldre, utflugen och med egna politiska uppdrag. Eneroth har politisk bredd, är genuint omtyckt och en rörelsens man. Under lite andra omständigheter hade han sannolikt varit en given kandidat.

Men det blir nog ändå Magdalena Andersson som står där på podiet med blomsterkvasten i handen i november. Det går inte att komma runt att hon har flyttat fram sina positioner samtidigt som andra inte har gjort det. Hon är också den som tydligast har getts plats av Stefan Löfven att bli mer av en partiföreträdare samtidigt som hon är den som utstrålar mest statsmannamässighet i regeringskretsen.

Det som talar till hennes nackdel är att hon – trots att hon blev medlem i SSU Uppsala redan i början av 1980-talet – har en air av politisk tjänsteman snarare än rörelsemänniska. Budgethöken och nationalekonomen Andersson från Nacka har också en uppförsbacke om hon ska presentera sig som arbetarklassens och välfärdens förkämpe.

Vad tycker jag om idén att Magdalena Andersson är en sannolik partiledare? Jag vet ärligt talat inte. Länge hade jag väldigt svårt för snåljåpen Andersson som verkade fast i 90-talssaneringen trots att samhällsbygget hade renoveringsbehov. Jag skakade på huvudet när partikamrater mellan skål och vägg lanserade henne som möjlig partiledare.

Men jag har kanske också påverkats av vårens charmoffensiv i media, för jag tycker inte alls att det är ett lika orimligt val längre? Eller beror det kanske på de ekonomiska krispaket som lades under pandemin? Det kanske också beror på att jag inte riktigt känner att de andra håller måttet? Eller så tänker jag kanske att det inte nödvändigtvis är den mest renläriga socialisten som självklart är bäst på att genomföra en progressiv politik?

Magdalena Andersson är skarp i tanken, intellektuellt rörlig och en tuff debattör. Hon har mycket av det som krävs för att vara en effektiv politiker. Under rätt förutsättningar kan det bli väldigt bra. Vilken politik det blir har minst lika mycket att göra med samhällsutveckling och partiets kompassriktning som med den enskilda politikerns CV.

Som ett litet bihang till frågan om vem som blir partiledare kan jag väl också konstatera att jag inte blir jätteförvånad om Tomas Eneroth i en situation där Magdalena Andersson blir partiledare ersätter Lena Rådström Baastad som partisekreterare. Det har ju under de senaste decennierna varit det vanliga att partisekreteraren könsmässigt har balanserat upp partiledaren.

Men om vi då utgår från att Socialdemokraternas nästa partiledare heter Magdalena Andersson, vad tar hon över för parti och vart går socialdemokratin?

Stefan Löfvens politiska projekt och arv är att splittra den borgerliga alliansen och upprätthålla en cordon sanitaire gentemot Sverigedemokraterna. Det har i stor utsträckning lyckats. Klyftan i riksdagen går idag i stor utsträckning mellan Centerpartiet och de övriga högerpartierna.

Men det har också haft ett högt pris. Centern och Liberalerna såg till att fylla Januariavtalet med så mycket antisossig politik som möjligt. Det har växt fram ett mycket mer tydligt ”blåbrunt” block till höger. Och Sverigedemokraterna har gjort ordentliga insteg i LO-kollektivet samtidigt som Socialdemokraternas partiledare hämtades från IF Metall.

Den som tar över måste ha som huvuduppgift att skapa förutsättningar för en bred rödgrön koalition som innefattar både Vänsterpartiet och Centerpartiet samtidigt som hen återupprättar Socialdemokraterna som ideologisk kraft, driver igenom socialdemokratiska reformer och vinner tillbaka arbetarklassväljare som gått till Sverigedemokraterna. En grannlaga uppgift minst sagt.

Socialdemokratin kommer sakpolitiskt att gå åt vänster, eller kanske snarare återgå till en mer socialdemokratisk reformagenda. Det handlar inte framför allt om vem som är partiledare, vilka motioner som ligger på kongressens bord eller hur många medlemmar Reformisterna får. Vilka kort man har på handen när situationen är den rätta spelar självklart roll. Men det handlar framför allt om tidsandan.

Vi har under flera år sett OECD argumentera för vikten av hög facklig anslutningsgrad och mot profitdriften i det svenska friskolesystemet. Kina tar en allt större del av världsekonomin genom statligt ägande och styrning.

Vi ser hur en centristisk president i USA sedan han tillträdde har lagt fram det mest vänsterinriktade programmet sedan New Deal på 1930-talet. Vi ser också hur en tysk kristdemokrat har lotsat fram stora satsningar i EU i pandemins spår. I Storbritannien har en konservativ premiärminister lånat Labourförslag som det egna partiet för några år sedan antagligen beskrev som typ dödsmarxism.

I Sverige kommer en sådan utveckling präglas av en socialdemokratisk tradition. Det är ju den enda som gett sig till känna i den svenska debatten.

Men betyder en vänstersväng med någon självklarhet att Socialdemokraterna återvinner arbetarklassen och klättrar upp mot 40 procent igen? Jag tror inte att det är så enkelt. Vi lever inte längre i en värld där klassröstandet är lika starkt som det varit. Partiväsendet är mer splittrat och fler frågor avgör väljarnas val. Och om det bara var vänsterpolitik som behövdes så borde det väl varit Vänsterpartiet, inte Sverigedemokraterna som gjorde insteg i LO-kollektivet?

Men med det sagt behöver det inte betyda att det är fel väg att gå. Om inte annat skulle jag välkomna det. Det är ju också så (som jag varit inne på många gånger tidigare i nyhetsbrevet) att mycket av det som folk är missnöjda med och valt att orsakskoppla till invandringen handlar om frågor som faktiskt kan lösas med mer vänsterpolitik (eller snarare klassisk socialdemokrati).

I juni visste jag inte om det var Magdalena Andersson som skulle göra det. Idag lutar jag nog åt att det är det troliga.

Tips för öga och öra

Tips för öga och öra är förslag på exempelvis artiklar, böcker, musik, TV-serier, filmer och så vidare som jag tycker det är värt att tipsa om. Tanken är väl att det ska vara relativt nya tips. Men det kan lika gärna vara något äldre som jag snubblat över.

Nordisk socialism | Apans anatomi on Acast — play.acast.com

Intressant samtal med Pelle Dragsted från danska vänsterpartiet Enhedslistan om hans nya bok om hur embryot till en socialistisk väg bortom revolution och reformism finns i vad som i praktiken är det socialdemokratiska projektet.

Birgitta Dahls heliga vrede | SVT Play — www.svtplay.se

En väldigt fin dokumentär om Birgitta Dahl och inte minst hennes kamp för jämställdhet och miljö. Dahl är en av Sveriges absolut främsta demokratiska socialisterna, internationalisterna och feministerna under det senaste dryga halvseklet. Vi har mycket att tacka henne för.

Sommarspecial: live med Lawen Redar | Reformistpodden on Acast — play.acast.com

Riksdagsledamoten Lawen Redar om socialdemokratisk ideologi i ett avslutande del av Reformistpoddens sommarserie. Hon är verkligen en av de mest intressanta yngre socialdemokratiska politikerna.

Det var allt för idag. Vi ses nästa vecka. Om det är något är det bara att du höra av dig. Om någon vidarebefordrat nyhetsbrevet till dig går det bra att skriva upp dig här. Dela gärna nyhetsbrevet med vänner och i dina sociala medier.

Äh, nu har kaffet kallnat.

Fredrik Jansson