🪖 Varför skulle unga älska lumpen?
Är värnplikt verkligen en GAL-TAN-fråga? Hur skapar man acceptans för värnplikten hos de som ska göra lumpen? Är ett värnpliktsförsvar beroende av samhällets utformning?
God morgon!
Det är vår i luften och igår säkrade mitt Hammarby en plats i finalen av Svenska cupen. Och det väger ju upp en del motgångar i livet och rådande världsläge. Trots allt.
Veckans låt är "What's Going On" av Marvin Gaye från 1971.
Idag tänkte jag prata lite om det här med värnplikt och hur det förhåller sig till övriga samhället.
Varför skulle unga älska lumpen?
Efter det att statsminister Magdalena Andersson för en dryg vecka sedan signalerade att ”fler unga måste förbereda sig på att göra värnplikt” upplever jag att det har uppstått en liten diskussion om värnplikten som man skulle kunna säga utspelar sig på den så kallade GAL-TAN-skalan.
Å ena sidan har vi någon form av liberaler och unga som ser pliktverktyget som en enorm inskränkning av den individuella friheten. Landets försvar ska helst reduceras till ett fritt valt arbete, eller i bästa fall lejas ut på någon annan medan man självförverkligar sig.
Å andra sidan har vi någon form av konservativa och militärt överintresserade personer (MÖP) som väl i sak inte har varit jätteskeptiska till idén om yrkesförsvar. Men som i rådande läge ändå ser det som nödvändigt att låta budkaveln gå för att samla nationens unga till hembygdens försvar. Dessutom kan det vara bra för en bortklemad generation att få lära sig att veta hut.
Men jag tror att hela den här dikotomin är i grunden felaktig. Värnplikten handlar inte om frihetliga respektive auktoritära personliga värden och identiteter som står emot varandra. Det centrala är varken att enskilda tvingas göra något de kanske inte tycker är det roligaste som finns, eller att bondeuppbådet är nationens essens.
Värnplikten som idé är istället samtida med industrialismen och demokratins framväxt och etablerande. Garnisonerna som växte fram runt om i landet var i praktiken fabriker där man samlade de unga arbetarna och förvandlade deras arbetskraft till försvarsförmåga. Det var en tid som präglades av kollektivt handlande både i arbete och fritid. Fabriker, folkrörelser och värnplikt är samma andas barn.
Men det fanns inget i värnplikten som i sig självt var populärt. Tvärtom var skepsisen stor hos de som var unga under 1900-talets första år. Inte minst bland de som identifierade sig med den framväxande arbetarrörelsen. Och det var ju inte särskilt konstigt.
När Sverige och Norge gick mot unionsupplösning 1905 började reaktionära överhetskrafter vapenskramla för att med våld hålla samman kungens personalunion. Det värnpliktssystem som sjösatts några år tidigare var uppenbarligen inte ett folkförsvar. Det var ett verktyg för krigshetsare som ville spela med småfolkets väl och ve.
I den unga arbetarrörelsen var också antimilitarismen stark. Att Europas arbetare skulle resa vapen mot varandra var en otänkbarhet i de socialistiska högtidstalen. Arbetarklassen hade ju inget fosterland. Och när arbetarna ändå slöt upp under nationsfanorna och marscherade ut på första världskrigets slagfält splittrades internationalen som ett resultat av sitt misslyckande.
För de socialdemokrater som i en gryende demokrati kunde acceptera militären på samma sätt som man stod ut med statskyrkan var intresset för försvarsmakten begränsat efter det att den eviga freden hade utropats 1918. Det var mer ett nödvändigt ont som över tid och genom reformer skulle kunna avvecklas.
Det var sannolikt inte förrän när kontinentens totalitära krafter började mullra igen och krigets stormvindar åter börjat vina som värnplikten och folkförsvaret i svallvågorna av beredskapsåren blev en accepterad del av medborgarskapet. För acceptansen för värnplikten kom tillsammans med demokratin. Inte nödvändigtvis med de första demokratiska valen. Utan med den demokrati som börjat mogna och ställdes i kontrast till diktaturen som hotade vid gränsen.
Men acceptans är inte det samma som popularitet. Det har aldrig varit jättepopulärt att göra lumpen. Det är jobbigt att behöva åka någonstans långt bort för att göra sådant som framstår som helt apart jämfört med det man är van att göra. Men allt måste inte vara så jäkla roligt hela tiden. Och för de allra flesta unga (män) accepterades det att det var något som måste göras under en kortare period i livet.
Värnplikt handlar i grunden om att vi är ett demokratiskt samhälle där vi faktiskt måste lösa vissa problem tillsammans. Det är på så sätt en mycket mer horisontell och demokratisk gemenskap än den vertikala och hierarkiska som gärna målas upp av både de som bara ser tvånget och det uniformt konformistiska, och av de som gärna runkar upp stridskuken och föreställer sig värnplikten som kadaverdisciplin och skrikande befäl som förvandlar veka zoomers till mördarmaskiner i nationens tjänst (och dessutom ser det som något positivt).
En fungerande värnplikt kan inte handla om militarism och nationalism. Den handlar om ett fungerande medborgarskap. Man måste inte älska att göra det, och det behöver inte heller vara helvetet på jorden.
Därmed inte sagt att det kommer vara enkelt att återuppliva värnplikten. Det tog lång tid för institutionen att få bred acceptans. När den nu under lång tid har legat i dvala måste den acceptansen återskapas.
Och nu är vi inte längre i fabrikerna och folkrörelsernas kollektivism. Vi lever i en tid som är avindustrialiserad, individualiserad och fragmenterad. Det är inte självklart att de som inte vill organisera sig i något som kräver en dagordning eller något mer än närvaro på sociala medier ser ett medborgarskap bestående av både rättigheter och skyldigheter som något självklart. Att man inte ska kunna välja bort något obekvämt och tidskrävande är ingen självklarhet i det rådande kundsamhället. Det är inte självklart att dagens unga skulle älska att göra lumpen. Förändras den materiella basen i samhället förändras sannolikt också acceptansen för sådant som tidigare har varit självklart.
Men grejen är detta. Folk kommer sannolikt försöka försvara sina hem om Sverige skulle invaderas alldeles oavsett om de har militär utbildning eller inte. Värnplikten ger bara medborgarna kapacitet och organisation att klara av den uppgift medborgarskapet lägger på dem i en väldigt utsatt situation. Och det ankommer på samhället i stort att ge medborgarna förutsättningar att vara medborgare även i situationer de inte själva har planerat för eller kan förutse.
Bonus om opinionsläget
Vi får se om det här blir en återkommande grej. Men jag ska försöka uppmärksamma opinionsutvecklingen under valårs- och krigsvåren 2022. I fredags kom Sifo med en ny opinionsundersökning (GP, SvD). Den utveckling vi sett de senaste veckorna bekräftas även här.
Socialdemokraterna går starkt framåt med en ökning på 3,2 procentenheter jämfört med undersökningen för en månad sedan. Det är det bästa resultatet för Socialdemokraterna i undersökningen på åtta år. Det verkar också som Socialdemokraterna vinner stöd från hela det politiska fältet och är nu största parti bland såväl kvinnor och män, som bland förstagångsväljare. Ett styrkebesked så gott som något ett halvår innan valet.
Tips för öga och öra
Tips för öga och öra är förslag på exempelvis artiklar, böcker, musik, TV-serier, filmer och så vidare som jag tycker det är värt att tipsa om. Tanken är väl att det ska vara relativt nya tips. Men det kan lika gärna vara något äldre som jag snubblat över.
Possible Outcomes of the Russo-Ukrainian War and China's Choice - U.S.-China Perception Monitor — uscnpm.org
Intressant analys ur ett kinesiskt perspektiv på vad kriget i Ukraina kan få för effekter och resultat.
Localism, Intentionality, and Utopia (Socialist or Otherwise) - Front Porch Republic — www.frontporchrepublic.com
Spännande och lite krånglig essä i den amerikanska kommunitaristiska/lokalistiska/konservativa webbtidskriften Front Porch Republic om kommunitära utopier.
Mordet på facktopparna on acast — play.acast.com
Om man vill ha lite true crime kan man med fördel lyssna på Dagens Arbetes poddserie om fallet med de svenska fackföreningsledarna Bertil Whinberg och Ove Fredriksson som mördades i Tallinn under Sovjetunionens sista dagar 1991.
The Paris Commune Is Still a Beacon for Radical Change — jacobinmag.com
I fredags var det 151 år sedan de arbetande klasserna etablerade den kortlivade Pariskommunen. 72 dagarna som ekar genom historien.
Det var allt för idag. Vi ses nästa vecka. Om det är något är det bara att du höra av dig. Om någon vidarebefordrat nyhetsbrevet till dig går det bra att skriva upp dig här. Dela gärna nyhetsbrevet med vänner och i dina sociala medier.
Äsch, nu har kaffet kallnat!
Fredrik Jansson