Varför ska man vilja ha vindkraftverk på bakgården?
Om du gillar nyhetsbrevet får du hemskt gärna dela det i dina sociala medier. Antingen genom att använda ikonerna längst ner i nyhetsbrevet eller genom att klicka på “View online” här över och sedan använda ikonerna till höger på sidan.
God morgon!
Låt oss för en gångs skull gå direkt på dagens huvudtext. Hösten, pandemin och LAS-härvan flyter väl på. Men det har väl knappast hänt något som är värt att uppmärksamma?
Idag tänkte jag prata om miljövänlig energi, lokaldemokrati och skatter.
Varför ska man vilja ha vindkraftverk på bakgården?
I slutet av september folkomröstade medlemmarna i Malung-Sälens kommun om huruvida en vindkraftspark skulle byggas på Ripfjället. Resultatet blev nekande. Man behöver inte lägga någon värdering i det. De som röstade vägde väl fördelar mot nackdelar och kom fram till att nackdelarna övervägde.
Med anledning av resultatet i folkomröstningen (och liknande käppar i hjulet tidigare) meddelade dock den miljöpartistiska finansmarknadsministern Per Bolund nu i veckan att regeringen vill snabbutreda möjligheten att ta ifrån kommunerna deras veto när det gäller utbyggnaden av vindkraft.
Om Bolund hade varit socialdemokrat hade linjen inte varit särskilt konstig. Centralisering för effektivisering är något som socialdemokratiska makthavare i det närmaste har fått med modersmjölken. Inte för att det gör det till en enkel fråga för det. Det är det sällan när olika intressen står emot varandra.
Men för Miljöpartiet borde det här vara en långt mer komplicerad fråga. Det går inte att komma ifrån att partiet bildades i ett sammanhang av gröna vågen, decentralisering, småskalighet, kritik av industrialismens baksidor och utbyggda älvar. Och det är väl fortfarande ett levande perspektiv i partiet även om exempelvis den globala klimatkrisen kanske har övertygat en och annan om att även storskaliga lösningar har sin plats i verktygslådan. Men om det är några som brukar hävda en NIMBY-linje med hänvisning till någon lokal version av skalbagge så brukar det vara miljöpartister.
Men det är värden som samtidigt kommer i konflikt med viljan att producera mer miljövänlig energi (inte minst om man bortser från kärnkraft som ett alternativ). Det gör det när man vill bygga ut vattenkraft i norrländska älvar, och det gör det när man vill anlägga vindkraftparker i glesbygdskommuner.
Man ska nog inte underskatta att Bolunds centraliseringsvilja har möjliggjorts av att Miljöpartiet i många glesbygdskommuner har försvagats till en sådan grad att det specifika perspektivet inte har kraft att protestera längre. Miljöpartiet har alltid varit ett urbant parti. Men det har blivit det i än större utsträckning när små lokalavdelningar i små kommuner inte ens klarar av att fylla de få stolar de tilldelats av väljarna. Då blir det lättare att tycka att vindkraftverk hör hemma på andras bakgårdar än på den egna.
Men om man ska ta sig an frågan om vindkraftverk så tror jag att man måste angripa den från ett annat perspektiv. Det är inte ologiskt att planerade vindkraftverksbyggen stöter på lokal patrull. De inkräktar på naturupplevelsen. De skapar inga långsiktiga lokala arbetstillfällen. De genererar inga intäkter att tala om till kommunerna.
Det är inte konstigt att den som bor i en glesbygdskommun med avfolkningsproblematik frågar sig, ”What’s in it for me?” när ett energibolag påhejat av stockholmsbaserade politiker vill anlägga en vindkraftpark där man alltid har jagar älg eller plockar bär.
Om man vill lösa upp lokal motvilja mot vindkraftverk måste man lösa åtminstone ett av problemen. Och det enda som går att kombinera med att faktiskt bygga vindkraftverk är att det ska generera intäkter till kommunen. Om invånare i glesbygden ska känna att det är värt att ha vindkraft i närområdet måste det åtminstone generera intäkter som kan användas i den lokala välfärden.
Det här går säkert att lösa på flera olika sätt. Men den uppenbara lösningen borde vara att införa en kommunal fastighetsskatt så att det blir raka rör mellan etablerandet av vindkraftparker och kommunala intäkter.
I Norge har man exempelvis en kommunal fastighetsskatt som är frivillig för kommunerna att ta ut. Den norska skatten ligger på mellan 2 och 7 promille av fastighetens försäljningsvärde och kan tas ut på fastigheter för industriell verksamhet och kraftproduktion, fastigheter i tätort eller i hela kommunen.
I en undersökning som genomförts av norska forskare visade det sig att kommuner med fastighetsskattsinkomster från vattenkraft inte bara satsade mer på kommunal verksamhet, de hade också i snitt sex procent högre valdeltagande än jämförbara kommuner utan sådana inkomster.
Fördelen med en fastighetsskatt av norsk typ är inte bara att resurser stannar kvar lokalt, utan även att olika kommuner kan utforma den efter de egna förutsättningarna. Danderyd har inte samma fastighetssammansättning som Malung-Sälen.
Man skulle ju kunna tänka sig även andra möjliga versioner av en sådan skatt. Tänk om kommuner med väldigt stor andel fritidshus exempelvis skulle kunna beskatta fastigheter där ingen är skriven? Det skulle kunna möjliggöra en utjämning av ekonomiska resurser mellan kommuner som inte bygger på det på många håll impopulära, och därmed sårbart för reformer, kommunala utjämningssystemet.
Och om man vill anlägga en vindkraftpark kan lokalbefolkningen avgöra om fördelarna är större än nackdelarna. Det skulle förmodligen falla i bättre jord än att avlöva den lokala demokratin.
Tips för öga och öra
Tips för öga och öra är förslag på exempelvis artiklar, böcker, musik, TV-serier, filmer och så vidare som jag tycker det är värt att tipsa om. Tanken är väl att det ska vara relativt nya tips. Men det kan lika gärna vara något äldre som jag snubblat över.
Förra fredagen la genusvetaren Kristin Linderoth fram sin intressanta doktorsavhandling om den stora kommunalstrejken 2003. Opponent är samtidshistorikern Kjell Östberg från Södertörns högskola. På länken ska du kunna se disputationen.
Läsvärd, och inte helt okritisk recension av Branko Milanovics uppmärksammade bok Capitalism, Alone: The Future of the System That Rules the World. Framför allt handlar kritiken om vad recensenten anser är Milanovics lite slarviga beskrivning av det han kallar "politisk kapitalism". Men också om relationen mellan det nationella och globala.
Det var allt för den här gången. Men om du gillade vad du läst (eller åtminstone tyckte att det var intressant) får du gärna dela nyhetsbrevet på sociala medier eller vidarebefordra det till någon vän som kan tänkas uppskatta det (och om du har fått det vidarebefordrat till dig kan du kan skriva upp dig på den här länken så du i fortsättningen får Nyhetsbrevet Sub Rosa direkt i mejlkorgen).
Det går givetvis också bra att återkoppla till mig genom att svara på mejlet. Vi ses om en vecka.
Påtår?
Fredrik Jansson