↘️ Varför krisar mainstreamhögern?
Varför tappar Moderaterna och deras europeiska kompisar stöd? Är det bara högerpopulismen som drar väljare? Har en ökad individualisering slitit sönder de stora tälten?
God morgon!
Annandag jul och årets sista nummer av Nyhetsbrevet Sub Rosa. Det ser ju onekligen ut som om vi kommer få fira tvåårsjubileum med den här pandemin. Jag är lite less. Men om jag ska hoppas på något för 2022 så är det att faktiskt kunna umgås lite mer normalt med släkt och vänner.
En essä om socialdemokratins väsen — webshop.publit.com
Här kan du ladda ner min bok Gemenskap & skötsamhet: en essä om socialdemokratins väsen helt gratis som ebok.
Idag tänkte jag prata lite om att de vanliga högerpartierna krisar.
Varför krisar mainstreamhögern?
Socialdemokratins kris. Pasokifiering. Det har ju inte varit ett direkt ovanligt politiskt samtalsämne det senaste decenniet. Och gudarna ska veta att jag själv har deltagit i samtalet med liv och lust.
Efter de valmässigt framgångsrika åren med New Labour, neue mitte, tredje vägen och allt vad det kallades åren kring millennieskiftet följde ett skifte till höger inom politiken. Ett skifte som ibland handlade om att socialdemokratiska partier sjönk tillbaka lite och förlorade makten (som i Sverige 2006), och ibland fullkomligt kollapsade (som i Grekland 2012, Nederländerna 2017 och Frankrike 2017).
I berättelsen fanns det bara två variabler. Socialdemokratins sammanbrott och högerpopulismens uppåtstigande raket.
Men det är något som har saknats i den allmänna politiska berättelsen om det senaste decenniet. Varför har Moderaterna och deras kompisar ute i Europa säckat ihop? Och varför har vi inte talat mer om att mainstreamhögern krisar?
Jag måste säga att jag inte på allvar har reagerat på att den här krisen har ägt rum parallellt med den socialdemokratiska krisen. Har ett land fått en socialdemokratiskt ledd regering har mina blickar varit vända åt deras håll snarare än mot de högerkrafter som förlorat makten. På sin höjd har jag skrockat lite för mig själv när en Silvio Berlusconi eller Erna Solberg har backat i ett val.
Men så slog det mig plötsligt. Var har de tagit vägen? Och jag bestämde mig för att titta på lite valresultat. Jag har inte på något sätt gjort någon heltäckande studie. Jag begränsade mig till de fyra största partierna i EU (Tyskland, Frankrike, Italien och Spanien) samt Sverige. Jag har också begränsat mig till de tre senaste parlamentsvalen eller alla val sedan 2010.
Om vi ska börja med EU:s största medlemsstat Tyskland så kan vi konstatera att kristdemokraternas tapp började långt innan ”mutti” Angela Merkel lämnade över. I valet 2017 tappade CDU/CSU 8,6 procentenheter jämfört med valet 2013 för att sedan tappa ytterligare 8,8 procentenheter i årets val. På mindre än ett decennium har vad som sannolikt har varit Europas mäktigaste parti, som haft förbundskanslerposten i 52 av förbundsrepublikens 72 år, tappat över 40 procent av sin väljarandel.
Även i Frankrike har etablissemangshögern (som har hetat både UMP och LR under perioden) stadigt tappat stöd i parlamentsvalens första omgång under det senaste decenniet. 2007 samlade UMP 39,5 procent av rösterna för att sedan tappa 12,4 procentenheter i valet 2012. Ett tapp som sedan fortsatte i valet 2017 där det som nu heter LR fick 15,8 procent. På ett decennium tappade man över 60 procent av sin väljarandel.
Det italienska partisystemet är och har varit rörigt sedan stora korruptionsskandalen Tangentopoli 1992 krossade såväl det gamla kristdemokratiska partiet DC som socialistpartiet PSI. Efter det etablerade sig Silvio Berlusconi och hans Forza Italia som det dominerande partiet på högerkanten. 2008 ingick man i partiet/koalitionen PdL som samlade 37,4 procent för att sedan bara få 21,6 procent i valet 2013. 2018 då man åter ställde upp som Forza Italia fick man 14 procent. Även här har den traditionella högern tappat över 60 procent på ett decennium.
I Spanien har det varit svårt att bilda regeringar under det senaste decenniet och man har haft fem val mellan 2011 och 2019. De många valen spelar säkert också in när vi kan konstatera att spanska PP inte har haft en konstant nedgång. De har vid några tillfällen svängt svagt uppåt även om den övergripande trenden är nedåtgående. I valet 2011 fick man 44,6 procent av rösterna för att fyra år senare ha sjunkit ner till 28,7 procent. Redan året därpå 2016 var det val igen och PP ökade något till 33 procent. I de två val som genomfördes 2019 fick de 16,7 respektive 20,8 procent av rösterna. På mindre än ett decennium har PP tappat över hälften av väljarna.
I Sverige så inledde ju som bekant Moderaterna 2010-talet med sitt bästa val någonsin. Det var sannolikt bara stödröster till de andra borgerliga partierna som hindrade dem från att bli största parti. Som svensk är det lätt att se valresultatet 2010 på 30,1 procent som en anomali och att valresultaten 2014 på 23,3 procent respektive 2018 på 19,8 procent var en återgång till det normala. Men samtidigt kan man inte bortse ifrån att Moderaterna faktiskt förlorat över en tredjedel av sitt väljarstöd under 2010-talet.
Vad har dessa länder gemensamt? Mer än att inget av de partier som avhandlas här sitter i regeringsställning julen 2021. Det är inte helt lätt att dra övergripande slutsatser. Men jag tror att vi ser några gemensamma drag i dessa länder.
Framför allt ser vi i alla dessa länder en stark tillväxt av högerpopulistiska partier. AfD i Tyskland och FN i Frankrike har etablerat sig på klart över tio procent i de senaste två valen. I Italien såg vi i det senaste valet att Lega tog över som största högerparti samtidigt som även det mindre FdI också har växt till sig. I Spanien har Vox gått från att vara ickeexisterande till att i senaste valet få 15,1 procent. I Sverige har ju Sverigedemokraterna växt sig starka parallellt med att Moderaterna har tappat väljare.
Men samtidigt är det frågan om det håller som fullständig förklaring? Tappet verkar ha börjat tidigare och det verkar som om dessa partier också i många fall har tappat väljare till liberala partier. I Tyskland har FDP etablerat sig över tio procent efter att ha misslyckats med att nå över tröskeln i valet 2013. I Frankrike hade ju Emanuel Macrons LREM stora framgångar 2017. I Spanien har liberala Cs under perioden haft stora framgångar för att sedan sjunka undan. Och i Sverige har väl tendensen varit att Moderaterna tappar inte bara till Sverigedemokaterna utan också till Centerpartiet.
Kanske är det så att det som beskrivits som socialdemokratins kris egentligen har varit de breda tältens kris? Istället för att samsas i stora partier driver vår tids individualisering mot att splittra upp väljarkoalitionerna i mindre beståndsdelar. Knappast en unik betraktelse. Men åtminstone något mer unikt att påpeka att det även drabbar mainstreamhögern. Den liberalkonservativa skvadern är kanske inte längre funktionell?
Tips för öga och öra
Tips för öga och öra är förslag på exempelvis artiklar, böcker, musik, TV-serier, filmer och så vidare som jag tycker det är värt att tipsa om. Tanken är väl att det ska vara relativt nya tips. Men det kan lika gärna vara något äldre som jag snubblat över.
The cult of toughness | Vox Conversations on Acast — play.acast.com
Intressant poddsamtal med David French om modern amerikansk konservatism och maskulinitet.
Det var allt för idag. Vi ses nästa vecka. Om det är något är det bara att du höra av dig. Om någon vidarebefordrat nyhetsbrevet till dig går det bra att skriva upp dig här. Dela gärna nyhetsbrevet med vänner och i dina sociala medier.
Ska vi ta en skinkmacka till frukost kanske?
Fredrik Jansson