Varför är konservatism så omysigt?
Om du gillar nyhetsbrevet får du hemskt gärna dela det i dina sociala medier. Antingen genom att använda ikonerna längst ner i nyhetsbrevet eller genom att klicka på “View online” här över och sedan använda ikonerna till höger på sidan.
God morgon!
Pesten härjar, himlen är grå och de flesta löven har fallit från träden. Det känns väldigt rimligt att november heter Marraskuu på finska, dödsmånaden.
I USA spekuleras det i huruvida Donald Trump håller på att iscensätta en statskupp. Det låter osannolikt. Men det kommer att bli några stökiga månader "over there".
I Sverige hatar de nyliberala barnen i CUF på facket när man tar till helt lagliga konfliktåtgärder i en avtalsrörelse, samtidigt som vi kan läsa nyheter om chefer som utsätter sina anställda för hot, övervakning och övergrepp. Det gäller att välja sina strider med omsorg.
Idag tänkte jag dock prata om konservatism.
Varför är konservatism så omysigt?
Om man ska tro samhällsdebatten är konservatism populärt nuförtiden. Det är ganska många som tycker att samtidens snåla vindar gör det lämpligt att dra på sig en konservativ överrock. Och på det politiska spektrumet befinner de sig i betydligt fler partier än de gjorde tidigare. Jag betraktar det hela och inser att det finns ganska många skäl till varför jag ofta landar i slutsatsen att konservatism trots allt är ganska omysigt.
Det är en patriarkal ideologi. Och då använder jag inte bara begreppet i meningen strukturell manlig överordning. Jag menar inte bara argument för sambeskattning och kärnfamiljer med en manlig försörjare och kvinnlig hemmafru. Eller abortförbud för den delen. När jag menar att konservatismen är en patriarkal ideologi så är det också något bredare. Det är en idé om att strukturera människor i en hierarkisk gemenskap där underordning sker i utbyte mot beskydd.
Det är en repressiv ideologi. Konservativ trygghet är hårdare batonger till polisen, större kanoner till försvaret, och högre murar kring fängelset. Samtidigt som man är tämligen ointresserad av sådant som primärvård, trygga anställningsförhållanden och att göra något åt bostadsbristen.
De som beskriver sig som konservativa verkar nästan alltid stå för en ganska aggressiv syn på samhället och de medmänniskor som faller utanför boxen. Det är konstig konst, kultursidor och invandrare som av någon anledning ses som stora avgörande problem i samhället. Det är alltid en jäkla massa åsikter om hur andra ska uppföra sig, samtidigt som man själv verkar tro att den konservativa klädedräkten ger ett fripass att bete sig som en rövhatt.
Jag kommer inte ifrån tanken att ganska många självutnämnda konservativa snarare borde benämnas radikalreaktionära. Det handlar nästan aldrig om att samhället ska förändras försiktigt och organiskt. Istället är det snarare en selotisk revolutionär iver som driver dem.
Jag är inte konservativ. Jag är socialist. Men jag tror samtidigt att vi lite till mans och i olika doser har drag och stråk som är liberala, konservativa och socialistiska. Och med det sagt så landar jag ofta i en konservativ längtan.
Jag vill helst umgås med min familj och nära vänner. Jag uppskattar de små gemenskaperna som finns i de stora. Jag uppskattar bildning och traditioner. Symbolpolitik och höga tonlägen gör mig trött och politik får gärna förändras försiktigt.
Det är något sådant som dyker upp hos mig när jag från tid till annan får för mig att jag är lite konservativ. Det är en mysig konservatism som jag inte ser när alla omysiga reaktionärer brer ut sig.
När jag för en halv evighet sedan läste Alexander McCall Smiths böcker om Damernas detektivbyrå skrev jag en essä i SSU:s tidskrift Tvärdrag (1/2009) där jag beskrev romanerna som en konservativ utopi. Och för mig är det kanske den berättelse som kommer närmast mitt hjärtas längtan efter den enkla och mysiga konservatismen (även om den dominerande socialistiska ådran hos mig revolterar):
McCall Smiths konservativa utopi
Miljontals läsare har charmats av Alexander McCall Smiths naiva historier om Mma Precious Ramotswe och damernas detektivbyrå. De fall som den ”traditionellt byggda damen” löser är knappast av den typ som brukar få deckarfantasterna att skjuta upp böcker på topplistorna. Där finns inga mafiosi och seriemördare. Inte heller några alkoholiserade poliser som lyssnar på opera. Istället får man en tjock medelålders kvinna i Botswana som undersöker fall som rör misstankar om oäkta makar eller försvunna personer och däremellan dricker sitt te, bekymrar sig för sin familj och pratar med grannar och släktingar om gemensamma bekanta. Och som läsare är det lätt att drömma sig till det enkla liv som framträder i berättelserna. Ett liv som är bekvämt, men inte präglas av det moderna livets jakt på materiella tillgångar. Det finns någonting svårgreppbart bekant över idyllen.
I slutet av 1800-talet var skönlitterära socialistiska utopier på modet. Edward Bellamys En återblick och William Morris Nytt från en ny värld är de mest kända exemplen. Men även den svenska arbetarledaren och tidningsmannen Axel Danielsson formulerade sin egen utopi i novellen Främlingen. Dessa berättelser byggde så gott som alltid på att huvudkaraktären på ett eller annat sätt hamnar i ett socialistiskt samhälle som är annorlunda från det samhälle han själva känner till. Hos Bellamy och Morris vaknar de bara upp en morgon och befinner sig där. I Danielssons novell är det en svensk emigrant som återvänder till Sverige och sin barndoms Malmö efter åratal i Afrika, bara för att upptäcka att det hårda klassamhället han lämnade har ersatts av ett jämlikt och socialistiskt. Utopier utspelas alltid någon annanstans, i tid eller rum. Gärna i en miljö som läsaren kan relatera till, men inte känner ingående. Morris framtida London blir greppbart därför att det helt annorlunda samhället är byggt på det gamla Londons ruiner.
Mma Ramotswe lever inte i någon socialistisk utopi. Långt därifrån. Men den konfliktfria och traditionsfyllda värld som målas upp är en utopi. En konservativ utopi. Här finns det ingen resa i centrum eftersom konservatismen per definition bygger på rötter, kontinuitet och tradition. Istället är det läsaren som får ta på sig rollen av storögd besökare när Mma Ramotswe guidar runt i ett samhälle som är förhållandevis fritt från allvarlig brottslighet, samhällskonflikter, arbetslöshet och globaliseringens hot. Det är ett samhälle som vi kan peka ut på kartan (åtminstone med lite hjälp), men framförallt är det ett samhälle vi tror oss känna igen. Det gamla samhället med sina ramar, sin sammanhållning och sin trygghet. På svenska skulle vi kalla det folkhemmet.
Konservatismens klassiska hjälte, odalbonden, har här fått en modern klädedräkt i småföretagaren. Privatdetektiven, bilmekanikern, skrivmaskinsskolinnehavaren. McCall Smiths Botswana är fullt av ivriga bävrar som bär upp samhället. Några arbetare ser man egentligen inte till. Det finns visserligen lärlingar, sekreterare och hembiträden. Men de existerar i en konfliktfri och familjär samexistens med sina arbetsgivare. Det verkliga Botswanas gruvarbetare och turistarbetare syns inte till, trots att det är i dessa sektorer som huvuddelen av landets inkomster kommer från.
En viss svärta finns i berättelserna. Aidsepidemin finns där, men bara som ”sjukdomen” i marginalen. I verkligheten är nästan 40 procent av den vuxna befolkningen smittad. Något som också lett till att landet har den kortaste förväntade livslängden i världen. Det finns dåliga flickor och elaka män, påverkade av samhällsupplösande krafter utifrån. Men de finns mest där för att kontrastera mot det traditionella Botswana, det Botswana som Mma Ramotswe gör sitt bästa för att försvara.
Men om en bok handlar om utbytet mellan författare och läsare så har inte böckerna särskilt mycket att göra med Botswana, de är skrivna av en västerlänning för andra västerlänningar. Snarare handlar de om en dröm om en enklare, tryggare och mindre komplex värld. Man kan känna doften av Mma Ramotswes röda te, se solen gå ner över Kalahari och förstå varför de enkla svaren kan locka så många.
Det var min konservativa sida. En annan gång ska jag berätta om min socialistiska sida. Om hur jag föreställer mig samhället efter kapitalismen. Om demokratiseringen av alla mellanmänskliga relationer. Då blir det åka av. Men det kanske blir i bokform istället?
Tips för öga och öra
Tips för öga och öra är förslag på exempelvis artiklar, böcker, musik, TV-serier, filmer och så vidare som jag tycker det är värt att tipsa om. Tanken är väl att det ska vara relativt nya tips. Men det kan lika gärna vara något äldre som jag snubblat över.
Intressant artikel om hur Donald Trump förlorade presidentvalet för att han inte höll i den populistiska ekonomiska agenda som han först blev vald på för fyra år sedan. Istället har han i den ekonomiska politiken följt den linje som sedan länge har varit det republikanska partiets, skattesänkningar för de rika och åtstramningar för resten.
En genomgång av den plattform som Joe Biden gick till val på, och huruvida den innehåller policy som skulle kunna kallas socialdemokrati (det gör den). Om det blir verklighet handlar givetvis vilken vilja Biden har att faktiskt driva frågorna, hur maktförhållandena i kongressen ser ut och om vänsterflanken inom det demokratiska partiet kan se till att frågorna fortsätter finns på agendan. Friedrich Ebert Stiftung är de tyska socialdemokraternas (SPD) tankesmedja.
När så mycket av den internationella politik vi konsumerar är amerikansk kan det vara skönt att få ett litet grepp om något helt annat. Jag brukar då och då lyssna på irländska Irish Times politikpodd som mest handlar om irländsk inrikespolitik. Jag brukar inte hänga med i allt. Men jag brukar ofta lära mig något jag inte visste innan. Det här är ett intressant, om än lite förvirrande, samtal om partiet Fine Gaels historia och utveckling. Irländsk partipolitik är väldigt annorlunda än i övriga Västeuropa. Jag länkar till Acast eftersom det är det poddverktyg jag använder. Men podden finns väl där poddar finns.
Crister Enander har skrivit en fin essä om Alvar Alsterdal (1926-1991). Alsterdal var journalist, diplomat, och författare. Han var en av efterkrigstidens kanske mest framstående socialdemokratiska intellektuella. Någon som skrev om svensk arbetarrörelsehistoria men också hade utblick mot det samtida Europa.
Det var allt för den här gången. Men om du gillade vad du läst (eller åtminstone tyckte att det var intressant) får du gärna dela nyhetsbrevet på sociala medier eller vidarebefordra det till någon vän som kan tänkas uppskatta det (och om du har fått det vidarebefordrat till dig kan du kan skriva upp dig på den här länken så du i fortsättningen får Nyhetsbrevet Sub Rosa direkt i mejlkorgen).
Det går givetvis också bra att återkoppla till mig genom att svara på mejlet. Vi ses om en vecka.
Påtår på det?
Fredrik Jansson