Vad vill vi bortom vardagsgnetet?
God morgon!
Det har redan gått en vecka sedan det första riktiga Nyhetsbrevet Sub Rosa och för min del har hemarbetet åter blivit något jag gör i ensamhet. Ungarna har (äntligen) börjat skolan. Äntligen kan jag bryta av arbetsdagen med långpromenader längs Fyrisån, ta med mig jobbet till en kopp kaffe på en uteservering eller gå ut och äta en bättre lunch någon gång ibland.
Jag tillhör ju de som gillar ensamheten och klarar nog av att göra det här bättre än många andra. Men det är ju inte utan att jag frågar mig hur det ska bli möjligt att gå tillbaka till någon form av normalt kontorsarbete med allt vad det innebär av förväntningar på rumsliga och tidsmässiga avgränsningar av arbetet?
Framtiden kommer att bli annorlunda och vi kommer att behöva anpassa oss till det. Kanske kommer vi ha "coworking"-lokaler i vart och varannat kvarter framöver för att ha rimligare tillgång till en funktionell kontorsmiljö när vi behöver det? Den som lever får se. Fram tills dess sitter jag väl kvar i läsfåtöljen hemma i biblioteket?
Innan jag kommer till huvudnumret så måste jag bara ta upp en grej som Aftonbladet publicerade i början av veckan. Nämligen att digitala multinationella jättar som Facebook, Google och Amazon får ekonomiska fördelar när de bygger serverhallar i Sverige.
För det första är det väl självklart att serverhallar inte innebär särskilt många arbetstillfällen? Det är ju lagerlokaler utan fysiska varor som behövs flyttas av lagerpersonal. Det är ju därför också oförklarligt att politiker tror att dessa anläggningar ska leda till någon form av inflöde av specialiserad arbetskraft. Etableringen av en serverhall förvandlar inte er kommun till Silicon Valley. Men självklart ska de få vaktmästare och tekniker som jobbar i dessa lokaler omfattas av svenska kollektivavtal.
Sedan är det ju så att Sverige redan har massa konkurrensfördelar när det gäller att locka till sig den här typen av verksamhet:
Kalla vintrar gör det billigare att kyla ner anläggningarna som skapar en jäkla massa spillvärme (som i sin tur kan användas som fjärrvärme).
Vi har gott om vattenkraft som ger billig och klimatvänlig energi. I dessa klimatmedvetna tider vill givetvis dessa globala varumärken hellre kopplas samman med grön energi från norrländska älvar än med tyska kolkraftverk. Dessutom har vi ett elnät som är anpassat till typ stålverk. Vilket ju är praktiskt när man har en energiintensiv verksamhet.
Framför allt norra Sverige är glesbefolkat så den mark desssa stora anläggningar behöver är relativt billig och tillgänglig.
Slutligen är vi en stabil demokratisk rättsstat med allt positivt det för med sig.
I EU är det väl bara Finland som checkar av alla boxarna tillsammans med Sverige? Så dealen man ska göra är ju inte i första hand med de multinationella bolagen, utan med den finska regeringen så man inte ägnar sig åt underbudspolitik när det uppenbarligen är så att det man har att erbjuda är eftertraktat.
Att göra Facebook, Google och Amazon till skattefrälse bara för att de av helt självklara skäl söker sig till Sverige är ju lite kontraproduktivt. Hela poängen borde ju vara att när de dragit alla fördelar av att få verka i Sverige ska de givetvis också betala priset i form av en jäkla massa skatt!
Det var det. Nu går vi över till det jag tänkte fokusera på den här veckan. Den här gången tänkte jag skriva om att vilja förändringen.
Vad vill vi bortom vardagsgnetet?
Nu i veckan läste jag Peter Hultqvists bok Hundra procent socialdemokrati. Det ska väl sägas direkt att det inte är något särskilt med den. Det är ett gäng krönikor från Dala-Demokraten, några debattartiklar som tidigare varit publicerade i Aftonbladet, en text från socialdemokratiska idétidskriften Tiden, ett tal från en partidistriktskongress i Dalarna och några tidigare opublicerade texter.
Allt skrivet under åren 2015-2020 och trots att alla texter är skrivna under hans tid som försvarsminister är det bara en (den i Tiden) som handlar om försvarsfrågor.
Det är positivt tycker jag. Hultqvist är en av ytterst få ledande politiker som kontinuerligt skriver texter om vad han tror på. Texter som inte bara handlar om det skrå han blivit tilldelad utan också försöker ta större grepp om varför han organiserat sig politiskt. Om att synliggöra samhällsbrister och att vilja samhällsförändring.
Om man ska säga något om den socialdemokrati som han skissar upp så är det nog få som så tålmodigt argumenterar för en traditionell socialdemokrati som Peter Hultqvist. Det är gemenskap, trygghet, starka fackliga organisationer och välfärd i gemensam regi som står på dagordningen.
Och det är sannolikt inget dåligt budskap om man vill stryka arbetarrörelsens gräsrötter medhårs. Om det var så att det skulle väljas en ny partiledare på den socialdemokratiska partikongressen nästa år är det inte utan att jag skulle utnämna boken till ett led i en kampanj. Men sånt gör man väl inte inom Socialdemokraterna…?
Även jag kan väl villigt erkänna att jag tillhör dem som gärna skulle se en politik som i större utsträckning byggde på Peter Hultqvists värderingar. Men om jag ska vara ärligt blir jag lite skeptisk inför den oförblommade traditionalismen. När man läser Hultqvist kan man få intrycket av att globalisering, avindustrialisering, digitalisering och ökad migration inte har ägt rum.
Det är ”nyliberalismen” som är skurken. Men väldigt sällan finns det en diskussion om hur samhället och kapitalismen faktiskt har förändrats i grunden. Och att det rimligen borde ändra förutsättningarna för socialdemokratin.
Men det finns något i den samtida socialdemokratin som gör att det är lätt att istället blicka bakåt.
Göteborgsstatsvetaren Jonas Hinnfors brukar med jämna mellanrum lyfta fram sin käpphäst att socialdemokratin inte längre levererar nya stora välfärdsreformer. I en rapport som han skrev på temat för arbetarrörelsens tankesmedja Tiden för några år sedan, Från ”nya djärva mål” till lappa och laga, hävdas att valet 1988 var det ”sista reformvalet” när Socialdemokraterna gick till val på en fördubbling av antalet veckor i föräldraförsäkringen och en sjätte semestervecka.
Men det är väl en sanning med modifikation? Det har genomförts reformer. Den nämnda föräldraförsäkringen ökade i omfattning från 360 dagar 1986 till 480 dagar 2002. Dessutom har vi under perioden 1995-2016 sett en ökning av antalet ”pappamånader” från noll till tre.
Inom barnomsorgen fick vi rätt till förskola från ett års ålder 1995. Maxtaxan infördes 2002. Allmän förskola för fyra- och femåringar infördes 2003, och detsamma för treåringarna 2010.
På universitet och högskolor ökade antalet helårsstudenter från mitten av 1990-talet till 2010 från 217 620 till 315 211 stycken.
För att nämna några exempel. Det kan absolut hävdas att dessa välfärdsreformer inte alltid har följts av en rimlig finansiering. Men reformer har genomförts. Även om de inte alltid har varit kvalitativt nya så har de åtminstone varit kvantitativt nya.
När Hinnfors rapport släpptes åtföljdes den av ett panelsamtal med en samling grånande partidignitärer. Och även om bristen på reformer var något man var ense om så var det ingen (inklusive rapportförfattaren) som kunde formulera en idé om en kvalitativt ny reform. Det bästa man kom på var återställare i socialförsäkringssystemen. Och det är väl knappast en ny reform?
Poängen är inte att det inte gjorts några reformer. För det har det uppenbarligen. Poängen är inte heller att hävda att det inte behövs återställare. Det behövs absolut. Poängen är snarare att det är svårt att se ett sammanhang, ett framåtsyftande projekt för socialdemokratin.
Ernst Wigforss kallade sådana projekt för provisoriska utopier. Praktiska politiska projekt på längre sikt som inte handlar om att skissa upp historiens slut, men inte heller går att genom föra på en mandatperiod eller ens två. Politik på medellång sikt som kommer kräva många små steg helt enkelt.
Internationellt har vi under de senaste åren sett några försök till sådana socialdemokratiska provisoriska utopier. Och här är det inte frågan om att kopiera något rakt av. Sådant brukar inte fungera. Det är idén om ett större projekt som är intressant här.
Den amerikanska vänster som finns kring Bernie Sanders har åtminstone stundtals ett sådant projekt kring frågor som ”Medicare for All” (generell sjukvårdsförsäkring), kraftigt höjd minimilön och rätten att organisera sig fackligt.
Även brittiska Labour under Jeremy Corbyn försökte hitta ett sådant projekt som tidskriften New Statesman kallade Corbynism 2.0 med förslag om fyradagarsvecka, medborgarlön och arbetarägda företag.
Ett dominerande drag i dessa internationella försök att utforma provisoriska utopier är dessutom ofta det som brukar kallas Green New Deal där man kombinerar en grön omställning med en ökad välfärd. Fascinerande nog är det en idé som lanserades av en annars ganska vilsen svensk socialdemokrati redan på 1990-talet genom det Göran Persson kallade det gröna folkhemmet. Men sedan drunknade tyvärr den idén i svallvågorna efter 90-talskrisen.
Så vad ska vår provisoriska utopi vara? Jag måste ärligt säga att även jag som ändå tycker att jag funderar mycket på sådant blir svaret skyldig. Vi lever onekligen i en tid då det är lättare att föreställa sig civilisationens undergång än ett kvalitativt annorlunda samhälle.
Men om jag ändå skulle säga något om ett framtida politiskt projekt så skulle det nog handla om ökad jämlikhet. Det blir lite lustigt att en text som inleds med en viss kritik mot socialdemokratisk traditionalism slutar i en femtio år gammal förstamajparoll. Men vi har under fyrtio år levt med ökade klyftor i det svenska samhället.
Nyligen presenterade regeringens jämlikhetskommission sitt betänkande, En gemensam angelägenhet. För ett knappt år sedan presenterade LO:s jämlikhetsutredning sitt Program för jämlikhet. Den så länge omoderna jämlikheten finns åter på tapeten med massor av praktiska policyförslag som bara väntar på att sjösättas.
Vi skulle väl kunna börja där?
Tips för öga och öra
Tips för öga och öra är förslag på exempelvis artiklar, böcker, musik, TV-serier, filmer och så vidare som jag tycker det är värt att tipsa om. Tanken är väl att det ska vara relativt nya tips. Men det kan lika gärna vara något äldre som jag snubblat över.
Statsvetaren Adolph Reed Jr är en polariserande aktör i den amerikanska vänstern där en del brukar kalla honom för klassreduktionist, någon som bara ser klass. Det är väl varken helt sant, eller helt falskt. Men han är starkt kritisk till det som kallas identitetspolitik och samtidigt en förespråkare för generell välfärd med ett tydligt klassfokus:
"In its insistence that proportionality is the only defensible norm and metric of social justice, anti-racist politics rejects universal programs of social-democratic redistribution in favor of what is ultimately a racial trickle-down approach according to which making more black people rich and rich black people richer is a benefit to all black people."
När det gäller proteströrelser som de som pågår i Belarus kan det vara svårt att få grepp om hur dessa närmast tsunamiliknande uppror kommer till stånd. Det kan också vara så att ett tips på en artikel snabbt kan kännas daterat. Men den här artikeln om fackföreningsrörelsen och arbetarklassens roll i protesterna och det väldigt speciella sammanhang de verkar i tycker jag är väldigt läsvärd.
En intressant intervju med filosofiprofessorn Richard Dien Winfield som kandiderar till den amerikanska senaten. Ett tydligt fokus hos honom är en politik för full sysselsättning som backas upp av en federal arbetsgaranti. Men också en politik för starkare fackföreningar och arbetarrepresentation i bolagsstyrelser.
En smyglansering av finlandssvenska Arbetarbladets (det vill säga de finlandssvenska socialdemokraternas tidning) nya podd, Proggispodden. I detta avsnitt 0 pratar de upp på de finska socialdemokraternas partikongress som pågår nu under helgen. Nordisten i mig försöker gärna hålla koll på vad som händer i grannländerna. Så jag ser fram emot Proggispodden.
Det var allt jag hade att skriva den här veckan. Om du gillade vad du läst (eller åtminstone tyckte att det var intressant) får du gärna dela nyhetsbrevet på sociala medier eller vidarebefordra det till någon vän som kan tänkas uppskatta det (och om du har fått det vidarebefordrat till dig kan du kan skriva upp dig på den här länken så du i fortsättningen får Nyhetsbrevet Sub Rosa direkt i mejlkorgen).
Det går givetvis också bra att återkoppla till mig genom att svara på mejlet. Vi ses om en vecka.
Äh, nu har ju kaffet kallnat…
Fredrik Jansson