Vad ska vi egentligen med integration till?
God morgon!
Vi befinner oss i de där dagarna Tove Jansson skrev om i Trollkarlens hatt:
"Det var i slutet av augusti. Ugglorna hoade om natten och fladdermöss kom i stora svarta flockar och kretsade ljudlöst över trädgården. Skogen var full av bloss och havet oroligt. Det låg förväntan och sorgsenhet i luften och månen var stor och het i färgen. Mumintrollet hade alltid tyckt mest om de allra sista sommarveckorna men han visste inte riktigt varför. Vindens och havets ton var en annan, allting luktade förändring, träna stod och väntade."
För min del har det helt okaraktäristiskt för årstiden varit årsmöten i veckan. Dels årsmöte i Folkrörelsearkivet för Uppsala län där jag behöll min suppleantplats i styrelsen.
Och dels årsmöte i Uppsala arbetarekommun (Socialdemokraterna i Uppsala) där jag lämnade mina uppdrag som representantskapsombud för min s-förening och som ledamot i arbetarekommunens valberedning. Allt har sin tid och jag kommer säkert tillbaka i en annan roll framöver.
Men det är inte utan att jag kommer att tänka på Labourdissidenten Tony Benns ord när han lämnade parlamentet:
"Having served for nearly half a century in the House of Commons, I now want more time to devote to politics and more freedom to do so."
Allt ägde för övrigt på förekommen anledning rum via Zoom. Även om mycket går att göra digitalt så undrar jag lite hur Folkrörelsesverige kommer att komma ut på andra sidan av det här pandemin? Det är trots allt fikapauserna som ger folkrörelsen näring.
Annars har jag för första gången sedan 2007 sett mitt Hammarby IF spela en Europamatch. En kvalmatch till Europa Leauge på TV mot ett ungerskt Orbánstött skitlag inför tomma läktare är något helt annat än den mindre Europaturne jag gav mig ut på för tretton år sedan (Irland, Nederländerna, Norge och Portugal). Men det blev en bekväm seger och vi lever för att kämpa ytterligare en omgång. Vem vet en dag kanske jag får stå där på läktaren och skrika igen?
Men nu ska vi inte fokusera på mig. Istället tänkte jag försöka mig på att skriva om något så infekterat och komplicerat som integration. Vi får se hur det går?
Vad ska vi egentligen med integration till?
På den senaste tiden har jag vid upprepade tillfällen sett frågan dyka upp i samhällsdebatten. Vad menar man egentligen med integration? I tider som denna när alltför många gör vad de kan för att elda på ett kulturkrig från alla möjliga håll är det inte en onödig fråga. Integrationsbegreppet används på många olika sätt av många olika aktörer.
Poängen här är inte att ge ett slutgiltigt svar på frågan vad integration innebär. Jag har inte heller för avsikt att redogöra för varje position som kan intas i integrationsdebatten. Istället ska jag försöka diskutera lite om hur jag ser på integration och varför det trots allt är viktigt. Vissa som läser det kommer tycka att jag kommit till en rimlig slutsats, andra kommer tycka jag är dum i huvudet. Sådan är vår samtid.
Men innan vi börjar så är det bra att klargöra att när jag talar om integrationspolitik så handlar det inte om migrationspolitik. Det handlar inte om EU:s yttre gräns och död på Medelhavet. Integration är inrikespolitik, inte utrikespolitik. Med det sagt finns det ju frågor som ligger i en gråzon mellan integrationspolitik och migrationspolitik, framför allt frågan om permanent eller tillfälligt uppehållstillstånd och frågan om familjeåterförening.
Men till att börja med, det går inte att komma runt att begreppet integration används i diskussioner om att invånare med utländsk bakgrund ska anpassa sig till det svenska samhället. Det finns en underliggande vag idé som handlar om hur kan DE bli som VI?
Här måste vi dock ta en liten omväg och fundera på hur integration skiljer sig från assimilation. För när det gäller assimilation är den underliggande idén om hur DE kan bli som VI inte alls vag.
Med assimilation menar man att identitet, kultur och samhälle är som klädesplagg, och att man tar av sig sin gamla folkdräkt och sätter på sig den nya folkdräkten som är förskriven i det nya samhället. Men de erfarenheter vi bär med oss kan givetvis inte bara bortses ifrån. Och kultur är något som förändras över tid och med nya erfarenheter. Det är alltså inte assimilation jag menar när jag talar om integration.
Sedan finns det ett annat begrepp som måste ställas i relation till integration. Nämligen mångkulturalism. Här kan det vara på sin plats att konstatera att jag inte sätter likhetstecken mellan mångkulturalism och mångkultur. Sverige är mångkulturellt. Med mångkulturalism menar jag det Kenan Malik beskrev i en essä i Foreign Affairs (min översättning):
”Som ett politiskt verktyg har mångkulturalism fungerat inte bara som en respons på mångfald men också som ett medel för att begränsa den. Och den insikten avslöjar en paradox. Mångkulturalistisk politik accepterar som givet att samhällen har mångfald, men ändå antar den implicit att den mångfalden tar slut vid minoritetsgruppernas gränser. De försöker institutionalisera mångfald genom att placera människor i etniska och kulturella lådor – in i en enhetlig, homogen muslimsk grupp, exempelvis – och definiera deras behov och rättigheter efter det. Sådan politik har med andra ord hjälpt till att skapa de uppdelningar som de var tänkta att hantera.”
Mångkulturalism bygger på idén att DE ska vara som DE och VI ska vara som VI. Det är alltså inte heller multikulturalism som jag menar när jag talar om integration.
I Michael Manns thriller Heat från 1995 ger Robert De Niros rollkaraktär, bankrånaren Neil sin syn på livet i repliken:
"Don't let yourself get attached to anything you are not willing to walk out on in 30 seconds flat if you feel the heat around the corner."
I den meningen formulerar han kort och koncist vad det innebär att inte vara integrerad i ett samhälle och ett sammanhang. Ett ointegrerat samhälle är ett samhälle som en betydande del av befolkningen inte känner tillräcklig koppling till och därför helt obekymrat kan vända ryggen till.
Ett integrerat samhälle är istället ett samhälle som håller ihop.
Integration handlar om materiella grundförutsättningar. Ett tryggt boende och etablering på arbetsmarknaden är fundamentet. Finns inte det är det i princip omöjligt att tala om ett integrerat samhälle.
En stor anledning till att vårt samhälle inte kan anses integrerat beror alltså på att det byggts för lite bostäder under de senaste årtiondena. Det beror också på att det som byggts i stor utsträckning inte kan efterfrågas av de som skulle behöva bostad. Det beror också på att vi inte lyckats bygga bostadsområden som på ett naturligt sätt blandar upplåtelseformer. Ett stort problem med integrationen är att Sverige under lång tid har saknat en bostadspolitisk idé som syftar till ett integrerat samhälle.
Detsamma gäller den arbetsmarknad som utvecklats i Sverige med daglönare, svartjobb, bemanningsföretag, otrygghet och en institutionaliserad långtidsarbetslöshet i vissa grupper. Ett stort problem med integrationen är att Sverige under lång tid har saknat en arbetsmarknadspolitisk idé som syftar till ett integrerat samhälle.
Vid sidan om dessa materiella fundament är språket centralt. För att vara integrerad i det svenska samhället måste man ha en god kunskap i det svenska språket. Detta både för att kunna göra sig gällande på arbetsmarknaden och för att kunna tillgodogöra sig den kunskap som man behöver för att vara medlem i ett samhälle. Men också för att kunna kommunicera och bygga tillit med andra människor i sin omgivning, och därigenom finnas i en gemensam verklighet.
Kan vi uppnå dessa ting är samhället integrerat. Så enkelt är det i teorin. Men i stora samhällsomvandlingar med folkförflyttningar, kriser och nya tekniksprång utsätts integrationen för spänningar och sprickor. Så är det idag och så har det varit förr.
När Sverige tog steget från bondesamhälle till industrisamhälle var det ingen lugn och ordnad övergång. Det var sannolikt oklart och oroande för många vad det nya skulle föra med sig. För de som flyttade in till städer och industriorter blev folkrörelserna – väckelserörelsen, nykterhetsrörelsen, arbetarrörelsen, idrottsrörelsen och så vidare – det som blev det sammanhållande kittet som gjorde en samling främlingar till medlemmar i ett samhälle. Det är den typ av sammanhållande kitt vi skulle behöva även idag.
Med allt detta sagt måste man ju ställa sig frågan, kan man idag som etnisk svensk vara ointegrerad?
På den frågan är svaret sannolikt ja. För om vi ska tala om integration så talar vi om något större än att DE ska bli som VI, eller DE ska vara som DE och VI ska vara som VI. Vi talar ju trots allt om just integration, inte assimilation eller multikulturalism.
Om man ska vara lite ogin skulle man kunna hävda att delar av svensk överklass inte uppfyller kraven på att vara integrerade till fullo i det svenska samhället. Segregerade bostadsområden, egna skolor, värderingar som ligger utanför den svenska mittfåran och en bristande kontakt med övriga samhället är ju sådant som brukar lyftas fram som en otillräcklig integration. Det är väl egentligen bara ekonomiska resurser, bostadsyta och det svenska språket som skulle räknas som kvalificerande i det fallet.
Det skulle också kunna handla om de som hamnat lite på snedden i ett avindustrialiserat samhälle. Unga män i bruksorter utanför allfartsvägarna. Platser där det under generationer har funnits en arbetsgivare som sugit upp framför allt unga män som fått en hyfsad inkomst och ett sammanhang. Men där maskinerna idag har tystnat, eller åtminstone inte är lika personalintensiva längre. Platser där Folkrörelsesveriges nätverk av organisationer inte längre förmår att vara det sammanhållande kitt som de en gång var. Platser som inte på ett självklart sätt längre är en del i ett större sammanhang.
Men båda dessa exempel är alldeles för enkla och självklara. Den bistra sanningen är väl att vi är mer eller mindre ointegrerade lite till mans.
Vi har under de senaste decennierna levt i en brytningstid. Vi lever i en tid då digitaliseringen gjort att en allt större del av våra liv levs på nätet. Vi kan vara bekanta med människor i hela världen, men inte ens veta vad våra närmsta grannar heter. Vi har sett en marknadisering av välfärdstjänster som i allt större utsträckning förvandlat oss från medborgare till kunder. Vi ser en (ofta strömlinjeformad) individualisering som får oss att tro att vi är fria atomer snarare än delar av större sammanhang. Vi ser svenskkunskaperna försämrats bland de som börjar studera på universitet och högskolor. Hur ser det då ut bland de som inte tar det steget? Och hur ska vi kunna vara medborgare om stora delar av befolkningen inte har kapacitet att förstå vad som pågår runt om dem?
Frågan blir då inte hur DE ska integrera sig. Frågan blir vad VI alla gör för att integrera oss i samhället?
Men hur ser jag på det som lite svepande kallas svenska värderingar?
Jag har ett lite kluvet förhållande till det. Å ena sidan kan jag tycka att det finns värderingar som definierar det svenska samhället. Å andra sidan är det ibland oklart vad som gör dessa värderingar specifikt svenska. Det är ju inte heller så att värderingar är eviga. De kan förändras över tid.
Demokrati är ett centralt svenskt ideal som återspeglas i så väl våra politiska rättigheter och skyldighet som i hur våra idrottsföreningar styrs. Dock är ju inte alla maktförhållanden i Sverige demokratiska. Och alla som identifierar sig som svenskar kan inte beskrivas som demokrater. Och även om demokratin kan se lite olika ut i olika länder så är det ju svårt att hävda att det är något unikt svenskt. Även om det är en viktig del av vad som är svenskt.
Jämställdhet anses ju vara svenskt. Och visst är det så att Sverige på många områden har kommit längre i jämställdheten mellan män och kvinnor. Men å andra sidan finns det områden där vi ligger efter andra länder. Det är ju uppenbart att våld mot kvinnor (och kanske våld i allmänhet?) kan ses som ett tabu i Sverige i större utsträckning än i en del andra länder. Men å andra sidan är det ju svårt att bortse ifrån att det mesta våldet mot kvinnor äger rum i hemmet och att det förekommer i sammanhang som är oberoende av nationalitet eller etnicitet.
Sedan har vi idén om den svenska statsindividualismen. Det är väl, om inte en unik tanke, åtminstone något som kan framstå som främmande i många andra kulturkretsar? Även i sådana som annars anses ligga ganska nära den svenska. Idén bygger på att en stark individualism garanteras av en stark stat.
Mellan stat och individ har vi sedan frivilliga sammanslutningar av människor, oavsett om det är föreningar eller om det är kärleks- och vänskapsrelationer. Det är något som skiljer sig från dels sådant som i svepande ordalag brukar få prefixet ”klan” i debatten, men också samhällen där den enskildes välfärd i högre utsträckning är beroende av exempelvis religiösa inrättningar och där familjen (hur nu det ska tolkas) ses som samhällets grundläggande byggsten. Men för att statsindividualismen ska fungera måste stat och individ ha förtroende för varandra.
En god integrationspolitik handlar helt enkelt om att vara tydlig med att vi som samhälle har krav och förhoppningar på alla de människor som gör anspråk på att vara en del av vårt samhälle och ta del av de rättigheter som följer med det medlemskapet. Det handlar om att ge människor möjligheter och det handlar om att människor tar vara på möjligheterna.
Svårare än så är det inte.
Tips för öga och öra
Tips för öga och öraär förslag på exempelvis artiklar, böcker, musik, TV-serier, filmer och så vidare som jag tycker det är värt att tipsa om. Tanken är väl att det ska vara relativt nya tips. Men det kan lika gärna vara något äldre som jag snubblat över.
En fantastiskt fin liten dramatisering (från 1988) av Midsommarkrisen 1941. Det vill säga den regeringskris som Operation Barbarossa leder till när Nazityskland kräver att få föra en stridande division från Norge till Finland på svensk järnväg. Med exempelvis Helge Skoog som Ernst Wigforss och Ernst-Hugo Järegård som Per Albin Hansson.
En intressant essä i tidskriften Ord & Bild av den australiensiske statsvetaren John Keane om hur den nuvarande pandemin har påverkat, och kan komma att påverka, våra samhällen. Det är onekligen så att vi befinner oss i en brytpunkt där det inte är klart vad det nya normala kommer att bli när allt är över.
En genomgång av den omfattande valanalys som den tvärpartistiska gruppen Labour Together gjort av Labours valresultat 2019 (det finns även en länk till själva analysen). Det är så klart något som är skrivet i ett brittiskt kontext. Men det finns mycket matnyttigt om man är intresserad av socialdemokratins utmaningar och möjligheter rent generellt.
Det var allt för den här gången. Men om du gillade vad du läst (eller åtminstone tyckte att det var intressant) får du gärna dela nyhetsbrevet på sociala medier eller vidarebefordra det till någon vän som kan tänkas uppskatta det (och om du har fått det vidarebefordrat till dig kan du kan skriva upp dig på den här länken så du i fortsättningen får Nyhetsbrevet Sub Rosa direkt i mejlkorgen).
Det går givetvis också bra att återkoppla till mig genom att svara på mejlet. Vi ses om en vecka.
Var det någon som sa påtår?
Fredrik Jansson