Vad kan vi lära oss av Bulletin?
Vad ska man tänka på i ett opinionsbildande projekt? Varför finns det så få opinionsbildande entreprenörer till vänster? Vad skulle ett sådant vänsterprojekt vara?
God morgon!
Det ser ju ut som en tanke att vi har börjat sträckkolla på tv-serien Game of Thrones här hemma (ja, jag vet att det kan verka lite senfärdigt). Winter is coming. Jag trodde ju att våren kanske var på gång. Men så kom kylan, snålblåsten och snön tillbaka. Och av någon anledning känns det alltid kallare andra omgången. Minst sagt otrevligt.
Idag tänkte jag prata lite om veckans stora mediesnackis och vad vi kan lära oss av våra motståndares misstag.
Vad kan vi lära oss av Bulletin?
För drygt fyra månader sedan skrev jag om det som skulle komma att bli nättidningen Bulletin. De knapphändiga uppgifterna som kom fram då tydde på att det var betydligt mer pengar inblandade än vad som senare kommunicerats och att det i praktiken skulle vara en opinionsbildande kanal för brobyggandet mellan moderater och sverigedemokrater.
När Bulletin sedan lanserades strax före jul presenterade den dåvarande chefredaktören Paulina Neuding det som ett medieprojekt med enormt hög svansföring. Det talas om en svensk New York Times eller Times of London och att det skulle finnas en rågång mellan news och views som Neuding tydligen inte ansåg finns i etablerad svensk media.
Det Bulletin har varit sedan dess har väl varit mer av det tidigare än det senare. Inte minst eftersom fokus verkar ha legat på att värva ihop ett allstarteam av opinionsbildare på den reaktionära högerkanten, medan erfarenhet av nyhetsproduktion inte verkar ha varit direkt närvarande i rekryteringsprocessen.
Sedan har det gått som det har gått. Den tidigare Ekot-reportern Negar Josephi som var en av få med erfarenhet av nyhetsjournalistik på Bulletin slutade på nyhetsredaktionen innan 2020 var till ända. Paulina Neuding lämnade posten som chefredaktör i mitten av februari. Någon vecka senare avslöjade DN att Bulletin hade plagierat ett flertal artiklar. Och sedan fullkomligt exploderade medieintresset för Bulletins inre liv den senaste veckan när fackföreningstidningen Journalisten avslöjade en hätsk (och i ärlighetens namn, ganska underhållande) konflikt mellan redaktion och ägare.
Bulletin kommer sannolikt att bli ett kortlivat projekt. Utan sina stjärnvärvningar är det enormt svårt att föreställa sig vad det hela skulle vara? Det är knappast så att det finns några etablerade opinionsbildare eller journalister som är beredda att hoppa på tåget efter de senaste bråken. För många framstår nog dessutom projektet som ideologiskt tröttsamt. Det går ju knappt att hitta en rubrik på sajten som inte handlar om hur invandringen hotar det svenska samhället. Alldeles oavsett om det handlar om news eller views.
Men om man är intresserad av opinionsbildning och står till vänster, vad kan man då lära sig av projektet – och haveriet – som är Bulletin?
Våga satsa
Det har visserligen varit roligt att höra Bulletins styrelseordförande berätta att man inte behöver förhålla sig till normala utgivarregler eftersom man är ”ett entreprenöriellt projekt med entreprenöriella visioner”. Men samtidigt är det ju faktiskt delvis sant (man måste dock förhålla sig till regelverket för ansvarig utgivare).
Det är ett projekt som några individer har vågat satsa både kapital och prestige på. Och på sätt och vis har man ju faktiskt lyckats. Sajten har fått stor uppmärksamhet, och om jag förstått det rätt var det ganska många tusen personer som tämligen omgående var beredda att gå in som betalande prenumeranter. Förmodligen kommer det inte räcka. Det mesta tyder på att de dragit på sig en för stor kostnadskostym.
Men det faktum att de vågade satsa är något de med opinionsbildande ambitioner till vänster borde ta efter.
Bestäm vad man ska vara
Bulletin verkar från början ha varit kluvna mellan idén att vara en sajt för opinionsbildning, och idén att vara en ”riktig” dagstidning som kombinerar news och views. Det senare verkar det aldrig ha funnits riktiga resurser för, även om visionen att starta en ny dagstidning med stora pretentioner är väldigt lockande.
Det rimliga hade nog varit att fokusera på att vara den opinionsbildande sajt man faktiskt är. Det är sannolikt det som lockar läsarna i alla fall. Möjligen kan man tänka sig att man bygger på med en nyhetsdel när man satt den opinionsbildande grunden. Men fokus ska nog inledningsvis vara opinonsbildande och nyhetsanalyserande.
Det finns givetvis ett antal sajter (Dagens Arena, ETC och så vidare) som fyller en sådan roll till vänster. Men det är inte särskilt svårt att tänka sig att det finns utrymme för fler opinionsbildande sajter till vänster, men möjligen då med en specifik nisch på det sätt som Bulletins nisch har varit invandringsproblematiserandet.
Ett nichat vänsterprojekt som sätter fokus på konflikten mellan centrum och perferi och har de materiella förutsättningarna i blickpunkten skulle vara spännande.
Var redaktionellt oberoende
Om man ska göra något på riktigt måste man ha åtminstone någon gnutta kapital i ryggen. Och väldigt få är beredda att satsa kapital på något de inte har något att säga till om. Men det blir sällan bra om externa ägare (oavsett om det är privata investerare eller en organisation) sitter och petar i det publicistiska. Därför ska man nog se till att det finns en tydlig rågång, ett tydlig arbetsdelning och ett tydligt manöverutrymme för den som ska göra jobbet.
Jag kommer inte sörja när Bulletin går under. Det är inte en publikation som är riktad till mig. Jag tror att deras monomana upptagenhet vid invandring som orsak till samhällets alla problem är osund.
Men jag kan mitt i haveriet ändå känna en viss avundsjuka över att de som står på andra sidan av det politiska spektrumet har en sådan nybyggaranda när det gäller byggandet av en opinionsbildande infrastruktur.
Det hade den breda vänstern behövt mer av.
Tips för öga och öra
Tips för öga och öra är förslag på exempelvis artiklar, böcker, musik, TV-serier, filmer och så vidare som jag tycker det är värt att tipsa om. Tanken är väl att det ska vara relativt nya tips. Men det kan lika gärna vara något äldre som jag snubblat över.
Intressant samtal med skribenten Mathias Wåg och historikern Johan Pries om nyliberalismen och dess relation med konservatism, konspirationism och socialdemokrati utifrån ett autonomvänsterperspektiv. Podden finns sannolikt där poddar finns.
Bra analys av Keir Starmers första år första år som partiledare för brittiska Labour. Brexit, Covid-19 och svårigheten att formulera ett politiskt projekt.
Det var allt för idag. Vi ses nästa vecka. Om det är något är det bara att du höra av dig. Dela gärna nyhetsbrevet i dina sociala medier.
Ska vi ta kaffe på det?
Fredrik Jansson