↩ Vad kan S lära av Natoopinionens u-sväng?
Varför svängde opinionen om Nato? Är det skillnad på om olika partier driver en fråga? Kan vi bryta med det nyliberala välfärdsparadigmet?
God morgon!
Nu har vi nått så långt in på året att även ungarna blivit tvungna att lämna sommardvalan och ta sig iväg till skolan. Det borde väl rimligen betyda att hösten är på ingående. Det brukar kunna vara okej ett tag. Men vi får väl hoppas på några varma dagar även framöver. Och ikväll ska vi gå och se Weeping Willows.🍂
Eftersom det har kommit många nya prenumeranter över sommaren vill jag passa på att tipsa om min gamla bok Gemenskap & skötsamhet: en essä om socialdemokratins väsen (2016) som går att ladda ner gratis som ebok på länken ovan. Om ni vill ha den som riktig bok är det billigare att uppsöka digitala boklådor som Adlibris eller Bokus. 📚
Idag tänkte jag prata lite om när opinionsvindarna slår om.
Vad kan S lära av Natoopinionens u-sväng?
Vi har på väldigt kort tid sett en total omsvängning gällande synen på ett svenskt medlemskap i Nato i opinionen. När man tittar i SOM-institutets sammanställning av långsiktiga trender i opinionen kan man konstatera att 64 procent som tyckte det är en bra idé 2022. Det är en ökning med ungefär 50 procentenheter på ett decennium och över en fördubbling på bara ett år.
Det här är givetvis en direkt reaktion på Rysslands invasion av Ukraina. Det är inte särskilt konstigt. Det här är inte heller en text som handlar om det kommande (?) svenska Natomedlemskapet. Själv är jag skeptisk till hur frågan förankrats hos medborgarna och hur ansökningsprocessen har hanterats. Men jag ser samtidigt att det finns en poäng att vi är med i samma försvarsallians som resten av de nordiska länderna. Jag kommer säkert ha åsikter om hur det medlemskapet ska hanteras framöver. Men det här är inte den texten.
I stället har jag funderat på vad den här plötsliga omvändningen kan lära oss om politikens möjligheter över lag. Och i synnerhet vad socialdemokratin kan lära sig av den. I samma sammanställning från SOM-institutet kan man nämligen också se hur opinionen har utvecklats i två andra frågor, den offentliga sektorns storlek och vinster i välfärden.
Till skillnad från Natofrågan är det här frågor där opinionen legat relativt stadigt.
När det gäller inställningen till att minska den offentliga sektorn har de som tycker att det är en dålig idé haft ett övertag i opinionen i 30 år. Och sedan 2018 har den siffran ökat från 40 procent till ungefär 50 procent. De som å andra sidan tycker att det är en bra idé att minska den offentliga sektorn har i motsvarande utsträckning sjunkit och ligger på ungefär 20 procent.
Här har vi antagligen ett antal sammanfallande orsaker. Det fanns i början av 1990-talet ett missnöje med hur ”den ofantliga sektorn” (som Carl Bildt sa) fungerade och på den tiden hade de som tyckte att det var en bra idé att minska den offentliga sektorn ett övertag i opinionen. Men sedan kom nittiotalskrisen och de nedskärningar som fortfarande plågar välfärden (för även satsningar är nedskärningar när de faktiska kostnadsökningarna är än större) i kombination med en privatiseringsvurm som styckade upp det som tidigare hade setts som gemensamt.
Den ofantliga sektorn blev inte effektivare av att sättas på bantningskur och säljas ut. För att riktigt belysa dessa problem så rullade det sedan in en pandemi som vi inte var förberedda på. Och idag är det ingen utanför en begränsad grupp marknadsdoktrinära fundamentalister som på allvar tror att lösningen ligger i en minskad offentlig sektor.
Den andra frågan gäller synen på vinster i välfärden. Här har vi inte (av förståeliga skäl) lika långa tidsserier. Men under det senaste decenniet har mellan 60 och 70 procent av svenskarna tyckt att det är en bra idé att inte ha vinster i välfärden. Under de senaste åren är det dessutom en åsikt som stärkts markant (68 procent 2022 jämfört med 60 procent 2019). Samtidigt har andelen som tycker att det är en dålig idé att förbjuda vinster i välfärden inte överstigit 25 procent under det senaste decenniet och 2022 låg siffran på 18 procent.
Det är siffror som ger ganska klara indikationer på att det nyliberala projektet saknar folklig förankring. Men ändå sitter vi kvar i skiten. Marknadsmekanismer och nedskärningar har visat sig vara tämligen undermåliga verktyg för att stärka välfärden. Men ändå vågar inte riktigt politikerna ta tag i frågan på allvar.
Nu skulle säkert någon invända och påpeka att Vänsterpartiet kampanjade för fullt i valet 2014 på ett budskap om att stoppa privatiseringar och vinster i välfärden. Utan särskilt stor framgång vid valurnorna. Precis som att Folkpartiet Liberalerna under lång tid profilerade sig som de främsta Natoförespråkarna. Utan särskilt stor framgång vid valurnorna.
För det är just det. Idépartier som Vänsterpartiet och Liberalerna kan bana väg för en omsvängning. Men det är långt ifrån självklart att det är de partierna som får skörda frukterna av en verklig omsvängning om den sedan kommer.
Det kan däremot stora statsbärande partier som Socialdemokraterna göra. Om de vågar göra det och lägger kraft och konkreta förslag för att kunna tvärvända den Atlantångare som man är. Precis som man gjorde i Natofrågan.
För det tog inte ens ett halvår från det att dåvarande försvarsminister Peter Hultqvist stod på en socialdemokratisk partikongress och med emfas konstaterade att det inte skulle bli något medlemskap i Nato så länge han satt i regeringen och att den socialdemokratiska partistyrelsen tog ställning för just medlemskap i Nato.
Det kan man tycka vad man vill om. Men det är den omsvängningen i Socialdemokraterna som möjliggjorde både den kraftiga förändringen i opinionen och medlemsansökan. Och samma möjlighet finns kring välfärden.
Om socialdemokratin på allvar skulle ta fajten för riktiga satsningar på välfärden och mot profitdriften skulle den redan starka opinionen för den gemensamma välfärden kunna bli enormt mycket starkare. Men det kräver att man vågar sätta ner foten. Om det är så att utrensningen av välfärdsoligarkerna kräver utköp, räkna på vad det skulle kosta och budgetera för det. Om det är lagar som måste skrivas om, förbered ett sådant arbete. Sluta prata i vaga termer om att ta tillbaka den demokratiska kontrollen över välfärden och förbered konkreta reformförslag för att faktiskt göra det.
För det handlar inte bara om att följa opinionen. Om rätt aktörer tar ledning så kommer opinionen att följa med. Det är det som Natoopinionen visar oss.
Tips för öga och öra
Tips för öga och öra är förslag på exempelvis artiklar, böcker, musik, TV-serier, filmer och så vidare som jag tycker det är värt att tipsa om. Tanken är väl att det ska vara relativt nya tips. Men det kan lika gärna vara något äldre som jag snubblat över.
📕 Socialist Gym Rats Fought to End Slavery in America
Spännande läsning om de tyska och inte sällan socialistiska veteraner från 1848 års revolution som bildade turnvereins - kombinerade gym och kulturföreningar när de emigrerade till USA.
🎧 51-procentsregeln
I senaste avsnittet av When We Were Kings diskuterar Erik Niva den internationellt sett nästan unika föreningsdemokratin som existerar inom svensk fotboll. Och den kamp som svenska supportrar framgångsrikt förde för att försvara den.
📕 Demokratins stridslinjer
I våras lade Josefin Hägglund fram avhandlingen Demokratins stridslinjer: Carl Lindhagen och politikens omvandling, 1896–1923. Intressant om den ständigt oppositionella politiska hoppjerkan Lindhagen och hans radikaldemokratiska idéer.
Det var allt för idag. Vi ses nästa vecka. Om det är något är det bara att du höra av dig. Dela gärna nyhetsbrevet med vänner och i dina sociala medier.
Ska det vara påtår? ☕
Fredrik Jansson