💭 Vad händer med en uppskjuten dröm? (repris)

Vad är egentligen den politiska spelplanen? Vad händer med visioner som skjuts upp? Varför går inte Vänsterpartiet till val på kolchoser? 

---

God morgon!

Ett nytt år med samma gamla pandemi. Men vi får vara glad för det lilla. Det har varit trevligt med snö över helgerna. Jag hoppas att det fortsätter så framöver. Lite ljus är trots allt trevligt. Jag hoppas också att du har haft det bra i jul.

Du börjar tröttna på det här va? — webshop.publit.com

Det här är nog sista gången på ett tag som jag har den här annonsen i nyhetsbrevet. Men som sagt. För ett gäng år sedan skrev jag en helt OK bok om socialdemokrati. Du kan ladda ner den gratis som ebok på länken.

Idag tänkte jag köra en text i repris. Jag publicerade den i slutet av september. Men just det numret av Nyhetsbrevet Sub Rosa verkar enligt statistiken hamnat i skräpposten hos många.

Vad händer med en uppskjuten dröm? (repris)

What happens to a dream deferred?

Does it dry up / like a raisin in the sun? / Or fester like a sore— / And then run? / Does it stink like rotten meat? / Or crust and sugar over— / like a syrupy sweet? / Maybe it just sags / like a heavy load.

Or does it explode?

I sin dikt Harlem från 1951 skrev den afroamerikanske poeten Langston Hughes om minnet från mellankrigstidens Harlemrenässans. Den dröm som Harlemrenässansen gav upphov till och som verkade ha blivit uppskjuten var en dynamisk kulturell afroamerikansk strömning som omfattade musik, dans, konst, mode, litteratur, teater och politik.

Hughes skrev dikten efter att den kulturella renässansen hade avstannat och under en period då det svarta USA – och framför allt dess kulturella hjärtland Harlem – hade drabbats av stagnation.

Man hade sett flera upplopp i svarta stadsdelar samtidigt som man sett den första riktiga heroinepidemin. Den afroamerikanska befolkningen hade inte heller i samma utsträckning som den vita befolkningen kunnat dra nytta av de välfärdsreformer som kom i form av det som kallas the G.I. Bill efter andra världskriget. Reformer som gav möjlighet för krigsveteraner att få fördelaktiga lån och billigare tillgång till universitets- och yrkesutbildningar.

Men han skrev den innan medborgarrättsrörelsen hade hunnit skapa nytt hopp om en bättre framtid. Den svarta befolkningen befann sig i en limbo mellan ett hoppfullt förflutet och en osäker framtid. Drömmen var uppskjuten och Hughes frågade sig om drömmen skulle ruttna, bli sötare eller helt enkelt explodera?

Varför pratar jag då om det här? Det är lite långsökt. Men jag kom att tänka på det när jag läste en intervju med Jan Guillou där han kritiserar Vänsterpartiet för att ha för mycket fokus på det som brukar kallas identitetspolitik. I en kommentar säger han:

”Socialdemokraterna har blivit ett borgerligt parti medan Vänsterpartiet står ideologiskt lite till höger om socialdemokratin modell 1968. Men Vänsterpartiet kommer aldrig kunna bli det stora socialdemokratiska partiet eftersom de helt enkelt är för löjliga.”

Huruvida Vänsterpartiet har gått vilse i den identitetspolitiska djungeln är jag inte så intresserad av. Och egentligen är jag ganska begränsat intresserad av Guillous analyser av det svenska partisystemet. Men det han ger uttryck för är ju något man som socialdemokrat med jämna mellanrum får höra från vänsterpartister, det vill säga att socialdemokratin har gått till höger. Och det tycker jag är en intressant fråga att grotta ner mig i lite grand.

Det enkla svaret på frågan om huruvida socialdemokratin har gått till höger är väl ett ja. Om man jämför den socialdemokratiska reformstrukturen under de tre decennierna efter andra världskriget med de tre senaste decennierna så är det ju inte jättekonstigt om man beskriver den tidigare perioden som mer vänster i sin tendens.

Det mer komplicerade svaret är snarare ett nja. Om man tittar på hur svenska folket placerar de politiska partierna på en vänster-högerskala så ser man att väldigt lite har hänt på fyrtio år. Alldeles oavsett samhälleliga förändringar och partipolitiska ställningstaganden placeras de politiska partierna år efter år på ungefär samma plats på vänster-högerskalan och i ungefär samma förhållande till andra partier.

Så det är kanske egentligen inte så att socialdemokratin har gått åt höger utan snarare hela det politiska fältet har förflyttats åt höger. Om vi tar de där decennierna efter andra världskriget så omfattade ju även högern den socialdemokratiska hegemonin även om de precis som nu låg till höger om socialdemokratin. Ett internationellt exempel är den republikanske presidenten Dwight Eisenhower som 1954 konstaterade:

”Should any political party attempt to abolish social security, unemployment insurance and eliminate labor laws and farm programs, you would not hear of that party again in our political history. There is a tiny splinter group, of course, that believes that you can do these things. Among them are a few Texas oil millionaires, and an occasional politician or businessman from other areas. Their number is negligible and they are stupid.”

Det var högeralternativet i amerikansk politik då.

Och faktum är ju att inte heller Vänsterpartiet har stått stilla politiskt (även om de gör det i förhållande till de andra partierna). När vänsterpartister hävdar att socialdemokratin svikit tidigare ideal och pekar på en viss punkt i historien då sossarna var bra så är ju det som regel också en tid i historien då det egna partiet förespråkade planekonomiska femårsplaner och ursäktade att sovjetiska stridsvagnar rullade in i grannländer för att upprätthålla den proletära diktaturen.

Och det gör man ju inte längre. Tack och lov. Men det är ju inte heller så att Vänsterpartiet anno 2021 driver en politik som i någon egentlig mening skulle kunna beskrivas som socialistisk. Det är justeringar på marginalen av den samtida kapitalismens effekter som står på agendan. Tyvärr.

För den politiska spelplanen har onekligen kantrat åt höger de senaste decennierna. Och alla partier har följt med i den kantringen. Som jag skrivit många gånger tidigare så tror jag att det till stor del handlar om mer grundläggande samhälleliga och ekonomiska orsaker. Den politiska spelplanen är ju inget annat än det samhälle vi faktiskt lever i. Och de idépolitiska förändringar som sker har ofta materiella orsaker.

Men det är givetvis också ett ideologiskt arbete som spelat in. Både när nyliberala idéer fått spelrum och på senare år när konservativa och reaktionära tagit plats på spelplanen. De har kanske haft en fördel av hur samhället ser ut och dess ekonomiska bas. Men det betyder ju inte att man som socialist kan sluta spela spelet.

Här har vänstern i bred mening sin stora utmaning. Hur flyttar man hela den politiska spelplanen åt vänster? Hur får man att det som idag kan låta extremt att bli sunt förnuft imorgon? Det är ju ingen lätt uppgift att lägga på partier som har att verka i sin samtid. Men det verkar ju ha fungerat för högern (kanske inte minst på grund av aktörer utanför de politiska partierna).

Och det för oss tillbaka till Langston Hughes dikt. Jag tror att många (men förmodligen inte alla) socialdemokrater och vänsterpartister när en dröm om någon form av socialistiskt samhälle. Det är sannolikt ofta en ganska oartikulerad dröm då vi i dagens samhälle är ovana att prata om sådana saker. Och drömmen är ju uppskjuten. Vi är satta att leva i besvikelsens epok. Att vara socialist har begränsats till att hantera nyliberalismen och dess skadeverkningar.

Men vi utgår nog ofta från att visionen bara är satt på undantag. Att den ligger där redo att plockas upp när tiden är den rätta. Så är det kanske? Men vi kan inte veta vad den är i för skick eftersom vi inte har plockat ut den i solljuset på länge. Vi vet inte vad som händer med en dröm som skjutits upp.

Men det vore ju skönt om någon skulle våga prata om den demokratiska socialismen igen.

Det vore ju kul om fler prenumererade på Nyhetsbrevet Sub Rosa. Det gör man här, helt gratis! Och om du gillar nyhetsbrevet får du gärna dela det i sociala medier.

Tips för öga och öra

Tips för öga och öra är förslag på exempelvis artiklar, böcker, musik, TV-serier, filmer och så vidare som jag tycker det är värt att tipsa om. Tanken är väl att det ska vara relativt nya tips. Men det kan lika gärna vara något äldre som jag snubblat över.

Älskar ni mig? — www.albertbonniersforlag.se

Olle Svennings essäartade biografi över den franske socialistledaren Léon Blum (1872-1950) är ett läsvärt stycke historia som fungerar utmärkt som bredvidläsning till vår samtid. Mer om boken kommer i en eller annan form.

The End of Neoliberalism in Chile? - Dissent Magazine — www.dissentmagazine.org

Läsvärt om den långa chilenska kampen mot nyliberalismen som lett fram till valet av vänsterpolitikern Gabriel Boric som president i december.

Det var allt för idag. Vi ses nästa vecka. Om det är något är det bara att du höra av dig. Om någon vidarebefordrat nyhetsbrevet till dig går det bra att skriva upp dig här. Dela gärna nyhetsbrevet med vänner och i dina sociala medier.

Ska vi ta en påtår på det?

Fredrik Jansson