Vad är det välfärdsindustriella komplexet?
Om du gillar nyhetsbrevet får du hemskt gärna dela det i dina sociala medier. Antingen genom att använda ikonerna längst ner i nyhetsbrevet eller genom att klicka på “View online” här över och sedan använda ikonerna till höger på sidan.
God morgon!
Julen står för dörren. Denna konstiga blandning av stress och lugn som jag varje år tror ska kläs i snö, men som oftast mest är slask. I år verkar vi inte ens få det. Om man vill ha ett kraftfullt svenskt argument för att något måste göras åt klimatkrisen så är det väl att november verkar ha befordrats från månad till årstid.
Men jag hoppas att du och de dina får en trevlig julhelg även om det är ett pandemiår. Många kommer inte ha möjlighet att fira som de hoppats på grund av de restriktioner/riktlinjer som råder. Men många av de som arbetar inom vård och omsorg kommer inte kunna fira överhuvudtaget när välfärdens anorektiska bemanning ska klara av en andra våg under en storhelg.
Skänk de som arbetar i välfärden en tanke i jul och kom ihåg att det inte är en återgång till det tidigare som behövs. Det är det tidigare som gör att situationen är så ansträngd som den är. I framtiden behöver vi en välfärd som inte utgår från glädjekalkyler. Livet är inte alltid en stilla seglats. Ibland stormar det. Det måste vi vara förberedda på.
Idag tänkte jag dock prata om vinster i välfärd och sånt.
Vad är det välfärdsindustriella komplexet?
Frågan om privata aktörer och vinstuttag i den generella välfärden har åter dykt upp i den allmänna debatten. Vi ser kommuner som lägger ner kommunala skolor och kommunal hemtjänst för att bereda väg för välfärdsprofitörer att etablera sig. Vi ser regioner som privatiserat sjukvård och därför inte kan omstrukturera resurser i den rådande pandemin.
Men vi ser också ett starkt motstånd mot den här trenden i välfärden. Både mot enskilda försök till nedläggning av välfungerande kommunal verksamhet som mot strukturerna som sådana. Men inte sällan är ändå motståndet försiktigt. Det handlar om rätten att även kunna välja kommunal hemtjänst, eller att friskolor ska omfattas av offentlighetsprincipen.
Min egen åsikt är att den gemensamma välfärden också ska drivas i gemensam regi. Jag upplever att det finns en förvirring där man blandar ihop en föreställd valfrihet för kunder med en reell frihet för medborgare. Det är det senare vi måste eftersträva för välfärden.
Och jag som socialist tror att demokratisk påverkan i gemensamma strukturer är bättre än kvasimarknader som skapar incitament för att minskad personaltäthet, sämre arbetsvillkor och en ojämlik och otillräcklig välfärd för de som behöver den mest.
Jag tänker inte skriva något nytt om välfärdskapitalismen i coronans tid idag. Istället tänkte jag att som ett bidrag till debatten publicera ett bearbetat utdrag ur kapitlet "Den brutna vapenvilan: om funktionssocialismens blinda fläck och det välfärdsindustriella komplexet" (s 114-135) i min bok Gemenskap & skötsamhet: en essä om socialdemokratins väsen (2016). Boken finns för övrigt att köpa på internetboklådor som Adlibris och Bokus.
God läsning:
Trots att Sverige fortfarande betraktas som socialdemokratins kärnland har det varit här privatiseringarna rullat fram utan alltför högljudda protester. I andra länder som annars präglats av en hårdför nyliberalism har motsvarande reformer stött på betydligt kraftigare motstånd.
När författaren Naomi Klein i Chockdoktrinen (2007) ville chockstarta sin exposé över nyliberalismens segertåg över världen plockade hon fram den nyliberala nestorn Milton Friedmans sista framträdande 2005 där han föreslår att göra om skolväsendet i det orkandrabbade New Orleans genom att ge de familjer som drabbats av orkanens härjningar värdecheckar:
”som kunde lösas in på privata institutioner, många av dem vinstdrivande, som skulle omfattas av statlig skolpeng. Det var viktigt, skrev Friedman, att denna genomgripande förändring av skolsystemet inte stannade vid en tillfällig åtgärd, utan blev en ‘permanent reform’.”
Det vill säga, när nyliberalernas främsta ideolog skulle tänka stort och djärvt i skuggan av en katastrof så föreslog han i princip samma omstöpning som det svenska skolsystemet råkade ut för över ett decennium tidigare.
Men även om det fanns ett intellektuellt utrymme för inbrytningarna i välfärdssektorn i form av missnöje och utopisk vilja till förändring så fanns det en materiell bas för de förändringar där det som tidigare var gemensamma nyttigheter i gemensam regi i allt större utsträckning blivit återkommodifierade tjänster.
Inte minst pensionsfonder sökte efter nya investeringsobjekt som gav stor och säker avkastning. Kapitalet expanderade in på nya samhällsarenor. När man började se den bortre gränsen på sina klassiska områden hade man börjat sträcka sig efter det som tidigare legat utanför dess räckvidd.
Det kan handla om en geografisk expansion i form av imperialism och globalisering, men det handlar alltså också om att skapa kapitalistiska marknader av områden som tidigare inte varit det. I ett land som Sverige med en omfattande välfärdssektor framstår välfärden som kapitalismens senaste villebråd.
Utvecklingen i välfärdssektorn kan jämföras med det förhållande krigsindustrin har haft med staten. Något som den marxistiska teoretikern Rosa Luxemburg uppmärksammade redan i sitt stora verk om kapitalackumulationen (1913). Luxemburg konstaterar att militarismen:
”Från den rent ekonomiska synvinkeln, är den ett överlägset medel för skapandet av mervärde; den är i sig själv en ackumulationsprovins. När vi undersöker frågan om vem som ska räknas som kund för huvuddelen av produkter som innehåller det kapitaliserade mervärdet, har vi gång efter annan vägrat att ta i beaktande staten och dess organ som konsumenter.”
Hon fortsätter med att konstatera att det för den enskilde kapitalisten bara finns varor och köpare, och det är helt oväsentligt för honom om han producerar verktyg för liv eller verktyg för död, köttkonserver eller pansarplåt. De resurser som:
”staten har till sitt förfogande, som representerar efterfrågan på försvarsmateriel, konstituerar en ny marknad. Från början var dessa pengar variabelt kapital och som sådant har de gjort sitt jobb, de har bytits mot levande arbete som producerar mervärdet. Men sedan stoppades cirkulationen av det variabla kapitalet, dessa pengar separerades, och uppenbarar sig nu som en ny köpkraft i statens ägo. Den har skapats av fingerfärdighet, som det var, men har fortfarande samma effekt som en nyöppnad marknad. … I form av statliga kontrakt för militärmateriel koncentreras den utspridda köpkraften hos konsumenterna i stora kvantiteter och, fri från den personliga konsumtionens nyckfullhet och subjektiva fluktuationer, uppnår den en nästan automatisk regelbundenhet och rytmisk tillväxt. Kapitalet kontrollerar i slutändan denna automatiska och rytmiska rörelse av militaristisk produktion genom lagstiftningen och en press vilkens funktion det är att forma så kallad ‘allmän opinion’.”
Kort sagt, ett militärindustriellt komplex där det huvudsakligen finns en kund (det offentliga) som företagen är beroende av eftersom den klarar av att garantera stora investeringar och säker profit.
I analogi med detta skulle man kunna tala om framväxten av ett välfärdsindustriellt komplex under de senaste decennierna där tidigare allmännyttiga tjänster har kommodifierats, förvandlats till varor på en kapitalistisk kvasimarknad under statligt beskydd. Det är en modell där olika intressen är i beroendeställning till varandra och håller varandra under armarna.
Det speciella med utvecklingen i svensk välfärd är alltså att den skattefinansierade välfärdssektorn idag kan erbjuda kapitalet något som ingen annan bransch kan, stora riskfria vinster på insatt kapital. Vinster som för övrigt ofta varit skattefria eftersom de slussas ut ur landet till skatteparadis som ockerränta på lån de svenska dotterföretagen har till sina mer ljusskygga moderföretag.
Men i och med att staten fortfarande är central för verksamheten genom sin skattefinansiering behöver kapitalismen också statsmakten för att säkra sina nya marknader. Därför behöver också välfärdskapitalismen ideologiskt eldunderstöd. Det kan dels ske genom att tidigare politiker köps över som lobbyister för att propagera för behovet av profitdriven välfärd.
Det är knappast en slump att det är just välfärds- och försvarsindustrin som framstår som de avdankade politikernas elefantkyrkogård. Det är dessa branscher som behöver deras kontaktnät för att säkra sin profit.
I nyliberalismens ideologiska svallvågor är det lätt att tro att kapitalismen är antistatlig. Det stämmer inte, kapitalet är i högsta grad för en stark statsmakt om det tjänar kapitalets syften. Nyliberalismen handlade inte i första hand om att avreglera staten, utan om att omreglera den.
En del självbetecknade nyliberaler skulle kanske vända sig emot en sådan beskrivning. För dem handlar nyliberalismen om en strävan efter en situation där alla individer agerar som självständiga och likvärdiga aktörer på en marknad. Den handlar om att bekämpa statlig övervakning och beskattning.
De brukar upprört hävda att statliga räddningsaktioner i finanssektorn, EU-regleringar och privatiserad skattefinansierad välfärd knappast är nyliberalism. Deras ideal finns ju i den minimala nattväktarstaten där marknaden och välfärden i största möjliga mån ska reglera sig själv, utan statlig inverkan.
Men som den franske ekonomhistorikern Fernand Braudel konstaterat är inte kapitalismens särdrag väl fungerande marknader utan motmarknaden, där monopol och oligopol frodas i statens hägn. Profit görs lättast om staten betalar – som när det gäller sjukvård och skolor – eller om naturliga monopol underordnas privata profitintressen – som på energiområdet.
Detta har väldigt lite med den idealistiska nyliberalismen att göra. Men med myten om fria marknader och fria individer har den agerat vägröjare för den reellt existerande nyliberalismen som istället för den utsugning som dolt sig i politiska och religiösa illusioner satt den öppna, skamlösa, direkta, torra utsugningen. För att hänvisa till Karl Marx.
Och det har gått fort sedan Pysslingen etablerades under stora protester på 1980-talet. I antologin Den stora omvandlingen (2014) konstaterar Kent Werne att:
”År 2012 gick 104 skattemiljarder till privata utförare inom vård, skola och omsorg, vilket var 17 procent av totalen – alltså en knapp femtedel. Marknaden regerades av vinstdrivande aktörer, som ökat sin andel från 78 till 83 procent på fem år. … 2008 kontrollerade de tio största aktörerna 29 procent av det som drevs privat. 2012 var andelen 36 procent.”
Trots att den här utvecklingen bara har fortsatt har socialdemokratin egentligen varken sagt bu eller bä. Man försöker stämma i bäcken med stopplagar, men en sammanhållen syn på hur man ska förhålla sig till profitdriften i välfärden formuleras aldrig.
När man 1997 genomförde förändringar för att hindra privata skolor att ta ut avgifter och istället beslutade att ersätta friskolorna fullt ut så gör man det enligt dåvarande skolministern Ylva Johansson för att:
”rigga systemen för att lösa de problem vi såg, vilket främst var segregation, låg kvalitet och urvalsskolor. Det här med bolag och vinst var inte ens uppe till diskussion, vilket nog var rätt naivt med facit i hand.”
Resultatet blev en extrem expansion av vinstdrivna friskolor under de följande åren. Detta samtidigt som den socialdemokratiska partiideologen Anne-Marie Lindgren i antologin Från konkurrens till kvalitet (2013) konstaterade att det med tanke på de senaste årens debatt är:
”intressant att notera att det faktiskt aldrig i socialdemokratins 90-talsdebatt förekom några uttalade argument, än mindre några uttalade beslut, att släppa in också vinstdrivande företag [i välfärden].”
Men det välfärdsindustriella komplexet måste betraktas med en vidare blick än att bara fokusera på riskkapitalbolag och välfärdsprofitörer. Även den del av välfärdssektorn som faktiskt finns i gemensam ägo plågas av de styrmodeller som införts med inspiration från den privata sektorns profitdrift.
Parallellt med privatiseringarna har idén om new public management (NPM) gjort entré i svensk välfärd. Kortfattat kan man beskriva det som idén att offentliga verksamheter blir effektivare om de uppför sig som om de vore företag på en marknad.
Allting som dessa verksamheter förväntas göra har ett pris på en prislista. Ett schablonpris baserat på en genomsnittskostnad. En prislista som innebär att kort vårdtid ger hög inkomst, oavsett om patienten går hem frisk eller rullas ner till bårhuset. En prislista som innebär att det är bättre att skicka hem patienten innan denne är frisk, för då kommer patienten åter och då kan man bokföra ytterligare ett besök.
Den gemensamma sektorn är full av underliga konstruktioner för interndebitering och verksamheter som är tvungna att leka affär. Det ses som fullständigt normalt att den kommunala fastighetsförvaltningen ska fakturera den lika kommunala skolförvaltningen för hyra av skollokaler. Trots att det är samma huvudman och att kommunen därmed bara betalar tillbaka pengar till sig själv. Det anses med den nya tidens logik som mer effektivt.
Med detta system kommer dock mängder av kontrollfunktioner där byråkratin för att kunna kontrollera att man betalar ut korrekt ersättning till de olika enheterna begär in mängder av kvantitativa uppgifter som begränsar de anställda i deras arbete.
Snart sagt överallt i välfärdssektorn har målstyrningen i NPM lett till att allt ska kunna kvantifieras för att ges ett pris. Därför handlar verksamheten i allt mindre utsträckning om att de anställdas faktiska uppgift är att lära, läka, ta om hand, utan i allt större utsträckning om att de fjättras i ett system där de ska rapportera patientbesök eller sammanställa frånvarostatistik.
Vi måste återfinna ett sätt där anställda i den gemensamt finansierade välfärdssektorn kan få makt över sitt arbete.
På sätt och vis är det dock inte särskilt konstigt att svenska politiker köpt idén om NPM. Sverige är ett modernt land som gärna tar till sig och implementerar nya idéer. Och detta skedde i en tid då den reellt existerande nyliberalismens tankevärld var allena rådande. Det är nämligen bara ett idésystem som ser marknadens primat över alla andra sektorer som kan drömma fram en sådan modell.
Och samtidigt som jakten på effektivisering är förklarlig så finns det något djupt oförklarligt med att politiker både till höger och vänster omfamnat ett system som inte bara gör oss till varor, utan även avprofessionaliserar yrkesmänniskor.
En borgerlig grundsyn brukar vara att meritokrati ska råda. Men i dessa fall har man helt enkelt valt att bortse från det faktum att professionen faktiskt vet bäst hur man behandlar de som söker vård eller utbildar elever. Istället tycker man att det är rimligt att politiker och administratörer ska detaljstyra hur vården och utbildningen ska gå till.
För det är vad NPM handlar om, att en administratör utan kunskap om den praktiska välfärden kan effektivisera vilken verksamhet som helst utan att ens behöva rådfråga de som faktiskt arbetar i verksamheten. De som arbetar i verksamheten får sedan anpassa sig till att den blir uppdelad i olika enheter som var och en ska spela Monopol med den andre. Den som har mest låtsaspengar kvar på slutet vinner.
Förmodligen har implementeringen av NPM gjort mer för att förändra vår syn på samhället de senaste decennierna än något annat. När det som vi tidigare såg som gemensamt splittras upp i en rad olika enheter som ska interndebitera varandra så innebär det också att relationer som tidigare stod utanför kapitalismens logik införlivas i den. Oavsett om verksamheterna är privata eller ej.
NPM är därför inte bara ett sätt att styra den ekonomiska fördelningen i offentlig sektor, det är också ett sätt att styra och kolonialisera vårt sätt att tänka om, och se på, samhället. Det är på så sätt inte annorlunda än många andra reformer. Även skapandet av en gemensam välfärdssektor från första början har förändrat hur vi ser på samhället och vad vi anser oss ha för rättigheter och skyldigheter.
Läkare, rektorer och handläggare på Försäkringskassan har givetvis inte blivit ondare människor av NPM. De vill förmodligen som folk i allmänhet göra ett bra jobb. Men även de påverkas av alla de små förändringar som gör att vi ser vår omvärld genom ett marknadsprisma.
Men oavsett detta kan vi konstatera att en överväldigande del av den svenska befolkningen faktiskt vill att välfärd ska fördelas efter socialistiska principer – av var och en efter förmåga, åt var och en efter behov. Därför är också stödet för en skattefinansierad välfärd i gemensam regi mycket utbrett.
Med det i åtanke framstår det som absurt att vi – via våra folkvalda politiker – har valt att organisera vår välfärd efter principer som snarare är hämtade från kapitalistisk industriell produktion.
Författaren Oscar Wilde skrev en gång att en cyniker är någon som vet alltings pris och intets värde. Vi har låtit ett mycket cyniskt betraktelsesätt styra hur vi fördelar den välfärd vi finansierar tillsammans.
Om vi låter vår välfärd styras av dessa bisarra idéer spelar det ingen roll hur mycket vi är emot profit i välfärden. Tankemodellen kommer ändå vara densamma.
Tips för öga och öra
Tips för öga och öra är förslag på exempelvis artiklar, böcker, musik, TV-serier, filmer och så vidare som jag tycker det är värt att tipsa om. Tanken är väl att det ska vara relativt nya tips. Men det kan lika gärna vara något äldre som jag snubblat över.
Intressant, om inte invändningsfritt, avsnitt av Bildningspodden om arbetarrörelsen. Gäster är Ulf Bjereld är professor i statsvetenskap och aktiv socialdemokrat. Petra Pauli är historiker, disputerad på en avhandling om karriärvägar och ledarideal i den svenska arbetarrörelsen. Olle Edström är professor emeritus i musikvetenskap, som bland annat forskat på folkrörelsernas och arbetarkulturens musik. Alla tre är verksamma vid Göteborgs universitet. Jag länkar till Acast eftersom det är den poddspelare jag använder, men podden finns väl där poddar finns.
Det var allt för den här gången. Men om du gillade vad du läst (eller åtminstone tyckte att det var intressant) får du gärna dela nyhetsbrevet på sociala medier eller vidarebefordra det till någon vän som kan tänkas uppskatta det (och om du har fått det vidarebefordrat till dig kan du kan skriva upp dig på den här länken så du i fortsättningen får Nyhetsbrevet Sub Rosa direkt i mejlkorgen).
Det går givetvis också bra att återkoppla till mig genom att svara på mejlet. Vi ses om en vecka.
God jul.
Fredrik Jansson