Ursäkta röran – vi renoverar!
Om du gillar nyhetsbrevet får du hemskt gärna dela det i dina sociala medier. Antingen genom att använda ikonerna längst ner i nyhetsbrevet eller genom att klicka på “View online” här över och sedan använda ikonerna till höger på sidan.
God morgon!
Den här veckan har det till och från känts som om vi har lämnat det värsta novembergrå bakom oss. Bara möjligheten att kunna ta en promenad under molnfri himmel har gjort livet lite lättare att leva. Om bara det kan fortsätta i den stilen året ut så ska vi nog kunna överleva peståret 2020.
I veckan tog regeringen emot en utredning med förslag om obligatorisk förskola från femårsålder. Det är något som många debattörer på högerkanten blivit mäkta upprörda över. Gränsen till ett gulagsamhälle som rycker barn från sina föräldrar ligger tydligen av någon anledning mellan obligatorisk förskoleklass vid sexårsålder och obligatorisk förskola för femåringar 15 timmar i veckan.
Om man dessutom lägger till att 95 procent av alla femåringar faktiskt redan går på förskola och att det alltså handlar om cirka 5-6000 stycken som inte gör det kan man ju undra varför just den här kullen är värd att dö på?
Inte minst med tanke på att många av de barn det rör antagligen tillhör den grupp som skulle behöva mer svensk språkträning inför skolstart och har mödrar som skulle behöva komma ut i arbetslivet för att integreras i samhället. Jag kommer aldrig fullt ut förstå mig på högern.
Idag tänkte jag prata om att inte ha så mycket visioner nu för att faktiskt kunna ha sådana på riktigt sedan.
Ursäkta röran – vi renoverar!
Vad vilja Socialdemokraterna? Det finns ju något symptomatiskt med att det första socialdemokratiska mötet i Sverige hade det som titel (fast egentligen var titeln ”Hvad vil Sosial-Demokraterna?”). Det är en fråga som alltid följer socialdemokratin. Vart ska man gå, vad ska man göra.
Jag är en stark förespråkare för att socialdemokratin måste ha en större berättelse. Jag är en sådan där som efterfrågar provisoriska utopier i Ernst Wigforss efterföljd. Jag är helt enkelt en sådan där som vill ha visioner i politiken. Jag är en sådan där som när jag säger att jag är demokratisk socialist innebär det att ett mer jämlikt samhälle bortom kapitalismen är målsättningen. Och i sak har jag inte ändrat mig. Jag kommer säkert fortsätta tjata om att jag tycker sådant är viktigt.
Men när jag tittar på samhället coronahösten 2020 har jag svårt att fokusera på visionerna, det kvalitativt nya. Kanske handlar det bara om årstiden? Jag och november är aldrig en bra kombination. Istället för nya visioner och nya reformer så undrar jag mest varför det som borde fungera inte fungerar.
När exempelvis familjeveckan presenterades i valrörelsen 2018 tyckte jag att det var en bra idé. Jag tycker fortfarande det är en bra idé. Det är en reform som skulle göra det enklare att få ihop arbete och familj även för de som exempelvis inte kan lösa ett möte med barnens lärare genom att jobba hemifrån (det vill säga samma människor som inte kan jobba hemifrån under pandemier). På så sätt är det en bra socialdemokratisk reform med bra träffyta.
Men så här under coronahösten 2020 känns det inte visionerna som det viktigaste.
Man skulle också kunna tänka sig att man ska låta oron vara vägledande i politiken. Det är ju inte minst närvarande när vi lever i en pandemi. Men det har också dominerat när det politiska narrativet har handlat om migration och kriminalitet under de senaste fem åren. Oron verkar förlama oss. Den lägger en våt filt över debatten och tillåter bara enstaka spår med lösningar. Det blir lite som om man står vid en dammvägg där vatten börjar tränga igenom ett hål. Det enda som låter sig göras är sätta dit ett finger. Trots att det man borde göra är att renovera dammen.
Och istället för de stora visionerna och den stora oron så borde vi ta oss an samhället som ett renoveringsprojekt. De flesta av oss blir allt rikare. Men samhällsbygget är på dekis. Och diskrepansen däremellan är problematisk. Det är mycket som måste fixas till. Så istället för att renovera köket ytterligare en gång borde vi ta oss an det slitna samhället.
Inte minst under pandemin har det blivit uppenbart att vården och omsorgen inte har fungerat tillräckligt bra. De som jobbar där ska göra mer med mindre. Minutscheman, interndebitering, överdriven dokumentering och annat som brukar samlas under begreppet new public management lägger en hämsko över verksamheterna. Privatiserad verksamhet försvårar möjligheten till överblick och planering. Det är alldeles för vanligt med visstid- och deltidsanställningar för att få kontinuitet och trygg verksamhet.
I skolan har vi inte minst problem med att den fragmentiserats, segregerats och att profitdrift har tagit över alldeles för stora delar av den. Vi har helt enkelt skapat en skolmodell som inte kan utföra det kompensatoriska uppdrag som den svenska skolan ska ha.
Om man ska kunna lita på välfärdssamhället måste det finnas där när olyckan är framme. En a-kassa som går att leva på när man blir arbetslös. En sjukförsäkring som går att leva på när man blir sjuk. Men också en pension som går att leva på efter ett långt yrkesliv, även om man inte orkar arbeta till dess att man är folkpensionär. Så är det inte fullt ut idag.
Idag är det många som inte har de tillsvidareanställningar på heltid som de flesta av oss tar för självklart på arbetsmarknaden. Stress, belastningsskador och dåliga scheman är alldeles för vanligt. Så borde det inte vara. Arbetslivet är inte så tryggt, utvecklande och säkert som det borde vara. Anställningstryggheten hotas av försämringar av LAS. Men den har för många urholkats i praktiken redan tidigare.
Slutligen tänker jag mig att det finns få saker som signalerar ett fungerande samhälle i vardagen på samma sätt som nyasfalterade vägar och tåg som går i tid. Fungerar det tror jag fler faktiskt skulle tro på framtiden. Och nya visioner.
Det finns nämligen lite av en paradox i den socialdemokratiska reformismen. En överväldigande majoritet gillar en generell och gemensamt finansierad välfärd. De flesta tycker också att välfärden inte fungerar tillräckligt bra, vilket möjligen också inverkar negativt på den socialdemokrati som kopplas samman med välfärdens framväxt. Samtidigt är den socialdemokratiska lösningen när man vill spurta i en valrörelse att slänga in en ny reform (som familjeveckan). Problemet är att det är svårt att köpa nya reformer när gamla reformer inte fungerar som de ska.
Vilket givetvis är tråkigt för den som vill hitta på nya reformer och visioner. Jag tror därför helt enkelt att en förutsättning för att man ska kunna vidareutveckla samhället med nya reformer är att se till att de reformer som redan i grunden är på plats fungerar.
Det kanske skulle vara en idé om socialdemokratin gick till val 2022 med budskapet ”Ursäkta röran, vi renoverar” och inte lova en enda ny reform. Bara gamla renoverade reformer.
Tips för öga och öra
Tips för öga och öra är förslag på exempelvis artiklar, böcker, musik, TV-serier, filmer och så vidare som jag tycker det är värt att tipsa om. Tanken är väl att det ska vara relativt nya tips. Men det kan lika gärna vara något äldre som jag snubblat över.
Spännande tysk dokumentärserie om det ouppklarade mordet på Detlev Karsten Rohwedder, mannen som ansvarade för Östtysklands ekonomiska rekonstruktion i samband med det tyska enandet. Det är fascinerande med konspiratoriska trådar till RAF, Stasi och västtyska intressen. Men också om hur omvälvande återföreningen och chockdoktrinen blev för vanliga östtyskar.
Intressant debattartikel (och medföljande rapport) av Kajsa Borgnäs som är chef för tyska fackföreningsnära tankesmedjan Arbeit und Umwelt om behovet av en mer amitiös industripolitik i Europa.
Det var allt för den här gången. Men om du gillade vad du läst (eller åtminstone tyckte att det var intressant) får du gärna dela nyhetsbrevet på sociala medier eller vidarebefordra det till någon vän som kan tänkas uppskatta det (och om du har fått det vidarebefordrat till dig kan du kan skriva upp dig på den här länken så du i fortsättningen får Nyhetsbrevet Sub Rosa direkt i mejlkorgen).
Det går givetvis också bra att återkoppla till mig genom att svara på mejlet. Vi ses om en vecka.
Ska det vara en påtår?
Fredrik Jansson