🦅 Sväva som en örn

Vad krävs för att dominera det politiska landskapet? Är Magdalena Andersson Socialdemokraternas nästa partiledare? Var finns den seriösa diskussionen om vad en progressiv politik skulle kunna vara? 

---

God morgon!

Det här är det sista numret av Nyhetsbrevet Sub Rosa på ett tag. Sannolikt ett jäkligt otaktiskt tillfälle för uppehåll. Men nu i veckan är det midsommar och då går jag på semester och kommer därmed att koppla ner och av. Jag räknar med att vara tillbaka i mitten av augusti. Ha en trevlig sommar och vaccinera er så fort som möjligt!

Det vore roligt om nyhetsbrevet nådde fler. Det går givetvis bra att vidarebefordra mejlet. Men annars finns det att läsa online om du vill sprida det via sociala medier.

Idag tänkte jag prata om socialdemokratins (och regeringens) kris och möjligheter (det vill säga ungefär det jag pratar om hela tiden). Och nej, det kommer inte att bli något extraval.

Sväva som en örn

För sisådär sju år sedan gick jag på semester och föräldraledighet från jobbet som politisk chefredaktör på Folkbladet Västerbotten. Min sista ledare var en text som fick titeln ”Att åter sväva som en örn”. Begreppet är lånat från norska Arbeiderpartiet och är tänkt att beskriva hur det socialdemokratiska partiet svävar över de andra djuren i det politiska livet och att dessa måste förhålla sig till rovfågeln ovanför.

Det var hur som helst en text där jag konstaterar:

”Jag är löfvenist. Vänsterlöfvenist gubevars, men ändå löfvenist.

Jag tycker visserligen att det är märkligt att räkna personer som tjänar 60 000 kronor i månaden som medelinkomsttagare – det är trots allt så att 98 procent av svenskarna tjänar mindre än så – och att man intar en så dogmatisk hållning till utgiftstak och överskottsmål. Det är svårt att genomföra en socialdemokratisk politik med en borgerlig budget.

Jag skulle också gärna se en tydligare hållning i frågan om profitdriften i välfärden och hur den ska begränsas.

Men fokuset på att ingen ska lämnas utanför: att alla som kan och vill ska ha ett jobb eller en utbildning att gå till, och att skolan måste bli bättre för alla elever tycker jag är bra.”

Jag skrev det där några månader innan Stefan Löfven hade blivit statsminister. Och i sak vidhåller jag väl det. Men det var då omöjligt att veta att han som statsminister skulle få hantera några av de värsta kriserna i modern tid.

Det började dock ganska bra. Trots att svenskarna inte valt en rödgrön majoritet till riksdagen sedan 2002 (senast en röd majoritet valdes var 1994) så gick de borgerliga partierna med på att släppa igenom rödgröna budgetar för att hålla armlängdsavstånd till Sverigedemokraterna. Det gav möjlighet till en betydligt mer progressiv politik än vad som varit möjligt på väldigt länge.

Men sedan kom flyktingkrisen 2015 med allt vad det innebar av smärtsamma omprövningar och förändringar i tonläge. Efter valet 2018 hade vi en på andra sätt smärtsam förhandling som ledde till Januariavtalet. Trenden bland kriminella att i större utsträckning skjuta på varandra har också varit uppenbart problematisk. Förra året sköljde den värsta pandemin på ett sekel över oss med en ekonomisk kris som påhäng. Och nu har en majoritet av riksdagen signalerat misstroende.

Det är ju inte så att man blir direkt avundsjuk på honom när man konstaterar vilka jäkla bajsmackor han serverats under sin tid i Rosenbad. Man kan ju givetvis hävda att han skulle tagit andra beslut än de han gjorde. Men det är svårt att hävda att han själv valt vad hans tid på taburetten skulle handla om. Det måste ha varit tungt. Och det där med jobben och utbildning hamnade i skymundan.

När det meddelades i höstas att den socialdemokratiska partikongressen skulle skjutas upp trodde jag därför lite kremlologiskt att det var för att han planerade sin avgång så att en ny socialdemokratisk partiledare (och statsminister?) skulle kunna tillträda lagom till dess att Januariavtalets sista höstbudget var presenterad.

Stefan Löfven var trots allt aldrig någon som suktade efter partiledarposten och om han sitter kvar till partikongressen 2025 kommer han att ha varit partiledare längre än Ingvar Carlsson, Göran Persson, Mona Sahlin och Håkan Juholt. Och om det är en socialdemokratiskt ledd regering efter valet 2022 skulle han vara den statsminister som suttit längst sedan Tage Erlander lämnade över till Olof Palme 1969. En evighet i modern politik.

Och om man läst de stort uppslagna artiklarna med och om Magdalena Andersson i Svenska Dagbladet och Expressen häromveckan så skulle man inte bli förvånad om det hade varit just hon som hade varit efterträdaren. Sällan har man väl sett artiklar som i så stor utsträckning liknat jobbansökningar som syftar till att övertyga de tveksamma om att huvudpersonen är rätt person att leda socialdemokratin.

Andersson beskrivs ju ofta som höger inom socialdemokratin (personligen skulle jag snarare hävda att hon tillhör den generation socialdemokrater på Finansdepartementet som lider av politisk posttraumatisk stress efter 90-talskrisen). Någon som barskt sätter sig på tvären när partikamrater vill göra en ordentlig satsning på något.

Men den bild som målas upp i artiklarna handlar snarare om någon som vill driva en mer klassisk socialdemokratisk politik, mer vänster om man så vill.

I Expressen skriver Tomas Nordenskiöld och Anna-Karin Nilsson:

”En del menar att Magdalena Andersson är mer vänster än den gängse bilden gör gällande efter åren som stram finansminister. Och att det egentligen är först när hon får prata om klyftor i samhället och riskkapitalister som skor sig som hon trivs riktigt bra.”

I Svenska Dagbladet skriver Torbjörn Nilsson om den partiinterna arbetsgruppen för fördelningspolitik för jämlikhet och rättvisa som Magdalena Andersson har lett:

”Det finns en samstämmighet i utsagorna – den här artikeln baseras på ett flertal intervjuer med personer som arbetat i och omkring gruppen – om att Magdalena Andersson tvärtom tog ledningen för mer progressiv politik. Arbetet handlade inte minst om att formulera en gemensam beskrivning av hur ojämlikheten i Sverige ser ut och vilka orsaker som ligger bakom. Man läste utredningar, tog in rapporter, hade heldagsseminarier. Och kom också med förslag.”

Om det är så? Jag vet inte. Kanske är det så enkelt att Magdalena Andersson är någon som i större utsträckning än många andra följer tidsandan och därför har gjort en policyresa?

Men nu verkar det ju inte som att planen är att Stefan Löfven avgår på kongressen i november. Han kommer alltså förmodligen att väljas om till partiledare och leda Socialdemokraterna i valet 2022. Och frågan är vad vi ska vänta oss av det?

I den där ledaren i Folkbladet Västerbotten efterfrågade jag också en diskussion om vad socialdemokratin skulle vara. En eftervalsdebatt för att formulera den där berättelsen där socialdemokratin är den självklara örnen som svävar över det politiska landskapet.

Där är vi uppenbarligen inte. Stefan Löfven har manövrerat skickligt för att hålla sig fast vid regeringsmakten (vilket är viktigt), men det finns inte en självklar socialdemokratisk berättelse som andra måste förhålla sig till. Det saknas också från partiledningens håll en självklar uppsättning idéer och reformer som skulle kunna utgöra byggstenarna i en sådan berättelse.

Men det är ju inte så att sådana här byggstenar inte finns. De finns i den rapport som Magdalena Anderssons arbetsgrupp tagit fram. Många finns i motioner till partikongressen i höst. De finns i förslag från tankesmedjor och intresseorganisationer. Andra idéer finns att hämta runt om i världen. Vi är långt ifrån bäst på allting.

Häromveckan lyssnade jag på en podd med den förre Labourledaren Ed Miliband som blev partiledare i konkurrens med sin egen bror, David. Han får frågan om han någonsin tänkt tanken att hans bror (som var mer erfaren och sågs som en favorit innan partiledarvalet) hade varit ett bättre val av ledare. Han vill väl inte riktigt kännas vid det. Men det finns nog något där som är värt att gräva i.

Ed Miliband valdes till partiledare för att partimedlemmarna lockades av hans tydligare socialdemokratiska vision. Det valmanifest som han förlorade med i parlamentsvalet 2015 var i mångt och mycket det som Jeremy Corbyn gick till val på två år senare (även om Corbyns version var ”extra allt” i jämförelse). En klassisk, men också framåtsyftande socialdemokrati som vad det verkar faktiskt i sak var ganska populär i befolkningen.

Men han vann ju inte valet 2015. Och då är det också rimligt att han får frågan om han tror att David hade kunnat göra det bättre. Dock hade han ju idéerna, vilket det inte är säkert att hans bror hade haft.

Och där ställs man inför en frågeställning: är det bättre att ha bra idéer men inte få genomföra dem, eller är det bättre att vinna men utan en självklar uppsättning idéer som man vill genomföra. Det finns inget självklart svar på det. Även om man ju kan hävda att det bästa vore att vinna med idéer.

Det kan nog vara som för bröderna Miliband lite till mans bland oss som är inblandade i det politiska. En del av oss är filosofer som har idéer om hur samhället borde utvecklas. Andra är generaler som genom taktiskt manövrerande kan förflytta sig i det politiska landskapet. Sedan finns det säkert en väldig massa som är varken eller. Men det är ytterst få som är både ock. Det är kanske bara i platonska fantasier som filosofkungarna regerar?

Stefan Löfven har hittills varit en relativt framgångsrik general, inte minst om man konstaterar att hans armé varit mindre än motståndarnas. Men det taktiska manövrerandet på slagfältet räcker inte för att vinna kriget. Då behöver man också idéer om hur man bygger samhälle vid krigsslutet.

Jag tillhör ju de som tyckte att innehållet i Januariavtalet blev lite väl magstarkt. Även om regeringsmakten faktiskt är värd något i sig självt så var det svårt att köpa att väldigt generella och luddiga socialdemokratiska mål skrevs in samtidigt som borgerliga krav var tydliga och tidsangivna. 

Och jag hade helst sluppit överenskommelser om LAS och marknadshyror överhuvudtaget. Jag tycker inte att de har något att göra i en politisk överenskommelse av det här slaget, och jag har väldigt svårt att se på dem som något annat än punkter som Centerpartiet fick med för att de fått lära sig på Timbrokurserna i ungdomsförbundet att det här är ömma punkter att slå på för att sänka sossestaten.

Men samtidigt som jag själv är kritisk till delar av innehållet har jag faktiskt lite svårt för hur vänsterkritik mot dessa överenskommelser formuleras. Det blir lite fattigt att hävda att det vi haft hittills är någon slags progressiv höjdpunkt. Var finns offensiven, de nya förslagen som flyttar spelplanen? Om man bara är emot förändring kommer man också, vare sig man vill eller inte, att framstå som en förespråkare för det nuvarande systemens nackdelar.

Förändringar som beskrivs som oåterkalleliga systemskiften. Men de system man vill försvara var ju också systemskiften en gång i tiden. Saker och ting går att förändra. Att tro att de förändringar som motståndare driver på för kommer att vara satta i sten är defatistiskt.

De förändringar som föreslagits är sannolikt inte lika bra som de deltagande parterna vill kommunicera. Men de är sannolikt inte lika dåliga som kritikerna vill få det till.

Med det sagt tycker jag inte att Vänsterpartiet gör fel som gör motstånd med varje till buds stående medel mot de delar av Januariavtalet som de har särskilt stora problem med.

Januariavtalet konstaterade å ena sidan att Vänsterpartiet inte skulle ha inflytande över politiken, men förutsatte samtidigt att de utgjorde en del av regeringsunderlaget. Ansvaret att vara regeringsunderlag i riksdagen kan inte ligga på ett parti som uttalat inte ska ha inflytande över regeringens politik. Ansvaret för att samla ihop tillräckligt med mandat ligger på de partier som ingått Januariavtalet (och framför allt Centerpartiet som var de som absolut skulle ha in skrivningen om att Vänsterpartiet skulle hållas utanför).

Vi befinner oss i en situation där Vänsterpartiet släppte fram regeringen under vissa förutsättningar. Det är därför de nu har öppnat för misstroende. Att hävda att det är förilat eftersom det inte ligger ett regeringsförslag om marknadshyror på riksdagens bord är bara sementik.

Men vi befinner oss också i en situation där Socialdemokraterna (och Miljöpartiet) har ett avtal med Centerpartiet (och Liberalerna) för att kunna bilda regering. Att som en del röster hävda att Socialdemokraterna ensidigt ska skicka utredningen om marknadshyror i soptunnan eftersom man egentligen inte är för marknadshyror tyder ju på att man inte förstår ens grundläggande förutsättningar för avtal och kompromisser.

Ett avtal måste givetvis bäras av de som ingått det annars blir det inget värt. Om det är Västerpartiets syn att man kan strunta i delar av avtal man ingått så kommer sannolikt många att dra sig för att ingå avtal med dem. För även om man inte gillar Januariavtalet så utgör det någon form av grund inte bara för den här mandatperioden utan även för framtida samarbeten till vänster som innefattar Centern.

Därmed är det rimligen så att det borde finns ett intresse hos både Socialdemokraterna och Vänsterpartiet att Centerpartiet kan komma ut ur det här med hedern i behåll eftersom alla tre partierna kommer att utgöra ett framtida regeringsunderlag som måste komma överens. Och Centern måste förstå att ett verkligt samarbete måste handla om att hitta gemensamma lösningar snarare än att tvinga igenom småaktiga reformer som är till för att skada motparten.

Men exakt hur kompromissen som gör alla nöjda ska utformas? "That's above my paygrade".

Som en parantes är väl min föreställning om den kommande politiska processen ungefär som följer:

Fredrik Jansson📍 @frejan

Chilla gorilla som min 7-åring säger. Detta händer: 1. Misstroende 2. Några dagar där partier känner på varandra & larmar på Twitter. 3. Talmansrundor. 4. Partisamtal. 5. Löfven III tillträder. Sannolikt har det överenskommits något om marknadshyresgrejen. Midsommarkrisen 2.0

Jag oroar mig alltså inte nämnvärt för allt larm och stoj som nu pågår i den politiska ankdammen. Det blir stökigt. Men det kanske till och med blir bättre i slutändan. Eller sämre, om Vänsterpartiet helt osannolikt skulle lyssna på locktonerna från Kristdemokraterna och få för sig att stödja en reaktionär högerregering. Eller att vi faktiskt hamnar i en extravalssituation.

Men om vi ska återgå till de delar av Januariavtalet som varit särskilt jobbiga och varför jag tycker att att debatten kring dessa frågor är för defensiv.

Lagen om anställningsskydd (LAS) kommer onekligen att försämras på centrala punkter i och med den här överenskommelsen. Det var inget eftersträvansvärt med dessa försämringar om man tillhör arbetarrörelsen. Och det kommer sannolikt att påverka olika grupper på arbetsmarknaden olika mycket. För många kommer förändringarna vara försumbara, för andra kommer de bli mer påtagliga.

Men frågan är om det inte är ett större problem på dagens arbetsmarknad att vi har en väldigt oreglerad arbetskraftsinvandring som skapar incitament för arbetsgivare att utnyttja migrantarbetare? Frågan är om det inte är ett större problem att stora delar av arbetsmarknaden har prekariserats? Och frågan är om det inte är ett större problem att vi i allt större utsträckning har en arbetsmarknad med underleverantörers underleverantörer pressar ner villkoren samtidigt som de egentliga arbetsgivarna på toppen svär sig fria?

Vi måste också göra något åt hyvlingar, daglöneri, ofrivillig deltid och bristande kompetensutveckling. En del, men långt ifrån tillräckligt mycket, finns ju i den överenskommelse som slutits. Här skulle vi behöva formulera idéer om vad ett tryggt och utvecklande arbetsliv ska innebära som inte fastnar i ett försvar av ett otillräckligt status quo. 

Jag vet inte vad vi ska ha. Men det skulle vara bra om vi hade en diskussion om hur vi skapar en bättre arbetsmarknadspolitik än den vi har idag. Det borde vi för övrigt ha om politiken i allmänhet.

Marknadshyror är ju också ett jävla skit. Men som någon som bor i en nyproducerad hyresfemma med 17 000 kronor i presumtionshyra per månad har jag svårt att se dagens bostadsmarknad som någon socialistisk utopi. Och det har väl snarare att göra med att vi inte har haft en riktig bostadspolitik på flera decennier än att Januariavtalet slöts 2019?

Istället för att bara skrika om hur hemskt det kan bli borde vi kanske fundera mer över vad det är för bostadsmarknad vi vill ha?

Vi kanske borde titta på Wiens hyresmarknad med låga hyror, korta köer och en enorm allmännytta, men också massiva statliga subventioner? Eller kanske ska vi ge alla 18-åringar en kvarts miljon i födelsedagspresent som kan användas som handpenning till en bostadsrätt samtidigt som vi har statligt garanterade bostadslån som de allra flesta har tillgång till? Eller kanske borde vi tillåta marknadshyror fullt ut, men samtidigt låsa in övervinsterna i fonder som hyresvärdarna bara kan använda för att bygga nya hyresrätter?

Jag vet inte vad vi ska ha, och jag vet inte om det är bra idéer. Men det skulle åtminstone vara en diskussion om hur vi skapar en bättre bostadsmarknad än den vi har idag. Det borde vi för övrigt ha om politiken i allmänhet.

Det fungerar inte att bara vara försiktiga generaler som tar sig fram över slagfältet. Jag har i dagsläget svårt att se någon annan valutgång 2022 än att det faktiskt kommer att bli en majoritet som består av Socialdemokraterna, Miljöpartiet, Centerpartiet och Vänsterpartiet. Det kommer att bli någon form av seger. Även om regeringsförhandlingarna förmodligen kommer bli lika stökiga som vi har vant oss att de är.

Men det räcker inte att vinna. Det räcker inte att tråckla ihop en mer eller mindre villig koalition för att styra landet. Det behövs också idéer om hur man går vidare. Hur man bygger samhälle vid krigsslutet. Det är först när man kan kombinera generalen och filosofen som man kan sväva som en örn över det politiska landskapet.

Är Magdalena Andersson den personen? Jag vet inte.

Tips för öga och öra

Tips för öga och öra är förslag på exempelvis artiklar, böcker, musik, TV-serier, filmer och så vidare som jag tycker det är värt att tipsa om. Tanken är väl att det ska vara relativt nya tips. Men det kan lika gärna vara något äldre som jag snubblat över.

“We need to think hard on why it is so difficult to achieve real democracy.” | The New World on Acast — play.acast.com

Karin Pettersson och Georg Diez samtalar i sin podd med den politikteoretikern Katrina Forrester om frihet, jämliket och hur kapitalismen påverkar vårt samhälle.

Strategies for a world without right-wing populism and nationalism – Cas Mudde — socialeurope.eu

Den nederländske statsvetaren Cas Mudde skissar på en strategi för socialdemokratiska partier att återta intiativet från högerpopulistiska och nationalistiska partier.

Municipal Socialism Is Working in Preston — jacobinmag.com

Intressant recension av en bok som behandlar vänsterpolitik på kommunnivå i Storbritannien generellt och Preston i synnerhet.

Red Shirley — vimeo.com

2010 intervjuade rockikonen Lou Reed sin då hundraåriga kusin Shirley Novick om hennes liv som judisk invandrare från Polen, och som textilarbetare och fackföreningsaktivist på Manhattans Lower East Side. Resultatet blev en kort dokumentär, Red Shirley.

Johnson and Gramsci: Tackling the Tories Today | Ep.44 | It's Bloody Complicated - A Compass Podcast on Acast — play.acast.com

Samtal med pedagogikprofessorn Ken Spours som använder Antonio Gramscis tänkande för att tolka brittisk politik i allmänhet och Tories i synnerhet.

Det var allt för idag. Vi ses efter semestern. Om det är något är det bara att du höra av dig. Men det kan ta lite tid att få svar eftersom jag kommer hålla mig borta från internet i möjligaste mån. Om någon vidarebefordrat nyhetsbrevet till dig går det bra att skriva upp dig här. Dela gärna nyhetsbrevet med vänner och i dina sociala medier.

Ha en trevlig sommar!

Fredrik Jansson