Supportrar istället för medlemmar?
Vad händer efter folkrörelsepartiet? Kan politiska företrädare vända sig direkt till folket för att stärka partidemokratin? Kan det folkliga egentligen vara elitistiskt?
God morgon!
Ytterligare en vecka med kallt väder och snö på marken. Jag kommer inte ifrån att jag tycker att det är lättare att ta sig igenom vinterhalvåret när det faktiskt är vinter. Kalla fötter är att föredra framför våta fötter. Som det brukade vara när jag var liten.
Jag har för övrigt halkat in på det nya ljudbaserade sociala mediumet Clubhouse (@frejan74). Det finns potential, även om jag fortfarande mest är förvirrad. Formatet känns väldigt folkbildningskompatibelt. Fast risken är ju att det utvecklas till en kombination av Heta linjen och Linkedin. Och det vore ju outhärdligt.
Idag tänkte jag prata om huruvida partier ens behöver medlemmar.
Supportrar istället för medlemmar?
För en vecka sedan skrev jag om att Socialdemokraternas medlemssiffror störtdök under 2020 , vad jag ser som huvudsakliga orsaker till det (vid sidan av pandemin) och att det inte är ett nytt problem. Faktum är dessutom att det inte är ett problem som bara är en fråga för socialdemokratin. Vi ser generellt ett sjunkande engagemang i föreningslivet, och i synnerhet i de politiska partierna. Riksdagspartierna har tappat långt mer än hälften av sina medlemmar sedan början av 1990-talet.
Det här är ju ett problem om man som jag tror att en folkrörelsedemokrati är det bästa sättet att spegla människors önskningar och skapa ett sammanhållet samhälle. Människor som deltar i demokratiska processer blir också bättre människor som klarar av att kompromissa med verkligheten utan att kompromissa med sina värderingar.
Men kanske är det så att det här är en naturlig utveckling och att det är självklart att partierna i allt större utsträckning kommer bestå av pensionärer, politruker och valda politiker, och i allt mindre utsträckning av människor som befinner sig mitt i livet och ”bara” är partimedlemmar för att de delar partiets värderingar. Vanliga medlemmar som kan gå in och ut i olika roller i både politiken och övriga livet, men kvarstå som partimedlemmar alldeles oavsett.
Problemet med en sådan utveckling är att partierna – i och med att de i allt mindre utsträckning består av medlemmar som befinner sig utanför den aktiva politiken – blir mindre representativa. Det spelar ingen roll att man ”lyssnar på rörelsen” om rörelsen är så snäv att den inte representerar större åsiktsströmningar i samhället.
Det här har väl varit ett ännu större problem i många andra länder där andelen partimedlemmar alltid har varit lägre än i Sverige och där tappet därför tidigare har blivit mer kännbart. Frågan är hur man ska hantera att en sådan här utveckling om man gör anspråk på att vilja representera en majoritet av medborgarna?
Ett sätt är att genom opinionsundersökningar och fokusgrupper mäta och väga vad olika segment i de breda folklagren tycker och tänker om både sakpolitik och värderingar. Det är ju något alla (som har ekonomiska resurser) kan göra och som kan ge goda insikter om vanligt folks önskningar. Men om man har demokratiska anspråk blir det kanske lite snävt. Politik handlar ju inte heller bara om åsikter, det handlar också om vilka som ska ha åsikterna. Det måste finnas politiska företrädare.
Om politiska partier blir allt mer snäva medlemsmässigt blir det nästan med automatik också så att en representativ interndemokratisk process blir snävare och att makten över vem som utser politiska företrädare koncentreras i små grupper. Så kan man hävda att det alltid varit. Men när ingen av de som har representativa funktioner egentligen har ett verkligt representativt mandat (eftersom så få har valt dem) blir det hela lätt till en struktur där alla i praktiken bara representerar sig själva (låt vara med en titel som signalerar att de representerar andra) och väljer varandra.
Kombinationen av å ena sidan ambitionen att företräda breda grupper och specifika uppsättningar värderingar, och å andra sidan ha ett krympande organisatoriskt underlag att luta sig emot skapar motsättningar. Men om organisationen inte är tillräckligt bred och representativ kan man ju alltid vända sig direkt till folket?
Det har ju flera socialdemokratiska partier i Europa gjort. Såväl grekiska Pasok som franska PS som italienska PD har under de senaste decennierna vänt sig direkt till folket för att välja partiledare (i PS fall presidentkandidat). Eller folket och folket? Det är snarare partiets supportrar det handlar om. I det franska fallet var krav på deltagande för icke-partimedlemmar att de har rösträtt, skänker minst en euro och skriver under på att de delar vänsterns värderingar: ”frihet, jämlikhet, broderskap, sekularism, rättvisa och framsteg”. För att ta ett exempel.
På sätt och vis måste man säga att det var framgångsrikt. I alla dessa länder var deltagandet i dessa primärvalsprocesser väldigt högt med sjusiffriga röstetal. Till och med i Grekland där George Papandreou stod som ensam kandidat röstade över en miljon människor – en tiondel av landets befolkning – för att han skulle bli Pasoks partiledare.
Däremot verkar det inte finnas någon direkt koppling mellan ett stort öppet primärval och att sedan vinna starkt stöd bland väljarna och vinna val. Ibland har man brutit en förlustsvit och ibland har man inte gjort det. Och dessutom kan man konstatera att inget av dessa partier har haft en särskilt bra period efter att man började med det här. Såväl Pasok som PS är numera nästan utrotade från den elektorala kartan och är framför allt långt ifrån en position där de direkt kan utmana om den politiska makten.
Även om öppna primärval har varit försök att skapa ett folkligt engagemang kring partier – och det kan det uppenbarligen göra åtminstone tillfälligt – så handlar det sannolikt framför allt om partier som redan är inne i en nedåtgående spiral vad gäller väljarstöd och medlemsaktivitet. Att släppa in folket i det interna beslutsfattandet blir ett sätt att försöka bromsa upp förfallet.
Dock kan man fråga sig vad en öppen primärvalsprocess gör med partimedlemskapets värde? Om man inte ens behöver vara medlem för att bestämma något så centralt som vem som ska vara partiledare (eller presidentkandidat) kan man ju fråga sig varför man ska bli medlem överhuvudtaget?
Det som vid första anblicken kan ses som en demokratisk utveckling kan i själva verket leda till att partiet i sig blir snävare och mer elitistiskt då det till slut bara består av människor som på ett eller annat sätt har sin utkomst av politiskt arbete i kombination med att partiets ledande företrädare inte behöver känna lojalitet med partiet som organisation eftersom hens mandat kommer utifrån.
Och för den som engagerar sig för en viss ledarkandidat kan lojaliteten lätt sättas till denne som person, inte partiet i allmänhet eller kandidatens politiska agenda i synnerhet. Demokratiska val riskerar att changeras till ”skönhetstävlingar” och partiorganisationen lämnas vind för våg av de som snarare ser sig som sympatisörer till en viss kandidat än som partiaktivister.
Risken är ju uppenbar att partiet blir en spegel av den statsvetenskapliga dystopin att demokratin bara handlar om att välja vilken elit som ska styra, inte att den enskilde medborgaren och partimedlemmen ska vara med och påverka politikens utformning på riktigt. På så sätt blir det hela också en skrattspegel av den populistiska visionen där ”folket” står mot ”eliten”, men där folkliga delaktigheten blir en chimär för när primärvalet är över tar eliterna över showen.
Även om politiska partier sannolikt bör ge medlemmarna möjlighet att delta i beslut även bortom den representativa modellen som varit förhärskande i folkrörelsedemokratin ska nog ett partimedlemskap vara något mer komplext än att välja ledare. Det måste fyllas med en känsla av tillhörighet och ansvar som överskrider aktivistens utdelande av flygblad i valrörelser och upprätthållandet av partiets grundläggande infrastruktur ytterligare ett år.
Tips för öga och öra
Tips för öga och öra är förslag på exempelvis artiklar, böcker, musik, TV-serier, filmer och så vidare som jag tycker det är värt att tipsa om. Tanken är väl att det ska vara relativt nya tips. Men det kan lika gärna vara något äldre som jag snubblat över.
S-föreningen Reformisterna har med Linn Svansbo och Sara Karlsson i spetsen skapat en av de absolut bästa svenska poddarna om politik. Spännande, ideologiskt och med intressanta gäster skapar de ett utrymme för att tänka och prata om vad socialdemokrati är i vår märkliga samtid.
Intressant text om hur socialdemokratiska partier (i det här fallet Labour) ska (och inte ska) förhålla sig till och vara en del av vanligt folks patriotism. I grunden är väl argumentet att man måste vara en del av landet om man vill göra anspråk på att styra det.
Det börjar så sakta dyka upp fler svenska nyhetsbrev i samma genre som mitt. Johan Lif som skriver nyhetsbrevet Anteckningar om arbetslivet är till vardags förhandlingschef på Journalistförbundet. Det handlar i stor utsträckning om den nya arbetsmarknad som växt fram under senare år med oklara och otrygga arbetsförhållanden.
Det var allt för idag. Vi ses nästa vecka. Om det är något är det bara att du höra av dig. Dela gärna nyhetsbrevet i dina sociala medier.
Kaffe?
Fredrik Jansson