🦸‍♂️ Superhjälten Ernst Wigforss?

Är det verkligen en helgonberättelse vi behöver? Slutade verkligen Per Albin vara socialdemokrat? Väntar vi fortfarande på den stora biografin över Wigforss?

God morgon!

Nu är jag tillbaka efter ett kortare uppehåll. Jag tillbringade påskveckan i London med familjen. Det har varit skönt att få koppla bort vardagen lite. Och det var första gången sedan hösten 2019 som vi varit utanför Sverige! Efter det har jag dock legat nedbäddad i sjuksängen.

Idag tänkte jag prata lite om en gammal finansminister.

---

Superhjälten Ernst Wigforss?

För några veckor sedan landade Henrik Arnstads nya biografi – Den förbannade optimisten Ernst Wigforss – i brevlådan. Det är, trots Ernst Wigforss centrala roll som både ideolog och praktiker inom socialdemokratin, den första biografin som skrivits om honom. Jag kommer att tänka på en tweet som den idéhistoriska nestorn Sven-Eric Liedman skrev för ganska precis tio år sedan där han ställer frågan varför ingen skrivit ”den stora befriande biografin om Wigforss”.

För det är svårt att riktigt förstå varför ingen tagit sig an uppgiften tidigare. Ernst Wigforss (1881–1977) är årsbarn med svensk socialdemokrati. Han finns där när partiet splittras och när demokratin får sitt genombrott i Sverige. Han formulerar en krispolitik som var före sin tid under mellankrigstiden och han är den ståndaktige kritikern av eftergiftspolitiken gentemot Nazityskland i samlingsregeringen under andra världskriget. Och som programmakare lägger han grunden till den kommande utbyggnaden av välfärdsstaten.

Han tillbringar sedan pensionen under Trente Glorieuses med att vara arbetarrörelsens socialistiska samvete innan han dör strax efter valförlusten 1976 i sviterna av att ha fallit ur ett skånskt äppelträd 95 år efter att August Palm klättrade upp i ett päronträd för att berätta om socialismen för Malmös arbetare.

Det är onekligen så att Ernst Wigforss med sitt liv och gärning ramar in den svenska socialdemokratins framväxt och storhetstid. Men samtidigt blir det tydligt när man läser Arnstads biografi varför han är svår att skriva om.

Wigforss är en person som är väldigt svårt att tycka illa om (åtminstone om man är demokratisk socialist). Han har egentligen inga svarta fläckar att tala om (Arnstad försöker förgäves lyfta fram hans ”vita ilska”). Han är intelligent, trevlig och intar principiella politiska positioner som hamnat på rätt sida av historien. En biografi över Ernst Wigforss blir lätt en hagiografi över Sankt Ernst. En politisk motsvarighet till Stålmannen, fast utan kryptonit.

Som biografi har Den förbannade optimisten också andra brister som man inte kan lasta Ernst Wigforss för.

Det finns en hel del slarv. Eftersom jag själv intresserat mig för den tidiga socialismen i Sverige ser jag ganska omgående ett fel. Den kortlivade tidningen Reform startades inte av den än mer kortlivade Arbetareföreningen. Den hade börjat ges ut i december 1849, innan Arbetareföreningen bildades och blev inte officiellt språkrör för föreningen förrän i det artonde numret av tidningen som gavs ut 27 mars 1850. För övrigt i hård kamp med den mer rabulistiska Folkets röst. Petigt må hända. Men när man upptäcker slarvfel undrar man hur det är med de saker man inte sitter på kunskap på detaljnivå?

Ibland känns det också som om Arnstad är oförmögen att göra kvalificerade gissningar utifrån de fakta han själv lägger fram. Det är väl troligt att den anonyme medlemmen i elevföreningen Concordia på läroverket i Halmstad som blir ”en känd socialdemokrat” är Sigfrid Gunnäs som senare blir rektor på arbetarrörelsefolkhögskolan Brunnsvik? Samma Gunnäs som i följande kapitel gör Wigforss sällskap in i socialdemokratin som student i Lund.

Med tanke på att det bara var nio gossar i Wigforss avgångsklass 1899 är det svårt att se att det kan ha varit så många fler än Wigforss och Gunnäs som var medlemmar i Concordia och blir kända socialdemokrater?

Och när Arnstad ska ge tyngd åt att ”konflikten mellan reformister och revolutionärer [blev] allt hätskare” inom socialdemokratin 1914 gör han det genom att klippa ett citat ur ett brev där Wigforss skriver ”att hålla rättning i en vänsterfront från Sandström till Zeta är meningslöst att försöka”. I en not menar Arnstad att han inte lyckats lista ut vem Sandström var.

Men det kräver inte särskilt mycket sökande på Wikipedia för att komma fram till att en rimlig kandidat måste vara Gustaf Sandström, liberal riksdagsman som var justitieminister i regeringen Staaf II som avgått tidigare under samma år.

Det Wigforss talar om när han talar om en vänsterfront är sannolikt inte det socialdemokratiska partiet (varför skulle han beskriva det ännu odelade partiet som en front?) utan en bredare progressiv allians av liberaler och socialister, den då existerande politiska vänstern.

Att Arnstad sedan faktiskt använder sig av följande omstridda citat är direkt undermåligt av någon som brukar gör anspråk på att vara historiker:

”Om målet med samhällsutvecklingen skulle vara att vi alla skulle arbeta maximalt vore vi sinnessjuka. Målet är att frigöra människan till att skapa maximalt. Dansa. Måla. Sjunga. Ja, vad ni vill. Frihet.”

Varken han eller någon annan som använt sig av det har kunnat hitta en källa till citatet. Och när jag själv försökte spåra det för många år sedan var den äldsta användningen jag hittade på en anarkistisk blogg 2012. Allt tyder på att det är ett modernt internetpåhitt som fått ben när mindre nogräknade skribenter på Aftonbladets ledarsida och i tidskriften Arena okritiskt använde sig av det.

Och bilden av Ernst Wigforss som ensam idégivare och drivkraft för 1900-talets svenska socialdemokrati känner jag mig ganska skeptisk till. Den andra generationens socialdemokrater hade en formidabel uppsättning ledande personer utöver honom. Per Albin Hansson, Rickard Sandler, Gustav Möller, Arthur Engberg, Östen Undén, Nils Karleby förtjänar mer än att agera statister och rundningsmärken till superhjälten Wigforss. För att inte tala om den enorma folkrörelse som bar upp det socialdemokratiska folkhemmet.

Det blir också lite fånigt när Arnstad driver tesen att Per Albin Hansson de facto upphör att vara socialdemokrat under andra världskriget (och att Wigforss därmed blir den socialdemokratiska ledarfiguren i samlingsregeringen). I valet mellan Hansson och Wigforss skulle jag rent personligt och politiskt ställa mig närmare den senare.

Men Per Albin Hansson hade att hantera en samlingsregering med borgerlig majoritet under en period då världen står i brand och demokratin har fallit i alla grannländer. Det är ju inte konstigt om det är en period där pragmatiskt ledarskap blir aningen mer centralt än ideologiska spetsfundigheter.

Stilmässigt blir det ofta plottrigt, men ytligt. Arnstad har svårt att göra Ernst Wigforss och hans tid levande för läsaren och ge djup till berättelsen. Han lutar sig väldigt mycket på Ernst Wigforss memoarer och personliga arkiv. Det är givetvis förklarligt. Men annars verkar det framför allt vara olika översiktsverk och andrahandskällor som används.

Protokoll från regeringssammanträden och partiets verkställande utskott lyser med sin frånvaro. Och vad tyckte egentligen LO och SAF om finansministern? Eller för den delen de nationer som utkämpade andra världskriget utanför våra gränser? Och vad hände i samhällsdebatten, litteraturen, teatern, filmen, arkitekturen när Ernst Wigforss gick på gatorna som en vanlig man? Det får vi inte veta.

Henrik Arnstad tenderar att använda Wigforss som en spegel för att spegla sig själv och sin samtid. Men problemet med att titta i en spegel är att man sannolikt kommer se mer av sig själv än den spegel man står framför. Det är förståeligt att i våra dagar lyfta fram den principfasta demokraten och antinazisten Ernst Wigforss. Men Wigforss demokratiska socialism och ekonomiska politik hamnar i skymundan i skildringen.

Det är en välgärning att det äntligen har skrivits en biografi över Ernst Wigforss. Och om man är intresserad av svensk socialdemokrati och arbetarrörelsehistoria kan man gott och väl läsa den. Men ta den med en rejäl nypa salt, för även efter detta är Sven-Eric Liedmans inledande fråga fortfarande obesvarad. Den stora befriande biografin om Wigforss väntar vi fortfarande på.

---

Tips för öga och öra

Tips för öga och öra är förslag på exempelvis artiklar, böcker, musik, TV-serier, filmer och så vidare som jag tycker det är värt att tipsa om. Tanken är väl att det ska vara relativt nya tips. Men det kan lika gärna vara något äldre som jag snubblat över.

📽 Maktplanen

TV4:s Kalla fakta har gjort en kortare granskningsserie om stiftelsen bakom den sverigedemokratiska tankesmedjan Oikos och deras arbete med att skapa samhällelig hegemoni.

📕 Can Movements Stop Politicians From Selling Out?

Intressant text i Dissent om behovet av att ha folkrörelser som kan sätta press på, och bära upp politiker så att de kan genomföra det program de valts på.

📽 Att äga tillsammans

Tankesmedjan Tiden presenterar på måndag 17 april en rapport om kooperation, löntagarägande och ekonomisk demokrati. Jag har inte läst rapporten, men jag ska försöka se det här seminariet via Facebook vid lunchtid. Lite ekonomisk demokrati är ju aldrig fel.

---

Det var allt för idag. Vi ses nästa vecka. Om det är något är det bara att du höra av dig. Dela gärna nyhetsbrevet med vänner och i dina sociala medier.

Äsch, nu har kaffet kallnat! ☕

Fredrik Jansson