Ska vi verkligen skattefinansiera föreningslivet?
Om du gillar nyhetsbrevet får du hemskt gärna dela det i dina sociala medier. Antingen genom att använda ikonerna längst ner i nyhetsbrevet eller genom att klicka på “View online” här över och sedan använda ikonerna till höger på sidan.
God morgon!
Nu är vi på allvar inne i julmånaden. Adventsstjärnor och elektriska ljusstakar i fönstren gör livet lite enklare under årets mörkaste dagar. Om vi dessutom skulle få ett tunt snölager som lyste upp omgivningarna skulle det vara ett ytterligare plus.
Själv har jag haft sjukt barn hemma hela veckan (inget allvarligt) vilket gjort mig lite för låst till hemmet. En ordentlig bensträckare och en nypa frisk luft är nödvändigt under de få ljusa timmarna för att hjärnan inte ska mosa ihop helt och hållet.
Politiskt har väl den stora snackisen varit att den centerpartistiske europaparlamentarikern Fredrick Federley (tillfälligt?) lämnat sina politiska uppdrag efter att det uppdagats att han varit sambo med en dömd pedofil.
Det hela har lett till en konstig uppdelning på framför allt Twitter. Å ena sidan har vi Team FF som envist (och helt korrekt) påpekar att Federley inte är misstänkt för något brott och att han nu har kastat ut sin partner. Men med tanke på att det fortfarande är oklart vad han visste när och hur lång tid det tog innan brytningen så är det en häst som är lite för hög för att jag skulle våga sätta mig på den.
Å andra sidan har vi Team anti-FF som tar det för självklart att Federley visste om partnerns bakgrund (som att det skulle vara en självklarhet att begära utdrag ur belastningsregistret när man är nykär) och dessutom mörkade den för sin omgivning. Men det enda vi vet säkert om detta är att han väntade med att berätta för sitt parti när han fick reda på det. Och det är ju framför allt en fråga för medlemmarna i Centerpartiet.
Det hela är hur som helst en sorglig affär som inte gör sig så bra för partipolitisk pajkastning. De vedervärdiga brotten i botten kommer i skymundan när det ska tas politiska poänger på det tragiska.
Den stora halvårsundersökningen från SCB visade väl egentligen ingenting vi inte redan visste. Men den tar av tradition mycket utrymme. Jag är mest fascinerad av att Socialdemokraterna inte har straffats av väljarkåren under den här svåra mandatperioden med dess många impopulära beslut.
Att det i bred mening finns en rödgrön (S-V-MP-C) majoritet mitt i mandatperioden trots det obekväma januariavtalet och den pågående pandemisituationen lovar inte gott för M-KD-SD:s nationalkonservativa block. Om de inte kan ta poäng nu, hur ska de kunna göra det i en valrörelse med allt det innebär?
Men idag tänkte jag prata om skattefinansiering av civilsamhället.
Ska vi verkligen skattefinansiera föreningslivet?
Det svenska civilsamhället finansieras idag i stor utsträckning via kommunala och statliga bidrag. Det är ett faktum. Politiska partier skulle (möjligen med något undantag) aldrig kunna upprätthålla sin infrastruktur om det inte var för partistöd och offentligt finansierade politiska sekreterare. Förmodligen skulle många i floran av existerande kulturtidskrifter dö sotdöden om tidskriftsstödet försvann. Idrottsrörelsen skulle sannolikt behöva ta ut betydligt högre deltagaravgifter för att kunna upprätthålla verksamheten, och sannolikt förlora stora delar av bredden med det. För att ta några exempel.
Och folkbildningsorganisationerna ska vi inte tala om. De finns ju egentligen bara för att fördela statliga och kommunala resurser. ABF bildades en gång i tiden för att kunna ta del av riksdagens biblioteksbidrag. Vilket inte innebär att det är något fel med folkbildningen i sig. Men folkbildningsförbunden är helt beroende av offentliga bidrag för sin verksamhet.
Det här kan man givetvis ha olika åsikter om. Från höger finns det kritik av lite olika typ.
Där finns givetvis den generella skattekverulantiska kritiken som går ut på att skatt är stöld och att i princip all omfördelning av resurser via skattsedeln är moraliskt tveksam. Det är sannolikt en syn som ligger i grunden även för de andra typerna av kritik.
En typ av kritik är den som Lars Anders Johansson står för. Den går i korthet ut på att Sverige en gång var ett samhälle fullt av livskraftiga folkrörelser och föreningar. Men att det svenska civilsamhället sedan 1970-talet har korrumperats och underminerats av offentliga bidrag. Personligen tror jag att det är ett överdrivet orsakssamband.
Från min synvinkel så skulle jag påstå att folkrörelsesveriges tillbakagång har mer att göra med större samhälleliga förändringar än att de statliga bidragen ökade. (Även om jag inte är helt främmande för hans ståndpunkt. Mer om det senare.) Det jag ser som avgörande för folkrörelsernas tillbakagång har mer att göra med hela välfärdssamhällets utveckling under efterkrigstiden.
Folkrörelserna började förlora sin betydelse för vardagslivet när teven i vardagsrummet vann inflytande på föreläsningen eller filmvisningen i Folkets hus bekostnad. Folkrörelserna förlorade inflytande när arbetarklassen fick råd att köpa bilar och sommarstugor vilket gjorde människor mer rörliga på helger och semestrar. Dessutom ägde en omfattande urbanisering rum som bröt upp människor ur deras tidigare sammanhang. Folkrörelserna var starkare på landsbygd och i mindre samhällen, och de var alltid svagare i de större städerna.
En annan typ av kritik är den som exempelvis Magnus Ranstorp gjort sig till språkrör för. Den handlar i enkla drag om att framför allt folkbildningspengar, men också föreningsbidrag i bredare mening, går till islamistiska och andra suspekta krafter. I det här synsättet skulle man också kunna lägga till kritik mot diverse integrationsprojekt med oklar effekt.
Det finns poänger i det här synsättet, även om man inte kommer ifrån tanken att en del av den här typen av kritik verkar bygga på att det är svartmuskiga människor som sitter i mottagaränden. När de olika bidragssystemen kom på plats fanns det möjligen en idé om en grundläggande gemensam samhällssyn i Sverige. Huruvida det var så i verkligheten kan vi lägga åt sidan. Men om vi i en mer fragmentiserad och polariserad tid ser pengar gå till föreningar vars värdegrunder kan anses mer eller mindre tveksamma, eller helt enkelt ser pengar försnillas, är det inte konstigt om det kommer invändningar.
Det är väl de huvudsakliga linjerna i högerkritiken. Men hur ska man förhålla sig från vänster?
Det finns ju en jämlikhetstanke i att utjämna villkoren när man finansierar verksamhet via skattsedeln. Verksamhet som inte blir beroende av mecenater och därmed får förutsättningar att styras demokratiskt. Verksamhet som inte blir så dyr att människor med begränsade ekonomiska resurser utestängs.
Personligen kan jag tycka att det är en sympatisk tanke med det. Men så är jag inte heller i sak rädd för skatter. Men samtidigt kan jag känna skepsis inför mycket av den skattefinansiering av föreningslivet som blivit kutym i Sverige. Och inte bara för att det verkar förekomma en hel del fusk och förskingring i samband med utdelade bidrag.
Det är oförklarligt att det offentliga ska ha stödfinansiering för vad som i grunden är sällskapsklubbar för vuxna människor. Vill man träffas för att öva körsång, lyssna på ett föredrag om att knyta flugor eller diskutera en bok kan man rimligen göra det utan bidrag från stats- eller kommunkassan. Om det finns kostnader förknippade med mötet borde de rimligen bekostas av de deltagande enligt solidariska principer.
Jag är också skeptisk till att vi har byggt partiorganisationer som är helt beroende av statligt och kommunalt partistöd. Det skapar strukturer som inte är beroende av medlemmarna och därför inte fullt ut ansvariga inför medlemmarna. Och min personliga upplevelse är att man möts med ganska mycket oförstående när man lyfter frågan om det inte är rimligt att partiet har en inkomststruktur som åtminstone skapar lite självständighet gentemot det offentliga och det regelverk som en fientligt inställd majoritet kan besluta om.
I den mån det ska lägga skatteresurser på föreningslivet ska fokus så klart ligga på föreningar som är inriktade mot barn och ungdomar. Men här borde man kanske ha större krav på demokratisk utveckling. Det är givetvis så att exempelvis en fotbollsspelande yngling lär sig massor av saker i sitt fotbollsspelande som denne har nytta av i livet. Samarbete, hårt arbete, pliktetik, träningsvana. Men det är ju inte självklart att denne besöker särskilt många årsmöten i föreningen eller till och med sitter i styrelsen under sina aktiva år.
Nu är ju inte jag emot att offentliga resurser används för att underlätta civilsamhället. Det finns sådant som det offentliga absolut kan stå för i förhållande till föreningslivet. Framför allt handlar det om den fysiska infrastrukturen. Idrottsanläggningar, träningsanläggningar och möteslokaler är exempel på sådant som med fördel kan finansieras av kommunerna. Man skulle till och med kunna tänka sig att kommunen stödjer med kontorslokaler av typen co-working spaces om det är så att det behövs arbetsplatser för exempelvis kanslipersonal. Inget av detta behöver kopplas till kontantbidrag.
Men det är ju inte heller otänkbart att föreningar faktiskt kan gå runt på medlemsavgifter och alternativa privata intäkter. Det är möjligt att de måste skära ner på antalet anställda, skaffa mindre lokaler och lägga mer ansvar på förtroendevalda. Men det är inte så att en förening måste vara beroende av offentliga bidrag.
Många av de stora medlemsorganisationerna i Sverige är ju faktiskt finansierade av medlemsavgifter. Inte ens en liten fackförening skulle komma på tanken att de borde ha en statlig finansiering av sin föreningsverksamhet. Svenska kyrkan tar visserligen av historiska skäl ut medlemsavgiften via skattsedeln, men det är en medlemsavgift. För att ta några exempel.
Det borde inte vara omöjligt att hitta mer oberoende finansieringsmodeller för stora delar av föreningslivet. Och de föreningar som inte kan samla in avgifter eller kan skaffa sig andra intäkter kanske inte har något egentligt existensberättigande?
Tips för öga och öra
Tips för öga och öra är förslag på exempelvis artiklar, böcker, musik, TV-serier, filmer och så vidare som jag tycker det är värt att tipsa om. Tanken är väl att det ska vara relativt nya tips. Men det kan lika gärna vara något äldre som jag snubblat över.
Mike Davies gör en intressant och mycket läsvärd analys av dels det amerikanska valet, men också av det politiska landskapet med koalitioner, strukturer och klassintressen.
Det var allt för den här gången. Men om du gillade vad du läst (eller åtminstone tyckte att det var intressant) får du gärna dela nyhetsbrevet på sociala medier eller vidarebefordra det till någon vän som kan tänkas uppskatta det (och om du har fått det vidarebefordrat till dig kan du kan skriva upp dig på den här länken så du i fortsättningen får Nyhetsbrevet Sub Rosa direkt i mejlkorgen).
Det går givetvis också bra att återkoppla till mig genom att svara på mejlet. Vi ses om en vecka.
Äsch, nu har kaffet kallnat.
Fredrik Jansson