Ska vi ens ha kommunalt självstyre?
Om du gillar nyhetsbrevet får du hemskt gärna dela det i dina sociala medier. Antingen genom att använda ikonerna längst ner i nyhetsbrevet eller genom att klicka på “View online” här över och sedan använda ikonerna till höger på sidan.
God morgon!
Grått, grått, grått. Det är ingen mening att ens säga något mer om den här veckan.
Vi går direkt på huvudrätten idag. Jag tänkte prata lite om sånt som rör kommunalt självstyre idag.
Ska vi ens ha kommunalt självstyre?
I Sverige har vi kommunalt självstyre. Det får vi (förhoppningsvis) lära oss i skolan. Att vi har lokala folkvalda ledningar för stora delar av välfärden har setts som en garant för en lyhördhet gentemot och spegling av medborgarnas önskningar. De lokala politikerna borde alltså kunna skapa ett samhälle som mer motsvarar det som efterfrågas i det lokala samhället. Och för att ha den möjligheten har vi dessutom kommunal inkomstskatt.
Här skulle vi kunna tänka oss att olika kommuner väljer väldigt olika vägar. Vi ser ju att många kommuner har väldigt stabila majoriteter som lutar åt antingen vänster (med en dominerande socialdemokrati) eller höger (med ett oproportionerligt stort Moderaterna). Dessa borde kunna ha en betydligt mer av utopisk riktning i den dagliga verksamheten. I viss utsträckning kan vi ju se sådana försök, framför allt i mer högerdominerade kommuner som vill se mer av privata aktörer i välfärden, sänkt skatt eller användande av planmonopol för att styra vilken socio-ekonomisk sammansättning kommuninvånarna ska ha.
Men det är ju så att staten reglerar ganska mycket av vad kommunerna ska, och kan göra. Om vi surfar in på SKR:s (Sverige kommuner och regioner) hemsida så står det:
”Kommunerna måste se till att det finns barnomsorg, förskola, grundskola, gymnasieskola och särskola. De ska också ordna kommunal vuxenutbildning, svenska för invandrare och socialtjänst. Kommunen ska ge omsorg för äldre och för personer med funktionshinder.
Kommunerna ska planera för staden och nya byggen och se till att det finns bostäder. De ska se till att det finns hälsoskydd och miljöskydd, att det är rent och att människor kan slänga sina sopor.
Kommunen har räddningstjänsten, ser till att det finns vatten och avlopp och bibliotek. Tillsammans med regionerna sköter de kollektivtrafiken.”
Här skulle man ju kunna hävda att vi i grunden har en socialdemokratisk stat (oavsett regeringens partibeteckning) och att det som vi ser i de statliga regleringarna utgör huvuddelen av den socialdemokratiska kommunen. Men å andra sidan lämnar det ju lite utrymme för en specifikt socialdemokratisk kommunpolitik utöver det.
Vi har visserligen kommunal inkomstskatt som kan vara högre eller lägre. Men den kan inte vara hur hög som helst eftersom de som lever i högskattekommuner som regel har lägre inkomster. Och den kan inte vara hur låg som helst eftersom staten inte bara kräver att kommunerna ska lösa ganska omfattande gemensamma nyttigheter, utan dessutom har ett utjämningssystem där rika kommuner med lägre kostnader får bidra ekonomiskt till fattigare kommuner med högre kostnader. Om man till det lägger ganska omfattande statliga bidrag, generella och riktade, kommer man inte ifrån att det där med kommunalt självstyre kanske inte är så självklart som man kanske tänker att det är vid första anblick.
Nu kan man ju visserligen fråga sig om det gör så mycket att den kommunala makten är kraftigt kringskuren? Själv är jag kluven.
Det finns en del i mig som skulle vilja att den lokala demokratin fick fritt spelrum. Att kommunpolitiken skulle kunna få vara både Röda Wiens municipalsocialism och Ayn Rand-inspirerade Grafton i New Hampshire. Om det är det invånarna vill. Jag tror att det var Jean-Jacques Rousseau som skaldade:
”Folket kan vara ovist. Men det kan inte ha fel.”
Men å andra sidan gillar jag ju välfärdssamhället och inser att det är svårt att bygga upp små utopiska öar mitt i samhället som avviker drastiskt från det vi kommit överens om på nationell nivå. Även om skolan är kommunal så kan vi ju inte gärna tillåta att en kommun av någon outgrundlig anledning avskaffade skolplikten. Och ändå skulle man ju kunna hävda att det finns drag av just detta i dagens samhälle.
Det är ju inte så att kommuner som Danderyd eller Vellinge är så mycket rikare och mer välmående för att de är skickligare på att utföra det kommunala uppdraget. Det är istället kommuner som bygger sitt välstånd på hur man använt planmonopolet (många stora villor) för att skaffa sig en fördelaktig befolkning som inte kostar så mycket samtidigt som man drar nytta av att finnas i en storstadsregion där det finns jobb, affärsmöjligheter, dynamik och människor som kan jobba i kommunen utan att behöva beredas plats att bo där.
Samtidigt som det finns kommuner i glesbygd som kämpar med stora avstånd, vikande skatteunderlag, åldrande befolkning och allt högre nivå på den kommunala inkomstskatten. Det är inte nödvändigtvis så att dessa kommuner gör något fel. De agerar i det existerande systemet och har svårt att kontra den lockelse som universitets- och storstäder har på deras ungdomar. De kan inte hjälpa var de är placerade i geografin och de har svårt att ha någon direkt påverkan på om den stora privata arbetsgivaren automatiserar och rationaliserar bort de arbetstillfällen som kanske en gång i tiden var förutsättningen för samhällets tillblivelse.
Det främsta skälet mot en mer långtgående kommunal autonomi är väl just att förutsättningarna för att driva kommun är väldigt annorlunda mellan kommunerna och att dessa förutsättningar inte är självvalda. Det gör att vi kanske borde lyfta frågan om vi inte har för mycket kommunalt självstyre?
Bland annat Göran Persson har på senare år lyft frågan om att avskaffa den kommunala inkomstskatten och ersätta den med en generell inkomstskatt som ser likadan oavsett vart man bor i landet. Kommunerna skulle sedan få resurser tilldelade efter behov för att bekosta den välfärd vi kommit överens om ska vara likvärdig i hela landet. Det finns något sympatiskt i den idén. Det skulle också avväpna de lokalpolitiker som ser sänkt skatt som det övergripande målet, eller vill hetsa över den kommunala utjämningen. Allt annat lika skulle de behöva konkurrera genom att ge kommuninvånarna bästa möjliga välfärd för de tilldelade pengarna.
Vilket skulle kunna ge utrymme för en del spännande ideologiska strider. Ska de anställda i hemtjänsten vara tillsvidareanställda i kommunen på heltid med schyssta och luftiga scheman som ger utrymme för mänsklig kontakt med gamlingarna. Eller ska de vara daglönare som väntar på att vårdföretaget SMS:ar in dem för varje pass där de inte kommer upp i heltid och har minutscheman. Där varje steg övervakas med GPS och varje avsteg eller försening leder till löneavdrag. Spännande som sagt.
Men å andra sidan blir det ju svårt att göra något annat än det som staten anser ska bekostas. Den som har plånboken kommer i slutändan att bestämma. Och då har vi inget kommunalt självstyre utan ett statligt styre av kommunerna. Vilket givetvis är ett alternativ. Det måste ju inte finnas något kommunalt självstyre.
Men det skulle också kunna tänka sig att man gjorde tvärtom. Istället för att begränsa den kommunala beskattningsrätten till att på marginalen bestämma skattesatsen skulle man kunna ge kommunerna en större palett av möjliga skatter. Man skulle kunna tänka sig en progressiv kommunal inkomstskatt. Man skulle kunna tänka sig en kommunal moms (en kommunal omsättningsskatt på naturresurser som gör att varje träd som avverkas, varje kilowatt som genereras, varje kilo malm som bryts också sätter ett direkt avtryck i den kommunala kassan kanske). Man skulle kunna tänka sig en kommunal fastighetsskatt. Exempelvis.
En del av dessa skulle sannolikt inte fungera så bra. Men framför allt en kommunal fastighetskatt skulle kunna ge kommunerna ytterligare ett verktyg i verktygslådan. Man skulle kunna tänka sig något som liknar den kommunala fastighetsskatten i Norge.
Den norska skatten ligger på mellan 2 och 7 promille av fastighetens försäljningsvärde och kan tas ut på fastigheter för industriell verksamhet och kraftproduktion, fastigheter i tätort eller i hela kommunen. Till det skulle man kunna lägga möjligheten att beskatta fastigheter där ingen är skriven. I dag finns det fler fritidsfastigheter än hus där människor faktiskt bor i många inlandskommuner. Exempelvis.
Vilken modell den enskilda kommunen väljer kan ju vara upp till de lokala folkvalda. I och med att sammansättningen av fastigheter är olika i olika kommuner är det inte självklart att one size fits all.
Vi skulle kunna tänka oss att en sådan kommunal fastighetsskatt skulle kunna läggas till den nuvarande kommunala inkomstskatten för att finansiera det kommunen måste och vill finansiera. Det är väl också rimligt att tänka sig att den skulle kunna ersätta (en del av) den kommunala skatteutjämningen. Vilket i sin tur skulle minska spänningarna mellan olika landsändar.
Men vi skulle också kunna tänka oss att det läggs ovanpå Göran Perssons modell. Då har vi en nationell finansiering av den välfärd lagstiftarna anser att kommunerna ska erbjuda. Men samtidigt ge möjlighet för kommunerna att ovanpå det använda sina inkomster från fastighetsskatten för att finansiera sådant som gör samhället mer sympatiskt. Oavsett om det är ökad personaltäthet i äldreomsorgen, mindre barngrupper på förskolan eller en stadsteater. Eller vad det nu är borgliga skulle vilja använda resurserna till? Fler övervakningskameror och golfbanor får man anta. Om de nu skulle använda möjligheten överhuvudtaget. Att inte ha någon fastighetsskatt skulle onekligen vara ett borgerligt val.
Hur som helst skulle det kanske ge en ny typ av kommunalt självstyre som både garanterade välfärden och gav kommuner möjlighet att särskilja sig och möta kommuninvånarnas önskemål om det goda samhället. Det vore kanske något?
Tips för öga och öra
Tips för öga och öra är förslag på exempelvis artiklar, böcker, musik, TV-serier, filmer och så vidare som jag tycker det är värt att tipsa om. Tanken är väl att det ska vara relativt nya tips. Men det kan lika gärna vara något äldre som jag snubblat över.
Intressant poddserie med utgångspunkt i LO:s jämlikhetsutredning där både forskare och folk i verkligheten kommer till tals om olika aspekter av den ökande ojämlikheten i Sverige under de senaste decennierna och hur man ska vända den utvecklingen. Jag länkar här till Acast eftersom det är den poddspelare jag använder. Men podden finns nog där poddar brukar finnas.
Det var allt för den här gången. Men om du gillade vad du läst (eller åtminstone tyckte att det var intressant) får du gärna dela nyhetsbrevet på sociala medier eller vidarebefordra det till någon vän som kan tänkas uppskatta det (och om du har fått det vidarebefordrat till dig kan du kan skriva upp dig på den här länken så du i fortsättningen får Nyhetsbrevet Sub Rosa direkt i mejlkorgen).
Det går givetvis också bra att återkoppla till mig genom att svara på mejlet. Vi ses om en vecka.
Ska det vara påtår?
Fredrik Jansson