Samförståndet är också klasskamp
God morgon!
Då var det äntligen dags för det första "riktiga" Nyhetsbrevet Sub Rosa. Sedan jag först började skissa på idén till ett nyhetsbrev i slutet av den påfrestande och märkliga coronavåren har det varit en lång och inte särskilt varm sommar.
En sommar då jag har försökt att inte bara koppla av, utan också logga ur. Familjesemestern i den värmländska sommarstugan ägnades till stor del åt att läsa skönlitteratur (Stoner av John Williams var höjdpunkten) och att inte bry mig så mycket om nyhetsflöden och sociala medier. Det var behövligt.
Och även om åtminstone jag fortfarande jobbar hemifrån och många myndighetsrekommendationer ligger kvar ser vi väl förhoppningsvis att samhället börjar gå tillbaka till någon form av normaltillstånd. Om det nu är något att eftertrakta? Hur var det Bob Hund sjöng i Nu är det väl revolution på gång?
"Äh, jag ligger här och tänker ut / Hur vi skall få vårt land på fötter bäst / Jag vill att allt ska bli som vanligt / Men ändå är det det som jag fruktar mest"
Med hösten kommer de uppskjutna avtalsförhandlingarna ta fart igen. Och inte minst när det gäller arbetsgivarna i välfärdssektorn är det upp till bevis om vårens applåder bara var spel för gallerierna eller om hyllningarna till välfärdsarbetarna backas upp med riktiga resurser. Om inte kan det bli en konfliktfylld höst och vinter. Inte minst när hela LAS-härvan ligger och pyr vid sidan om. Riktigt som vanligt blir det kanske inte ändå?
Och det är delvis det jag tänker svamla om idag när jag dyker ner i den svenska modellen som en form av institutionaliserad klasskamp.
Håll till godo!
Samförståndet är också klasskamp
”Löntagarfonder är ett jävla skit / men nu har vi baxat dem ända hit.”
Jag vet inte om någon av de socialdemokratiska förhandlarna författade något liknande det Kjell-Olof Feldt skrev om löntagarfonderna när de hade tråcklat ihop januariavtalet tillsammans med Centerpartiet och Liberalerna 2019? Men jag föreställer mig att de inte var helt nöjd med innehållet, även om de nog drog en suck av lättnad när det trots allt stod klart att partiets sämsta valresultat någonsin ändå räckte till en socialdemokratisk statsminister.
Men det är ju inget snack om att Socialdemokraterna betalade ett högt pris för att sitta på regeringstaburetterna. Avtalets innehåll med å ena sidan konkreta liberala krav (avskaffad värnskatt, marknadshyror, uppluckring av arbetsmarknadslagstiftningen) och å andra sidan mer otydliga socialdemokratiska önskemål (jämlikhet är bra, bibehållen balans på arbetsmarknaden) har varit väldigt svårsmält för många socialdemokrater. Någon form av kohandel var det. Men det är svårt att se vad man köpt. Inte är det något så handfast som kreatur i alla fall.
Mer än just regeringsmakten då. För det spelar roll vilka som faktiskt sitter i regeringen och fattar alla de tusentals beslut som inte är en del av januariavtalet. Detsamma gäller för övrigt även de beslut som omfattas av januariavtalet. Den som sitter på regeringsmakten kommer ha lättare att justera överenskommelser så att det mer överensstämmer med de egna intentionerna. Djävulen sitter i detaljerna som man säger med en anglicism. Men det innebär ju inte att läget är okomplicerat.
Och mest komplicerat för Socialdemokraterna är LAS-frågan. Något som man kan tycka borde vara en ickefråga på en av världens mest välfungerande arbetsmarknader.
Av någon anledning har just lagen om anställningsskydd varit en av de frågor som företrädare för högern ständigt återkommer till. För Fredrik Reinfeldt och det nymoderata projektet blev beskedet att LAS var en ickefråga det tydligaste sättet att signalera att man var något kvalitativt nytt jämfört med den gamla högern.
Men det var undantaget som bekräftar regeln. Det finns inget som högerpolitiker hellre gör än att hetsa upp sig över LAS som den ultimata symbolen för Sossesverige. Varför det är så kan man verkligen fråga sig? Det är inte så att en uppluckring av anställningstryggheten är högst på dagordningen för stora delar av näringslivet. Även om det säkert finns en hel del företagare som tycker att det är en god idé. De flesta som agerar parter på svensk arbetsmarknad vet att regelverket inte är så rigid som man får sig itutad i borgerliga ungdomsförbund och på nyliberala tankesmedjors seminarier.
Ändå är det en helt central fråga för väldigt många borgerliga politiker. Dels handlar det väl just om deras uppfostran i borgerliga ungdomsförbund och hos nyliberala tankesmedjor. Det är den verklighet de verkat i innan de hamnade i riksdagen. Det har inte så mycket med den verkliga verkligheten att göra om man säger så.
Men det är en av de där symbolfrågorna som definierar vem man är politiskt. Och det är fortfarande så att för borgerliga politiker i Sverige finns det ingenting som är viktigare än att vara ”inte-sosse”. Det gäller ju inte minst om man som de småborgerliga partierna är tvungna att komma överens med socialdemokratin. Då är det viktigt att i förhandlingarna visa sitt oberoende genom slå där det gör ondast för ”Partit”.
För socialdemokratin handlar det å andra sidan om att det ska finnas ett regelverk för klasskampen som gör att arbetstagarsidan har en rimlig chans att hävda sina intressen. Det är kanske inte så att det viktigaste är att LAS ser ut exakt som det gör nu, utan att arbetsgivarsidan inte kan skriva sina egna regler allt eftersom.
För det är inte så att den svenska samförståndsandan har inneburit något kramkalas där alla är överens och vänner. Det den svenska modellen gjort är bara att skapa en rimlig spelplan för klasskampen. I min bok Gemenskap & skötsamhet lånade jag en beskrivning för att beskriva klassmotsättningen i den svenska modellen.
”I Anders Ehnmarks essä om Machiavelli beskriver han renässansfilosofens syn på klasskampen. Istället för att, som varit vanligt i modernare tider, se på klasskampen som något endera sidan slutligen skulle vinna såg Machiavelli på den öppna kampen mellan olika samhällsklasser som något som skapade balans och utveckling i samhället. På ett liknande sätt kan man se på Saltsjöbadsandan och den svenska modellen. Av tvång eller övertygelse blev arbetarrörelsens (och näringslivets) syn på konflikten mellan arbete och kapital under stora delar av 1900-talet i realiteten mer machiavellisk än marxistisk i ortodox mening. Det innebar att arbetsgivarna tvingades gå med på att arbetarrörelsen via staten utvecklade en omfattande fördelningspolitik, medan arbetarrörelsen fick tona ner sina ambitioner att ta den direkta makten över företagen. De föregående decenniernas många oreglerade konflikter skulle framför allt efter andra världskriget avta allteftersom folkhemmet kom på plats.”
Det är också därför formuleringen i januariavtalet om upprätthållandet av ”en grundläggande balans mellan arbetsmarknadens parter” är så central för socialdemokratin. En obalanserad spelplan till arbetsgivarsidans fördel stör förutsättningarna för den reglerade klasskampen.
Men i och med att konflikten mellan arbete och kapital formuleras i termer som avtalsförhandlingar, LAS, flexibilitet och ”grundläggande balans mellan arbetsmarknadens parter” har många svårt att förstå vad det egentligen handlar om.
Inför valet 2014 lät SVT psykoterapeuten Poul Perris samtala med partiledarna. I sitt samtal nämnde Stefan Löfven i något sammanhang konflikten mellan arbete och kapital. Sammanhanget kan i det här fallet vara egalt. Men i den efterföljande expertanalysen konstaterar statsvetaren Jenny Madestam lite förvånat att han nästan lät som en marxist.
Poängen är dock att han ovanligt tydligt artikulerade en helt grundläggande åsikt för en facklig socialdemokrat. Även för en samförståndssosse som Löfven är det självklart att den svenska modellen är en arena för klasskamp. Varje förhandling är en dragkamp mellan olika intressen. Och slipper man strejker, lockouter, kapitalflykt, brinnande barrikader och giljotiner så är det det något alla tjänar på.
Med det här vill jag inte påstå att allt på svensk arbetsmarknad vid något tillfälle i det förgångna var paradisiskt. Det var det inte. Slutsatsen är inte heller att påstå att allt är förlorat om exempel LAS-utredningen skulle sjösättas till fullo. Det kommer det inte vara.
Poängen är snarare att synliggöra att arbetsmarknaden faktiskt är och har varit en arena för konflikt mellan olika intressen. Kort sagt, en klasskamp. Den konflikten kan vara mer eller mindre jämn beroende på vilka förutsättningar aktörerna har för att sätta kraft bakom sina krav. En förändring av styrkeförhållandena kommer att förändra spelreglerna. En förändring av spelreglerna kommer förändra styrkeförhållandena.
Det är också meningen med viljan att ändra spelreglerna. Tro inget annat. Frågan är bara om Centerpartiet och Liberalerna är beredda på stöket som kan följa?
Tips för öga och öra
Tips för öga och öra är förslag på exempelvis artiklar, böcker, musik, TV-serier, filmer och så vidare som jag tycker det är värt att tipsa om. Tanken är väl att det ska vara relativt nya tips. Men det kan lika gärna vara något äldre som jag snubblat över.
Det här är förmodligen en av de bästa dokumentärerna om fackligt arbete som gjorts. Det är en kanadensisk dokumentär om avtalsförhandlingarna 1984 mellan bilföretaget General Motors och det nordamerikanska bilarbetarfacket UAW:s kanadensiska gren. En förhandling som slutligen leder till att kanadensarna bryter sig ur Detroitdominerade UAW och bildar CAW istället.
Det är en nästan skrattretande mansdominerad värld som skildras. Det förekommer en kvinna i hela filmen (fackföreningsledaren Bob Whites sekreterare). Men å andra sidan kan man se Sam Gindin, min gamla lärare från tiden som utbytesstudent i Toronto, som då var fackföreningens chefsekonom.
En läsvärd och lärorik artikel om framväxten av nya fackföreningar i svallvågorna av den demokratirörelse som protesterar mot Kinas försök att inlemma Hong Kong i landets politiska system. En intressant aspekt av de nya fackföreningarna är att de har sitt ursprung i just protesterna mot Beijing snarare än i konflikter på arbetsmarknaden. Ett lite annorlunda perspektiv på demokratiprotesterna i Hong Kong än det fokus som varit på gripna mediamoguler den senaste veckan.
Det är väl egentligen inget märkvärdigt med Rasmus Landströms korta och luftiga paflett. Och faktum är att jag inte kan låta bli att tänka att de reformförslag som lanseras nästan känns lite för försiktiga med tanke på hur omvälvande pandemin ändå har varit. Men det finns något lågmält och vardagligt i en politisk essä som är skriven under vårens undantagstillstånd som gör den klart värd att läsa. För övrigt är det den första delen i tankesmedjan Katalys essäserie. Och sådant ska alltid premieras.
Jag tycker att David Ritchards socialistiska countryrökare från 2019 förtjänar att lyftas fram i en sådan här lista.
"Jag är ingen eldsjäl längre. Jag är redan lite trött. / Men jag håller kursen och jag håller mig till rött. / Kalla mig för dåre eller original. / Kanske lite gammaldags lojal. / Orkar inte stå vid sidan, inte vara neutral / när striden rasar mellan arbete och kapital".
Där fick du en knuten vänsternäve till frukosten från gröna linjens Hank Williams. David Ritschard är för övrigt väl värd att lyssna på även när han inte sjunger socialistiska kampsånger.
Det var allt för den här gången. Det kommer väl ta några brev innan språket börjar flyta som det ska och det börjar sätta sig vad det ska bli för något av det här nyhetsbrevet.
Men om du gillade vad du läst (eller åtminstone tyckte att det var intressant) får du gärna dela nyhetsbrevet på sociala medier eller vidarebefordra det till någon vän som kan tänkas uppskatta det (och om du har fått det vidarebefordrat till dig kan du kan skriva upp dig på den här länken så du i fortsättningen får Nyhetsbrevet Sub Rosa direkt i mejlkorgen).
Det går givetvis också bra att återkoppla till mig genom att svara på mejlet. Vi ses om en vecka.
Nu tar vi en kopp kaffe till!
Fredrik Jansson