☔️ Riktig enighet finns bara på idiotanstalterna
Är verkligen enighet något att sträva efter? Vad drömmer man sig egentligen tillbaka till? Vad skapar gemenskap?
God morgon!
November rullar på. Det är ju inte kul. Jag hatar verkligen den här månaden.
Idag ska jag prata lite om nationell enighet och sånt.
Riktig enighet finns bara på idiotanstalterna
Det har under de senaste veckorna pågått en sådan där kulturdebatt. Det började med att Aftonbladets kulturchef Karin Pettersson skrev ett inlägg om att talet om nationell enighet som uppstått med Tidöavtalet bortser från att politik handlar om konflikt och intressen.
Sedan kontrade Joel Stade med en text i Arbetet där han anser att Pettersson har fel, att kulturradikaler har rivit ner det gemensamma, och att det är därför ojämlikheten ökar.
Efter det lade sig Expressens kulturchef Victor Malm in i debatten och menar att vi lever i en alldeles för fragmentiserad tid för att kunna prata om en kulturell gemenskap.
Slutligen har även Timbros förlagschef Andreas Johansson Heinö velat ha ett ord med i laget i en essä i Timbros nättidskrift Smedjan. Han skriver att det inte går att återskapa den homogena nationalstat som enighetsivrarna drömmer om, och att det harmoniska monolitsamhället förmodligen aldrig existerat.
Allt detta har varit intressant, även om jag håller med skribenterna i olika hög grad. När jag ser allt tal om nationell enighet är min känsla att begreppet blandas ihop med en idé om samhällelig gemenskap. För när det gäller enighet är det ju som den gamle bondesocialisten Fabian Månsson sa en gång om det socialdemokratiska partiet:
”Så försumpat har aldrig vårt parti varit, att det varit enigt; riktig enighet finns bara på idiotanstalterna, på kyrkogårdarna, men en skenbar enighet har man ibland lyckats åstadkomma i tyranniskt styrda samhällen, där alla munnar täppts med smörja eller hot.”
Jag har ju tidigare skrivit om Tidöavtalet. För mig är det ett dokument som har uppenbart fascistoida drag. Det är repressivt, rasistiskt och reaktionärt. Det finns en uppenbar uppdelning mellan oss och dem, där de är mörkhyade och farliga. Och den enighet som ska skapas dikteras uppifrån. Men egentligen kan vi lägga det åt sidan i den här diskussionen.
För mig blir det svårt att överhuvudtaget förstå när den nationella enighet som det talas om fanns? För som Karin Pettersson var inne på så har väldigt mycket av Sveriges moderna historia varit en konflikt mellan olika intressen och idéer.
Var det enighet när läsare och väckelserörelse började utmanade statskyrkan i mitten av 1800-talet? Var det enighet när nykterhetsrörelsen gick till strid mot det utbredda supandet? Var det enighet när arbetarrörelsen kämpade för bättre arbetsvillkor och demokrati? Strejker, lockouter, svartlistningar, vräkningar och militärinsatser mot demonstranter var en stor del av det moderna Sveriges framväxt. Det var mycket. Men det var inte särskilt enigt.
Är det samlingsregeringen under andra världskriget och tiden då socialdemokrater och bondeförbundare satt i regering tillsammans på 1950-talet man talar om när man talar om nationell enighet? I samlingsregeringen fanns det knappast samsyn om hur man skulle förhålla sig till omvärlden och de olika sidorna i kriget. Och det var alltså världskrig runt om oss. Det handlade inte om enighet. Det handlade om tillfällighet och nödvändighet. Och samarbetet mellan arbetare och bönder föll samman för att man hade olika syn på hur människors trygghet på ålderns höst skulle säkras. Inte så mycket enighet.
Visst skulle man som Victor Malm kunna peka på att det har funnits en tid med gemensamma, mer eller mindre monopolitiska massmedier. Statlig radio och TV – och stora dagstidningar med genomslag i sina upptagningsområden – kunde skapa gemensamma referenser och kunskaper. Det fanns en tid då ”alla” såg Hylands hörna, Aktuellt och Dallas. Det fanns en tid då ”alla” hörde Dagsnyheter från TT i radion. Men vi lever inte längre i den tiden och den går inte heller att återskapa i en värld av sociala medier, strömningstjänster och globala subkulturer. ”Alla har sin lilla berättelse, och så lär det tyvärr förbli” som Malm avslutar sin text.
Joel Stade menar att det här beror på att ”vi har levt i mer än femtio år med de kulturradikala idealen och normerna från 1968” och att det har lett till det individualistiska samhälle vi lever i idag (han är för tillfället väldigt influerad av den udda socialdemokratiska strömning som kallas Blue Labour). Det här är något som man kan ha en del invändningar emot.
För det första är hela idén att kulturradikalismen är något som dök upp med 1968 ahistorisk. Tvärtom är kulturradikalismen något som varit en del av den demokratiska socialismen sedan starten med kritik mot religion och monarki, och kamp för preventivmedel och kvinnligt medborgarskap. Hjalmar Branting, Ernst Wigforss, Olof Palme med flera var kulturradikaler. Det har dessutom nyligen kommit ut en utmärkt bok som behandlar de kulturradikala strömningarna under de decennierna som föregick 1968: Radikalism & avantgarde: Sverige 1947–1967 (Timbro förlag).
För det andra måste man ju fråga sig vilka av ”idealen och normerna från 1968” som man ska göra sig av med för att återskapa den nationella enigheten? Är det p-pillret, särbeskattningen, aborträtten, barnomsorgen? För mycket av det kulturradikala upproret var också ett uppror mot patriarkatet. Det är lätt att drömma sig tillbaka till fornstora dagar. Men då får man också redogöra för vilka reformer man vill ska dras tillbaka.
För det tredje känns det lite naivt att reducera samhällsförändringar över ett halvt sekel till ett ungdomsuppror. De stora förändringarna handlar om det som brukar kallas produktivkrafternas utveckling. Avindustrialisering, globalisering och digitalisering har sannolikt större påverkan på kulturen än kulturpolitiken.
Det finns absolut sådant som jag skulle kunna tänka mig att vi som samhälle borde ha som skulle kunna skapa fler gemensamma referensramar och kontaktytor. Jag tycker att vi bör avskaffa alla friskolor och återskapa en enhetsskola. Jag är en förespråkare för allmän värnplikt för både män och kvinnor. Jag kan mycket väl tänka mig någon form av kulturkanon i skolan så att ”alla” läser samma romaner och ser samma filmer.
Men jag tror inte att avsaknaden av detta är den huvudsakliga orsaken till att Sverige har blivit mer ojämlikt. Sverige är inte ojämlikt för att det saknas gemenskap. Sverige saknar gemenskap för att det är ojämlikt.
Ett samhälle som håller samman erbjuder de som befolkar samhället möjlighet att växa och trygghet i förändring. Det handlar om rätt till skola, vård och omsorg. Det handlar om trygga anställningar och en lön det går att leva på. Det handlar trygghet i, och möjlighet till, omställning och nya livsval. Det handlar om livslångt lärande och en meningsfull fritid. Det handlar om att ge många chanser och att balansera rättigheter och skyldigheter. Det handlar om ett samhälle som är närvarande utan att vara patriarkalt.
Det finns inget som säger att det skulle vara omöjligt i ett samhälle som är mer fragmentiserat än det varit tidigare. Det kanske är svårare, men inte omöjligt. Det går kanske till och med att skapa enighet bland tillräckligt många för det.
För att citera kulturradikalen Hjalmar Branting:
”min känsla revolterar mot en sakernas ordning, som dömer de ojämförligt flesta att stanna i växten och kväva sina bästa stämningars längtan.”
Tips för öga och öra
Tips för öga och öra är förslag på exempelvis artiklar, böcker, musik, TV-serier, filmer och så vidare som jag tycker det är värt att tipsa om. Tanken är väl att det ska vara relativt nya tips. Men det kan lika gärna vara något äldre som jag snubblat över.
8 Lessons From the Midterm Elections — jacobin.com
Några punkter från vänster om det amerikanska mellanårsvalet.
We're All Social Democrats Now - Dissent Magazine — www.dissentmagazine.org
Läsvärt om att vara "the left wing of the possible".
Fackföreningsrörelsen och den fulla sysselsättningen i nyutgåva — www.facebook.com
S-akademikers skriftserie har kommit ut med flera fina böcker. Snart kommer de ut med en nyutgåva av rapporten till LO-kongressen 1951 som lade grunden till den svenska modellens ekonomiska politik, Rehn-Meidnermodellen. Håll utkik.
Det var allt för idag. Vi ses nästa vecka. Om det är något är det bara att du höra av dig. Om någon vidarebefordrat nyhetsbrevet till dig går det bra att skriva upp dig här. Dela gärna nyhetsbrevet med vänner och i dina sociala medier.
Äsch, nu har kaffet kallnat?
Fredrik Jansson