💯 Provisoriska utopier i en dystopisk tid

Varför är vår tid konservativ? Hur rör vi oss framåt utan en vision om vart vi ska? Vad ska en socialdemokratisk utopi för vår tid vara?

God morgon!

Det här är nummer 100 av Nyhetsbrevet Sub Rosa. En jäkla massa text kan man konstatera att det har blivit. Det är dessutom första numret som jag publicerar på Substack efter bytet från Twitterägda Revue.

Idag tänkte jag prata lite om utopier.

Provisoriska utopier i en dystopisk tid

Dagens text är tidigare publicerad i den socialdemokratiska idétidskriften Tiden (3/2022). Passa på att skaffa en prenumeration. Texten skrevs efter valet, men innan Tidöavtalet var klart.

Vi har precis lämnat en valrörelse bakom oss. Men om någon skulle fråga mig vad den handlade om och vad partierna egentligen vill med samhället skulle jag bli denne svaret skyldig. Vi vet det numerära resultatet, vi vet hur många mandat de olika partierna fick. I skrivande stund verkar det också som om den nya regeringen kommer att vila på en riksdagsaxel av moderater och sverigedemokrater. Det är givetvis obehagligt för den med vänsterprogressiva värderingar. Men vi vet inte vad det kommer innebära för politiken den här mandatperioden, och vi vet absolut inte vad den här typen av majoritetsförhållandena kommer att innebära över en längre period. Även om säkert många ser Ungerns ”illiberala demokrati” torna upp som ett hotfullt åskmoln vid horisonten.

Vi lever i en konservativ tid. Men vår tid är inte konservativ för att konservativa partier tar plats på regeringstaburetterna. Den är inte heller konservativ i meningen att begrepp som församling, flagga och familj har satts mitt i byn. Det finns mycket lite i den politiska debatten och i partiernas praktiska reformförslag som idag syftar till att stärka traditionella konservativa värderingar och strukturer. Vår tid är istället konservativ för att det inte finns utrymme att föreställa sig en kvalitativt annorlunda samhällsordning än den vi faktiskt lever i.

Den dominerande samhällstanken är idag marknadsdoktrinär. Vi förväntas inte längre engagera oss som medborgare och föreningsmedlemmar. Vi förväntas istället agera som kunder och solitärer. Lite hårdraget skulle man kunna säga att vi inte längre försöker påverka våra barns skola tillsammans med andra föräldrar i dialog med rektor och lärare. Istället förväntas vi genom skolval byta skola om betygen inte är tillfredställande. Vi engagerar oss inte längre i våra barns idrottsföreningar. Istället går vi till en annan klubb om vårt barn inte får spela anfallare. Det som borde vara en fråga om mellanmänskliga relationer har reducerats till val av butik, och det har försvagat vår förmåga till kollektiv handling och fantasi. 

Och kanske är det den här marknadsdoktrinära dystopin som ställer sig i vägen för socialdemokratin när det ska formuleras visioner för framtiden. För den brist på visioner som absolut finns på höger planhalva finns i minst lika hög utsträckning på den vänstra planhalvan. Som exempel skulle vi kunna lyfta frågan om kärnkraftens vara eller icke vara som dök upp i valrörelsen. Under lång tid har Socialdemokraterna skjutit frågan åt sidan genom att hävda att marknaden inte vill ha den. Det finnas massvis av samhällsekonomiska och ideologiska skäl till att inte vilja ha kärnkraftsproduktion i Sverige. Precis som det finns skäl för det motsatta. Men varför är det självklart för ett socialdemokratiskt parti att en viss typ av energiproduktion ska vara en fråga som hänskjuts till en mytologisk marknad? Det är en fråga som ingen riktigt verkar kunna svara på.

Den socialdemokratiske finansministern och ideologen Ernst Wigforss (1881–1977) var någon som tänkte mycket på hur den demokratisk socialistiska idén och utvecklingen skulle ges en praktisk och konkret form. Som ett led i detta formulerade han tanken om provisoriska utopier, konkreta mål som ligger bortom dagspolitikens hanterande av kriser, men hitom ett socialistiskt slutmål. Hur vill vi att samhället ska se ut om 15–20 år? I efterdyningarna av riksdagsvalet 1958 skrev han debattboken ”Kan dödläget brytas?” (1959) och i en passage formulerar han vad han menade med provisoriska utopier, nämligen att

”dagspolitiken behöver sättas in i ett längre syftande sammanhang. […] Vad såväl meningsfränder som motståndare med skäl kan önska, är inte beskrivningar på ett tänkbart idealsamhälle, däremot en utformning så konkret som möjligt av de mål som partiet med stöd av en otvetydig folkmajoritet utan dröjsmål skulle börja arbetet med att förverkliga.”

Det var sannolikt ingen slump att Wigforss lyfte frågan om provisoriska utopier i slutet av det 1950-tal som vi idag kopplar till den långa framgångsrika efterkrigsperioden. Liksom dagens socialdemokrati präglades den tidens socialdemokrater av en viss visionslöshet. De flesta av de stora striderna verkade avklarade och för många socialdemokratiska företrädare kvarstod bara att förvalta samförståndsandans demokratiska välfärdskapitalism. Herbert Tingsten, legendarisk chefredaktör på liberala Dagens Nyheter skrev uppskattande om ideologiernas död. Och fram till hösten 1957 hade Socialdemokraterna suttit i en sexårig regeringskoalition med Bondeförbundet innan skilda åsikter om man skulle tolka folkomröstningen om allmän tjänstepension ledde till bönderna lämnade regeringen.

Dagens socialdemokrater har inte lyxen att som 1958 stå som segrare i ett val där man också burits fram av en i breda folklager populär välfärdsreform. Valet 2022 var Socialdemokraternas näst sämsta val i demokratisk tid. Att resultatet var aningen bättre än 2018 års bottenrekord borde vara en klen tröst för partimedlemmarna om de samtidigt lyfter blicken och konstaterar att de senaste fem valen har varit partiets fem sämsta val sedan allmän och lika rösträtt infördes i Sverige.

Men samtidigt finns likheter. Då liksom nu är det en brytningstid där socialdemokratin kan kasta av sig det centerpartistiska oket och formulera en egen vision för framtiden.

Den provisoriska utopi som Tage Erlander, Olof Palme med flera formulerade för sin framtid blev det starka samhället. Det var nu vi såg den stora utbyggnaden av välfärden i offentlig regi. Det är nu vi såg den stora utvidgningen av den högre utbildningen. Det är nu vi såg ett explosionsartat bostadsbyggande inom ramen för miljonprogrammet. Det är nu vi fick utbyggd barnomsorg. Det är nu kvinnorna på allvar börja kliva ut på arbetsmarknaden.

Men även om Wigforss skrev om provisoriska utopier på 1950-talet så var dess inneboende idé knappast en nyhet för socialdemokratin.

När det socialdemokratiska partiet bildades 1889 var det givetvis ett socialistiskt parti som bildades. Man såg ett avskaffande av kapitalismen någonstans i framtiden. Men man tog också ställning för allmän rösträtt och åttatimmarsarbetsdag. Idag kan det ses som måttliga krav. Men då skulle man ha kunnat kalla det en provisorisk utopi. Det tog 30 år innan riksdagen fattade beslut i dessa frågor.

Och när Per Albin Hansson höll sitt folkhemstal i riksdagen 1928 var det inte ett klart fastlagt program. Men det var en vision som gav stadga åt Ernst Wigforss krispolitik och Gustav Möllers socialpolitik. Sverige förändrades snabbt under de följande decennierna.

Det är inte självklart vad en provisorisk utopi för vår tid ska vara. Det borde som alltid vara en fråga för rörelsen att diskutera på ett öppet och prövande sätt. Men vi kan konstatera att det nog har saknats en socialdemokratisk provisorisk utopi sedan det starka samhället började krackelera på 1970- och 80-talen.

Vad det beror på kan man tvista om. Många till vänster brukar hävda att det har att göra med nyliberalismen. Att näringslivet gick på ideologisk offensiv och finansierade tankesmedjor som Timbro och att ledande socialdemokrater, framför allt den så kallade kanslihushögern vek ned sig för de nya marknadsliberala tankarna. Det är sannolikt inte hela sanningen. Men vi kan konstatera att socialdemokratin där någonstans förlorade det man brukar kalla problemformuleringsprivilegiet. Det var inte längre självklart att det var arbetarrörelsen som satte dagordningen.

Det innebär inte att det saknats uppslag under decennierna som gått sedan dess som skulle kunna ha varit embryon till nya provisoriska utopier för socialdemokratin.

När 1970-talets strukturomvandlingar och kriser slog mot det starka samhället formulerades också en vänsterkritik i form av gröna vågen, kärnkraftsmotstånd och ideologiska diskussioner om medborgarnas och arbetarnas ökade inflytande över samhället genom självförvaltning.

På 1980-talet utvecklade fackförbundet Metall idéer om det goda arbetet där trygghet, utveckling och medinflytande fanns i centrum.

På 1990-talet började Göran Persson tala om det gröna folkhemmet där välfärdssamhället skulle giftas samman med en hållbar grön omställning för att möta de existentiella hot som klimatkris och miljöförstöring ställer oss inför.

Inget av det här blev fullt ut den provisoriska utopi som socialdemokratin behövt. Men i allt det här finns det idéer som skulle kunna vara en del av en provisorisk utopi för en socialdemokrati i vår tid. Det kanske till och med är så att det fanns något i de där talepunkterna som Magdalena Andersson har upprepat in absurdum sedan partikongressen 2021: att vända på varje sten för att bryta segregationen och stoppa gängen; att ta tillbaka den demokratiska kontrollen över välfärden; och att leda klimatomställningen och skapa nya gröna jobb.

Men då måste talepunkterna knytas samman och fyllas med liv och konkreta reformförslag som människor märker i sin vardag, på sitt arbete, i sitt bostadsområde. Om Tage Erlander på sin tid talade om ”de stigande förväntningarnas missnöje” så kan vi konstatera att vi idag bara har förväntningar på ett stigande missnöje.

Och vi har ett utbrett missnöje i Sverige idag. När Johanna Lindell och Lisa Pelling tillsammans med sina medarbetare reste runt i Sverige och gjorde intervjuer för boken ”Det svenska missnöjet” (2021) besökte de delar av landet där människor kunde tänkas vara extra missnöjda med samhällsutvecklingen. Platser där man har kortare utbildning och lägre inkomster än genomsnittssvensken, och där en högre andel hade röstat på Sverigedemokraterna i föregående val. Man knackade på hos vanliga människor för att fråga dem om vad man uppfattade som bra och dåligt i samhället.

Om det finns en kärna i boken så är det att de människor som öppnade dörren och svarade på frågorna ofta var missnöjda med att samhället har dragit sig tillbaka. De enda jobb som finns att få är tidsbegränsade anställningar i omsorgen. Den lokala affären har slagit igen. Det lokala bankkontoret är borta. Detsamma gäller statliga myndigheter som polis, Försäkringskassan och Arbetsförmedlingen. Det är svårt att få tid på vårdcentralen och bussarna går för sällan. Vägunderhållet är eftersatt. Och orsaken till allt detta anses vara kopplat till invandring.

I det här missnöjet ser vi en splittring mellan centrum och periferi. Och då handlar det inte bara om stad kontra land. Vi talar också om tätort kontra landsbygd, och innerstad kontra villaområden kontra höghusförorter. Vissa har fått det väldigt mycket bättre. Och i dessa områden gjorde Socialdemokraterna ovanligt starka valresultat. Men väldigt många upplever att samhället är på väg åt fel håll. Och i dessa områden vänder sig väljarna i allt större utsträckning bort från socialdemokratin. De väljer att rösta på partier som Sverigedemokraterna och Nyans. Eller så väljer de helt enkelt att inte rösta alls.

Vi som socialdemokrater måste hantera och råda bot på det här missnöjet. Vi måste göra det för att vi tror på ett samhälle som håller samman, men vi måste också göra det eftersom det i stor utsträckning faktiskt är de grupper som fortfarande är våra kärnväljare som känner missnöjet.

Men då duger det inte heller att bedriva valrörelse som om man bedrev en amerikansk presidentvalrörelse. Det duger inte att spela oavgjort på högerns planhalva om man tappar bollen på den egna planhalvan. Förutom att socialdemokratin misslyckades med att sätta de där talepunkterna från kongressen högst på agendan i valrörelsen misslyckades man med att lyfta fram de reformer man faktiskt lyckades genomföra under förra mandatperioden: omställningsstödet för den som är mitt i arbetslivet och vill bredda sin kompetens; och den höjda garantipensionen som ger många låginkomsttagare en något tryggare ålderdom.

Socialdemokratin behöver en provisorisk utopi. Och den måste fyllas med konkreta finansierade reformer som syftar till att nå den. Det kan verka som en i det närmaste omöjlig uppgift när man ser den tid vi lever i. Tage Erlander och Olof Palme satt ju på sin tid på ett enormt mycket starkare mandat än vad någon idag kan våga hoppas på. Men då glömmer man bort att de verkade i en tid då stora delar av Europa faktiskt levde under diktatur. Då glömmer man bort att Hjalmar Branting och Axel Danielsson verkade i en tid då den parlamentariska demokratin fortfarande låg långt in i framtiden. Då glömmer man bort att Per Albin Hansson, Gustav Möller och Ernst Wigforss verkade i en tid då den stora depressionen slagit klorna i samhället och fascismen var på framväxt i Europa.

Det är fullt möjligt att socialdemokratin lyckas hanka sig kvar runt 30 procent i valen 2026 och 2030 även utan en provisorisk utopi. Kanske på grund av att man i valrörelsen framstår som mer regeringsduglig än alternativet? Kanske för att man faktiskt får genomslag för ett enstaka reformförslag à la maxtaxan 1998?

Men om socialdemokratin vill vara något mer än ett parti som ibland får sitta i regering, och ibland lyckas lappa och laga i de välfärdsreformer som föregående generationer med skiftande framgång både sytt ihop och rivit upp, måste man vara något mer.

Den stora frågan är bara vad den provisoriska utopin ska vara?

Tips för öra och öga

Tips för öga och öra är förslag på exempelvis artiklar, böcker, musik, TV-serier, filmer och så vidare som jag tycker det är värt att tipsa om. Tanken är väl att det ska vara relativt nya tips. Men det kan lika gärna vara något äldre som jag snubblat över.

• Talking Strategy, Making History - Undemocratic socialism: when does it become a cult

  Daraka Larimore-Hall och Dick Flacks diskuterar odemokratisk socialism i sin podd och frågar sig hur demokratiska socialister ska förhålla sig till den:

• Social Europe, the Road not Taken: The Left and European Integration in the Long 1970s

  En färsk nedladdningsbar bok från Oxford University Press av Aurélie Dianara Andry om den europeiska vänsterns försök att skapa en alternativ europeisk integration under 1970-talet.

• Defensivt spel på högerns planhalva – därför förlorade Socialdemokraterna valet 2022 

  Tankesmedjan Katalys har släppt sin valanalys. Skriven av Enna Gerin och Lina Stenberg.

Det var allt för idag. Vi ses nästa vecka. Om det är något är det bara att du höra av dig. Dela gärna nyhetsbrevet med vänner och i dina sociala medier.

Ska det vara en kopp till?

Fredrik Jansson