🗑 Postliberal kökkenmödding?

Vad är ens postliberalism? Vad har socialdemokratin att tjäna på att gå armkrok med nyreaktionär höger? Kan man inte som demokratisk socialist kritisera kapitalismen utan att bada i konservativ gegga?

God morgon!

Välkomna tillbaka till Nyhetsbrevet Subrosa och höstterminen 2024. Vi befinner oss återigen i de där dagarna Tove Jansson skrev om i Trollkarlens hatt:

“Det var i slutet av augusti. Ugglorna hoade om natten och fladdermöss kom i stora svarta flockar och kretsade ljudlöst över trädgården. Skogen var full av bloss och havet oroligt. Det låg förväntan och sorgsenhet i luften och månen var stor och het i färgen. Mumintrollet hade alltid tyckt mest om de allra sista sommarveckorna men han visste inte riktigt varför. Vindens och havets ton var en annan, allting luktade förändring, träna stod och väntade.”

Passa på att bli medlem i Arbetarnas Kulturhistoriska Sällskap. Just nu är det en medlemsvärvarkampanj där du får en bonusbok ur vårt arkiv på köpet. Endast 200 spänn!

Idag tänkte jag prata lite om ett oförklarligt politiskt begrepp.

---

Postliberal kökkenmödding?

Vi lever onekligen i en konservativ tid som ständigt måste kommenteras och nu har det blossat det upp en kultursidesdebatt hos Bonniertidningarna om ”postliberaler”, ett samlingsnamn för sådana som av en eller annan anledning kritiserar nyliberalism och vurmar för små gemenskaper. Om man ska lyssna på förespråkarna. Om man ska vara snäll. Vilket det inte finns någon anledning att vara.

Frikyrkoprofessorn Joel Halldorf började i Expressen. Vilket fick Flammans chefredaktör Leonidas Aretakis att replikera i Dagens Nyheter. Vilket i sin tur fick Halldorf att begå replik på Aretakis, även han i Dagens Nyheter. Med lite eftersläpning skulle sedan Tidens chefredaktör Payam Moula kommentera det hela i Expressen. Vilket i sin tur fick Aretakis att kommentera Moula i Dagens Nyheter.

Där är vi i dagsläget. Endast Sverige svenska kultursidesdebatter har.

Jag känner dock att jag har några kommentarer till det hela.

Joel Halldorfs ingång i det hela är tydligen att de båda amerikanska vicepresidentkandidaterna är del av samma rörelse. Vad som gör dem till rörelsekamrater är lite oklart. Men framför allt verkar det handla om myten om det amerikanska hjärtlandet och den ständiga jakten på den vita manliga arbetaren som hängt över oss det senaste decenniet eller så.

Att republikanen JD Vance har sina rötter i trasproletariatet i Appalacherna och det amerikanska rostbältet, medan demokraten Tim Walz har det i Nebraska och Minnesotas småstadsmedelklass spelar tydligen ingen roll. För de är ju en del av samma rörelse.

Att den förre bortser från avindustrialisering och opiatepidemi när han försöker förstå varför hans uppväxt var som den var och i stället tycker att hans släktingar bara borde skärpt sig så allt hade löst sig och sedan drog därifrån som en avlöning när han fick chansen, medan den senare tränar skolans fotbollslag och tycker om att hälsa på grannar spelar tydligen heller ingen roll. För de är ju en del av samma rörelse.

Att den förre rasar mot barnlösa kattkvinnor och förespråkar abortförbud, medan den senare ser till att det finns mensskydd på skoltoaletter och som lärare tog på sig rollen som handledare för skolföreningen för HBTQ-elever spelar tydligen inte heller någon roll. För de är ju en del av samma rörelse.

Att den förre slickar skorna på kryptofascistiska tech bros som Elon Musk och Peter Theil, medan den senare omfamnar fackföreningsrörelsen spelar tydligen inte heller någon roll. För de är ju en del av samma rörelse.

Eller så är de faktiskt inte en del av samma rörelse? Även om båda har sin uppväxt mitt emellan USA:s öst- och västkust. Även om båda i någon mån kritiserar olika aspekter av en löst definierad liberalism. Faktum är att det är ganska mycket som tyder på att de är varandras motpoler. I den mån det amerikanska politiska systemet verkligen har utrymme för helt olika samhällssyner.

Det kanske inte är så att de är ”postliberaler”. Det kanske är så att Vance är reaktionär, medan Walz är en amerikansk version av socialdemokrat (fast på amerikanska skulle man nog lustigt nog snarare kalla honom just ”liberal”).

Halldorf accepterar visserligen att hans rosenskimrande ”postliberala” gemenskaper kan leda till högerpopulistisk etnonationalism. Men han vill göra det hela till ett mer vänsterkodat projekt genom att hänvisa till Maurice Glasman och Blue Labour som ett källvatten. (Jag skrev om Blue Labour här.) Som att det borde göra någon mindre orolig?

För när man ägnar sig åt Blue Labour-panegyrik så bör man inte glömma att gudfadern Glasman en gång i tiden tyckte att Labour som ett led i hans politiska projekt borde närma sig fascisthuliganerna i English Defence League eftersom han tyckte att de hade en rimlig hållning i invandringsfrågan. Samma EDL där en Tommy Robinson var en ledande figur. Samma Tommy Robinson som ägnade den gångna sommaren till att hetsa fram pogromer i Storbritannien.

Det är ju inte heller så att Blue Labour bara är en reaktion på nyliberalismen och senkapitalismens avigsidor. I bagaget finns det även kritik mot att välfärdsstaten slagit sönder de lokala gemenskaperna och att kvinnors och sexuella minoriteters rätt till sina egna kroppar slagit sönder den gamla hederliga heterosexuella kärnfamiljen. Och visst, om man vill kombinera sin kapitalismkritik med kritik av offentligt finansierad välfärd och människors rätt till sin sexualitet så kan man ju göra det. Men resultatet blir inte socialdemokrati.

Sedan kan man ju som en bisats konstatera att Blue Labour inte alls är ursprunget. Blue Labour är i det närmaste en karbonkopia på Philip Blonds Red Tory. Men det hade ju inte haft samma schvung i presentationen om en uppenbart konservativ och reaktionär hållning hade sitt ursprung hos högern.

Det finns en återkommande riktning i den ”postliberala” tanken som leder åt det reaktionära eller fascistoida hållet. Det kan ju givetvis vara tillfälliga irrgångar. Men om tillfälligheterna blir för vanligt förekommande är de kanske ”a feature not a bug”?

Och man brukar inte behöva gräva särskilt djupt i den ”postliberala” kökkenmöddingen innan man hittar den här typen av reaktionära och auktoritära högeridéer. För ”postliberalismen” är inte bara en kritik mot nyliberalismen. Det är inte ens i första hand en kritik av nyliberalismen. Det är en kritik av en inkluderande och egalitär samhällsmodell. Och med sådana vänner behöver man som demokratisk socialist inga fiender.

För om en ideologisk strömning är en kombination av konservativa ideologer och Viktor Orban, Donald Trump och Vladimir Putin så räcker det inte att strössla med lite kommunitära sossar för att göra det hela till en välsmakande anrättning. Det spelar ingen roll hur mycket man kryddar en bajskorv. Den smakar ändå skit.

Men när Payam Moula sent omsider gav sig in i debatten fick vi veta att Viktor Orban och Donald Trump tydligen skrattar åt vänstern. Det kanske de gör, jag vet inte riktigt vilken humor auktoritära ledare har? Jag är dock tveksam till om det bästa motvärnet mot den typen av aktörer verkligen är att försöka vara en blek kopia av deras original?

För det är ju så att Orban och Trump är en del av den där ”postliberala” rörelsen. Så om man som vänster känner en viss oro inför ”postliberalismen” så är det just därför. Den domineras av en auktoritär och allt oftare fascistoid höger. Bajskorven smakar fortfarande skit.

Jag vet inte heller vilken vänster det är som enligt Moula är ”så rädd för den växande kritiken mot senkapitalismen”? Den vänster jag känner och tillhör har varit kritisk till kapitalismen hela tiden. Att Moula och hans kompisar kom på för fyra år sedan att tredje vägen var ett snedsprång för socialdemokratin får det väl stå för honom. Vi var ganska många som kom fram till den enkla slutsatsen långt tidigare. Vi gjorde det dock utan att känna att vi behövde orientera oss mot konservatism för att hitta ett ideologiskt hem. Förmodligen för att vi inte hade ett lika dåligt ideologiskt självförtroende som Moula et al.

Min demokratiska socialism klarar till skillnad från Blue Labour-epigoner utan problem av att kombinera en kritik av kapitalismen med ett försvar av skattefinansierade vårdcentraler i offentlig regi och kvinnors rätt till preventivmedel. Jag kan argumentera för ”att vidga demokratins verkningskrets” utan att oroligt snegla på auktoritära högerpolitiker. Det går att vara för mer välfärd, mer demokrati, starkare fackföreningar och mer frihet för arbetarklassen utan att för den saks skull titta snett på invandrare och HBTQ-personers vilja att leva sina goda liv.

Jag kan vara för små gemenskaper utan att det för den saks skulle behöver bakas in i en ”postliberal” rörelse.

Mina små gemenskaper är fackföreningen, fotbollsklubben och bokcirkeln. Deras små gemenskaper är församlingen, klanen och kärnfamiljen med kvinnan gravid vid spisen. I mina små gemenskaper finns det dagordningar, talarordningar och voteringar. I deras små gemenskaper finns det predikanter, hövdingar, husbönder, och de som står runt om med mössan i handen.

Mina små gemenskaper är horisontella. Deras små gemenskaper är hierarkiska. Det vi har gemensamt är så ytligt och begränsat att det inte liknar någonting.

---

Tips för öga och öra

Tips för öga och öra är förslag på exempelvis artiklar, böcker, musik, TV-serier, filmer och så vidare som jag tycker det är värt att tipsa om. Tanken är väl att det ska vara relativt nya tips. Men det kan lika gärna vara något äldre som jag snubblat över.

👂 Fragile Juggernaut

Lyssningsvärd poddserie om amerikansk arbetarrörelse i allmänhet och framväxten av landsorganisationen CIO på 1930- och 40-talet i synnerhet.

👂 Why You Should Join a Club

I senaste avsnittet av amerikanska vänstertidskriften Current Affairs diskuterar personerna bakom dokumentären Join or Die behovet av socialt kapital och medlemsföreningar.

👂 Do You Here the People Sing?

Jag råkade hittade den här versionen av Les Misérables-dängan framförd av NYC Labor Chorus, en kör bestående av fackligt aktiva i New York. Den har något.

---

Det var allt för idag. Vi ses nästa vecka. Om det är något är det bara att du höra av dig. Dela gärna nyhetsbrevet med vänner och i dina sociala medier.

Ska det vara påtår? ☕

Fredrik Jansson