👩‍⚖️ Politiker borde köra över tjänstemän oftare

Är det fel att sverigedemokrater vill annat än kommuntjänstemän? Vad är den byråkratiska hegemonin? Hur förändrade socialdemokratin den offentliga byråkratin efter kriget?

---

God morgon!

Vi har gått in i september och det verkar som att sommaren har kommit in i andra andningen efter lite ruggigt väder i början av augusti. Jag funderade ett ögonblick på om man till och med skulle kunna tala om en brittsommar och indiansommar. Men där är vi väl inte riktigt än? September är trots allt en riktig sommarmånad, även om temperaturen är lite mer mildare nu än den var under högsommarvärmen.

Det vore roligt om nyhetsbrevet nådde fler. Det går givetvis bra att vidarebefordra mejlet. Men annars finns det att läsa online om du vill sprida det via sociala medier.

Idag tänkte jag prata lite om byråkratins hegemoni.

Politiker borde köra över tjänstemän oftare

Nyligen läste jag en artikel i Arbetet om sverigedemokratiskt styrda kommunen Hörby i Skåne och de konflikter som uppstått mellan det nya politiska styret å ena sidan och den kommunala byråkratin å den andra sidan.

Nu kan man ju enkelt konstatera att det är ganska mycket som tyder på att det är en hel del som är snett med det sverigedemokratiska styret i Hörby. Och alldeles oavsett hur man beter sig mot varandra så finns det ju mycket som faktiskt inte går att göra som man vill med på kommunal nivå eftersom det regleras i lag.

Men det finns en ton i artikeln och citaten däri som antyder att politiker som inte beslutar som tjänstemännen tycker att de borde besluta gör fel. Som om de folkvalda politikerna bara var ett knapptryckarkompani för tjänstemannaförslagen.

Och här gör radikalen i mig uppror. Att man faktiskt kan förändra samhället demokratiskt, även när förändringarna går emot mina bästa stämningars längtan är för mig ett grundfundament i den politiska demokratin. Det finns många tillfällen borgerliga majoriteter i framför allt Stockholmsområdet har drivit igenom sin politik på tvären med tjänstemännens utredningar och invändningar. Jag kan tycka att förslagen är direkt skadliga, men då måste de bekämpas på den demokratiska arenan. Inte av tjänstemän som sätter sig på tvären.

Men det är ju så att den folkvalda politikern ofta är i underläge i förhållande till tjänstemannaorganisationen. Medan de flesta politiker har fritidsuppdrag har tjänstemännen fördelen av att finnas i det här förhållandet på heltid och ingår på ett annat sätt i ett institutionaliserat sammanhang där det givetvis också skapas en föreställning om ett rätt sätt att göra saker och ting på. Och även om man är heltidsarvoderad som politiker finns den uppenbara risken att man fastnar i det vardagliga hanterandet av löpande ärenden.

Det här fick mig att fundera över vilka möjligheter och hinder som finns för att driva en socialdemokratisk politik (utöver majoritetsförhållanden i demokratiska församlingar). Det här var något som berördes i ett litet utbyte på Aftonbladets kultursida i somras mellan de socialdemokratiska tankesmederna Johan Sjölander på tankesmedjan Tiden och Daniel Suhonen på tankesmedjan Katalys. 

Sjölander skriver i en recension av Suhonens (väldigt läsvärda) essäpamflett Vad hade Elander gjort? att Suhonen kanske gör det lite lätt för sig när han gör svensk socialdemokratis kräftgång och oförmåga att mobilisera mot den nyliberala vågen under de senaste decennierna till en fråga om fel ledarskap. Det är ju trots allt så att vi ser en liknande utveckling i hela västvärlden. Istället lyfter Johan Sjölander frågan om den samhälleliga hegemonin har förändrats vilket gjort det svårt att vara Erlander. Globalisering, individualisering och ett nyliberalt problemformuleringsprivilegium har gjort det svårare att vara socialdemokrat.

Daniel Suhonens replik är kanske lite snarstucken, men hans kontenta verkar vara att det faktiskt borde ha kunnat göras mer socialdemokrati även under en nyliberal hegemoni, om inte annat för att signalera motstånd mot nämnda hegemoni. Men att den socialdemokratiska ledningen inte velat eller vågat.

Jag tycker att båda har poänger (och i ärlighetens namn står Sjölander och Suhonen väldigt nära varandra i sak). Jag anser, precis som jag tror att Johan Sjölander menar, att det faktiskt skett reella förändringar i samhällsstrukturen som gör att den unika tid som var Erlanders inte går att återskapa. En socialdemokrati för 2020-talet måste vara något helt annorlunda, och den inte kan vara nostalgiskt tillbakablickande.

Och även om jag kan ha svårt för de dolkstötsmyter som Suhonen ger uttryck för som ofta cirkulerar kring partiledningens förräderi så tycker jag att han har poänger i behovet av att avlossa idépolitisk moteld mot den nyliberala hegemonin. Här är många av de förslag som Reformisterna och Katalys lagt fram intressanta. Även om det parlamentariska underlaget saknas kan man ju argumentera för vad man vill. Om inte annat för att det måste finnas idéer om vart man ska gå när det ges utrymme för det.

Men i svensk vänster har det ofta funnits en förvånansvärt idealistisk syn på varför politiska förändringar sker. Den nyliberala hegemonin som legat som en våt filt över samhällsdebatten de senaste decennierna reduceras ofta till att näringslivet sköt in pengar i Timbro. Men en tankesmedja förändrar inte världen (sorry Johan och Daniel!). Den förskjutning av samhällsdebatten som vi sett under den här perioden har samspelat med förändringar i kapitalismen under samma period. Den ekonomiska basen är i slutändan avgörande.   

Men för att återgå till min inledande fundering kring politiker och tjänstemän så har vi samtidigt en byråkratins hegemoni som visserligen bygger på den politiska hegemonin (som under de senaste decennierna alltså har varit nyliberal). Den består inte nödvändigtvis i att alla tjänstemän i stat och kommun är ideologiskt rättrogna nyliberaler (det är de inte). Det är inte så en hegemoni fungerar. En hegemoni är snarare som ett muskelminne i samhällskroppen som framför allt vill upprätthålla status quo.

I den brittiska komediserien Javisst, herr minister kan vi se en lite skruvad version av den byråkratiska hegemonin i form av Sir Humphrey Appleby, den opolitiske tjänstemannen, och hans strävan att just upprätthålla status quo och begränsa hans minister Jim Hackers försök att driva den politik han vill driva.

Om man vill utmana den byråkratiska hegemonin måste man som politiker ha en tydlig idé om vad man vill uppnå, vara påläst om hur det ska gå till att uppnå det man vill uppnå, och dessutom var beredd att köra över byråkrater som mer eller mindre trovärdigt hävdar att det politiskt önskvärda är praktiskt omöjligt.

Under Tage Erlanders tid var hegemonin annorlunda. Dels på grund av att hela västvärlden efter andra världskriget blev keynesiansk och insåg att demokratiska välfärdssamhällen (i olika utsträckning) var att föredra framför tyranni och den otyglade kapitalismens kaos. Det fanns en övergripande hegemoni som gjorde att även tyska och italienska kristdemokrater, franska gaullister, och brittiska tories accepterade (och ibland till och med omfamnade) en utbyggd välfärd och ett tryggare arbetsliv.

Men det fanns också något annat som påverkade att det svenska välfärdssamhället under efterkrigstiden blev mer radikalt än i många andra länder. Där byråkratin (och politiken) i många andra länder fortsatte att vara solitt borgerlig i sin klasskaraktär fanns det en mer eller mindre uttalad strategi att utmana denna koloss. I min bok Gemenskap & skötsamhet: en essä om socialdemokratins väsen (2016) skriver jag:

”Men när socialdemokratin kom till makten i Sverige var det uppenbart att man inte hade särskilt många allierade i statsapparaten. Rickard Sandler konstaterade exempelvis under sin tid som utrikesminister att:

Här i arvfurstens palats är jag och portvakten de enda socialdemokraterna. Alla mellan utrikesministern och portvakten i detta hus arbetar mot utrikesministern och mot portvakten. 

Socialminister Gustav Möller konstaterade vid flera tillfällen på 1940-talet att såväl polisen som andra delar av den offentliga förvaltningen kunde behöva ett tillskott av personer med anknytning till de stora folkliga rörelserna. Eftersom såväl Sandler som Möller var skolade marxister förstod de att statens klasskaraktär inte med automatik förändrades bara för att Socialdemokraterna vann val.

Ett intressant exempel på ett försök att kontra den borgerliga hegemonin i statsapparaten har statsvetaren Bo Rothstein beskrivit i sin doktorsavhandling, Den socialdemokratiska staten. Där kan man se att den socialdemokratiska regeringen i och med etablerandet av Arbetsmarknadsstyrelsen 1948 fastslog att man inte skulle ställa upp formella krav på kompetens vid rekrytering. Gustav Möller lär vid ett tillfälle ha sagt att förekomsten av teoretisk utbildning bör dock självfallet icke betraktas som ett minus. Denna medvetna strategi innebar att en betydande del av personalen hade en bakgrund som förtroendevalda i fackföreningsrörelsen. I Arbetsmarknadsverket (där bland annat Arbetsmarknadsstyrelsen ingick) fanns det ett markant inslag av LO-bakgrund bland de som rekryterades till chefspositioner. I slutet av 1960-talet hade minst nio av verkets länsarbetsdirektörer facklig bakgrund och i början av 1980-talet var samtliga länsarbetsdirektörer medlemmar i det socialdemokratiska partiet. Vid Arbetsmarknadsstyrelsens aspirantutbildningar fanns det ett tydligt drag av ideologisk skolning om arbetsmarknadspolitikens roll i det socialdemokratiska samhällsbygget och dessutom genomfördes ideologiska sommarkurser.

Ute i landet byggdes det upp en välfärdsbyråkrati för att hantera inte bara arbetsmarknadsfrågor, utan även exempelvis socialförsäkringar, bostäder och den kommunala välfärden. Denna kader av stats- och kommuntjänstemän rekryterades i betydande utsträckning från folkrörelserna och det innebar att tusentals funktionärer i folkhemsregimen hade nära och personliga band till socialdemokratin och därför även i stor utsträckning fungerade som socialdemokratiska rörelseintellektuella.”

Hegemonier är inget man bara kan tänka bort. De måste utmanas med idéer, reformer och genom att faktiskt ta fajten mot de strukturer i den offentliga förvaltningen och det offentliga samtalet som säger att det är omöjligt. Politiker borde köra över tjänstemän oftare. Till slut rasar muren.

Tips för öga och öra

Tips för öga och öra är förslag på exempelvis artiklar, böcker, musik, TV-serier, filmer och så vidare som jag tycker det är värt att tipsa om. Tanken är väl att det ska vara relativt nya tips. Men det kan lika gärna vara något äldre som jag snubblat över.

Idag blev det lite slumpartat en special om det tyska valet.

What the SPD surge means for Germany | Germany Elects | World Review from the New Statesman on Acast — play.acast.com

Brittiska tidskriften New Statesmans internationella podds specialserie om tyska valet tar sig an de tyska socialdemokraterna SPD och deras stigande popularitet inför valet om tre veckor.

Tyska valet – en uppgörelse med låglönepolitiken | Arbete och fritid on Acast — play.acast.com

Även TCO:s samhällspolitiska podd Arbete och fritid diskuterar det tyska valet, framför allt med fokus på arbetsmarknadsfrågor.

How Olaf Scholz and the SPD could lead Germany's next government — www.newstatesman.com

New Statesman har en läsvärd profil av de tyska socialdemokraternas kanslerkandidat Olaf Scholz inför det kommande valet, och inte minst en intressant genomgång av vad "scholzism" innebär.

Det var allt för idag. Vi ses nästa vecka. Om det är något är det bara att du höra av dig. Om någon vidarebefordrat nyhetsbrevet till dig går det bra att skriva upp dig här. Dela gärna nyhetsbrevet med vänner och i dina sociala medier.

Påtår?

Fredrik Jansson