Partiet formerly known as Folkpartiet
Om du gillar nyhetsbrevet får du hemskt gärna dela det i dina sociala medier. Antingen genom att använda ikonerna längst ner i nyhetsbrevet eller genom att klicka på “View online” här över och sedan använda ikonerna till höger på sidan.
God morgon!
Det är svårt att upprätthålla något riktigt engagemang i den här samtiden. Vädret, coronarestriktioner och det politiska samtalet uppmuntrar inte till sprudlande tänkande. Det är som om den jämngrå dimma som är november anno 2020 sätter sig på fantasin. Jag är mest trött.
Byggnads har varslat om strejk för att komma tillrätta med de dödsolyckor och den arbetslivskriminalitet som har blivit så vanlig i byggbranschen. Man kan ju tycka att det borde vara lätt att ta ställning i den konflikten, inte minst med tanke på det allmänna tonläget angående organiserad brottslighet de senaste åren. Men vi kan nog utgå från att högertyckare snart kommer rycka ut till de fuskande byggbolagens räddning.
Idag tänkte jag prata om Liberalerna och den undflyende folkpartismen.
Partiet formerly known as Folkpartiet
”Att vara liberal är att vara kluven” skaldade den gamle folkpartiledaren Gunnar Helén (1918-2002, partiledare 1969-1975) någon gång i forntiden. Det är väl en sanning som hållit över tid.
Trots att Liberalerna medlemsmässigt är ett av riksdagens minsta och att de i opinionen har parkerat långt under riksdagsspärren, verkar det som att varje samling av liberalpartister innebär att minst två fraktioner bildas.
Så är det i alla partier kan man visserligen hävda. Men att det finns åsiktsskillnader betyder inte att det automatiskt blir inbördeskrig. Men just inbördeskrig verkar vara den mest rimligaste beskrivningen av situationen i Liberalerna. Och det är kanske inte i sig så konstigt? När allt färre engagerar sig i ett parti och väljarstödet sjunker är det lätt att vända sig inåt och peka finger.
Men vad består motsättningen i? Är det en ideologisk klyfta? Det är vanligt att det målas upp en konflikt mellan socialliberaler och batongliberaler (och historiskt mellan folkrörelsefrisinne och en urban akademisk liberalism).
Jag har dock svårt att se det som en ideologisk klyfta. Folkpartismen placerade sig tydligt till höger redan under mellankrigstiden. Förvisso har man kunnat samarbeta åt båda hållen. Men att Folkpartiet var ett ickesocialistiskt, borgerligt parti var det aldrig någon tvekan om. De där interna åsiktsskillnaderna är framför allt kosmetiska.
Birgitta Ohlsson brukar ofta beskrivas som någon som står till vänster inom Liberalerna, en socialliberal. Men det är väldigt svårt att identifiera vad denna vänster skulle bestå av. Hon står i stort sätt i varje avgörande fråga tydligt till höger i svensk politik, oavsett om det gäller NATO-medlemskap, arbetsrätt, profitdrift i välfärden eller skatter.
Enda skälen att hon skulle beskrivas som vänster är att hon kallar sig feminist och är vegan. Och med tanke på att hennes feminism i stor utsträckning verkar handla om att den övre medelklassens kvinnor ska kunna göra karriär på samma villkor som sina makar genom att arbetarklassens kvinnor via rutavdrag ska lösa en bristande jämställdhet i hemmet så är den feminism åtminstone inte den jag omfamnar.
Det är svårt att se vad den stora skillnaden är mellan henne och partiledaren Nyamko Sabuni. Förutom att den senares matvanor inte verkar vara något som definierar var hon placerar sig på den inre ideologiska skalan. När jag betraktar Liberalerna så ser jag inte ett parti som är kluvet på ideologisk eller sakpolitisk grund.
Istället består de inre konvulsionerna på om man helst håller för näsan och stödjer ett socialdemokratiskt lett regeringsalternativ, eller om man helst håller för näsan och stödjer ett regeringsalternativ som också måste stödja sig mot Sverigedemokraterna. Men att man helst skulle sitta i regering med Moderaterna och Centerpartiet råder det nog inga tvivel eller split om.
Nu ska man inte förminska oviljan hos många (en majoritet?) av Liberalernas medlemmar att ingå i samma regeringsunderlag som Sverigedemokraterna. Den är säkert sann och hedervärd. Men man ska inte låtsas att den motviljan är synonym med en välvilja gentemot socialdemokratin.
Inom Socialdemokraterna finns ett ganska starkt önsketänkande om att Liberalerna egentligen nästan är socialdemokrater och om de bara valde rätt ledare skulle bli en pålitlig samarbetspartner i byggandet av välfärdssamhället.
(Detsamma gäller för övrigt synen på Centerpartiet, även om den föreställningen bygger på lite andra premisser. Att de är ett folkrörelseparti, trots att de inte ens samlar en tiondel av riksdagspartiernas medlemmar. Att de egentligen är ett pragmatiskt parti som bara söker den bästa lösningen på handfasta problemen, trots att de i många år har varit det tydligaste nyliberala och antifackliga partiet i riksdagen.)
Så är det inte. Liberalerna är ett borgerligt parti vars instinkt när de tvingas in i ett samarbete med socialdemokratin är att göra det så jobbigt för ”såssarna” som möjligt. Att få bort värnskatten för 380 000 höginkomsttagare kommer alltid gå före att komma tillrätta med bristerna i svensk skola. Det kommer inte att vara prioriterat att försöka hitta fram till en gemensam plattform för att utveckla Sverige.
Vilket kanske också beror på att inte ens Liberalerna riktigt vet vad som är poängen med Liberalerna, vad de har för roll att spela i svensk politik. Ingen vet vad partiets USP är i samtiden. Under lång tid var de utbildningspartiet. Ett parti för folkskollärare och akademiska seminarier. Den rollen har de förlorat. Idag framstår de, tillsammans med Centern, som friskoleföretagens förlängda arm i politiken. Och på ett perverst sätt är ju det frågor som hör ihop. Men det är knappast något som får väljarna att flockas.
Det gör också att partiet får 2,7 procent i opinionsmätningar efter att många av de gamla väljarna flytt åt både höger och vänster. Det gör också att olika upprop om vägval för partiet dyker i debattartiklar. Men så länge ingen verkar kunna förklara varför partiet är viktigt i svensk politik är det svårt att se att de kommer samla några stora väljarskaror framöver.
Kanske är det så enkelt att Liberalerna har fått se sig ifrånkörda av Centern när det gäller att vara den ickekonservativa och ickesocialistiska rösten i svensk politik? Att det är så att det bara finns plats för ett sådant parti i rikspolitiken och att Centerpartiet med sina ekonomiska resurser, avsaknad av djupa ideologiska föreställningar och förmåga att sluta upp kring partiledningen helt enkelt är bättre lämpade för uppgiften än det fattiga och splittrade självidentifierade idépartiet Liberalerna?
Man ska väl inte räkna ut Liberalerna inför 2022. Partier med opinionsstöd under spärren brukar ha en förmåga att stiga när det blir dags för valrörelse. Det kan till och med bli så att de blir tungan på vågen i regeringsbildandet hösten 2022. Men det verkar inte finnas någon som kan säga vad folkpartismen innebär i samtiden och varför någon ska lägga sin röst på just Liberalerna.
Tips för öga och öra
Tips för öga och öra är förslag på exempelvis artiklar, böcker, musik, TV-serier, filmer och så vidare som jag tycker det är värt att tipsa om. Tanken är väl att det ska vara relativt nya tips. Men det kan lika gärna vara något äldre som jag snubblat över.
En läsvärd recension av John Björkmans doktorsavhandling ”Må de herrskande klasserna darra” – Radikal retorik och reaktion i Stockholms press, 1848–1851 som lades fram tidigare i år. Som av en slump blev jag i början av året väldigt intresserad av att titta närmare på den socialistiska tidningen Reform som gavs ut en kort tid i mitten av 1800-talet. Alla nummer ligger utskrivna i biblioteket. Men längre än så har jag inte hunnit. Nu har jag också en doktorsavhandling i ämnet att lägga i läshögen. Den är redan beställd hos min lokala bokhandlare.
Jag upptäckte i veckan att Cas Mudde, inflytelserik nederländsk statsvetare som forskar om politisk extremism och populism har en podd med politik, musik och sport som fokus. Varje vecka har han intressanta gäster. Det är riktigt lyssningsvärt. Inte minst för att gästerna får frågor om favoriter: idrottsklubb, politisk sång, politisk bok.
Det var allt för den här gången. Men om du gillade vad du läst (eller åtminstone tyckte att det var intressant) får du gärna dela nyhetsbrevet på sociala medier eller vidarebefordra det till någon vän som kan tänkas uppskatta det (och om du har fått det vidarebefordrat till dig kan du kan skriva upp dig på den här länken så du i fortsättningen får Nyhetsbrevet Sub Rosa direkt i mejlkorgen).
Det går givetvis också bra att återkoppla till mig genom att svara på mejlet. Vi ses om en vecka.
Kaffe?
Fredrik Jansson