När upphör vi att vara ett folkrörelseparti?
Hur få kan det vara i en folkrörelse? Var är de provisorisk utopierna? Hur ska socialdemokrater organisera sig i framtiden?
God morgon!
En vecka med snö på marken. Det är rofyllt och av någon anledning ger det mig mer läslust. En inbäddad och lite dämpad värld har bibliotekskänsla.
Annars var det i veckan precis 100 år sedan vi hade det första riksdagsvalet med lika och allmän rösträtt för både män och kvinnor. Tänk vad man kan åstadkomma med lite folklig mobilisering.
Idag tänkte jag provtänka lite kring det nyheten att Socialdemokraterna är ett mycket mindre parti idag än det var för ett år sedan.
När upphör vi att vara ett folkrörelseparti?
Lagom tills att det var dags att ta helg kom en knapphändig nyhet i flödet: Socialdemokraterna tappade 15 000 medlemmar under 2020 och är nu nere på cirka 75 000 medlemmar. Partisekreterare Lena Rådström Båstaad hänvisar till pandemin, och det är säkert ett skäl. Det är svårare att vara vilken förening som helst när man inte får träffa andra människor. Men man gör det samtidigt bekvämt för sig om man reducerar medlemstappet till att bara vara ett bondeoffer för Covid-19.
Medlemstappet har varit konstant närvarande sedan kollektivanslutningen upphörde i övergången mellan 1980- och 90-tal. För mindre än 20 år sedan hade Socialdemokraterna dubbelt så många medlemmar som man har idag. Även om tappen inte brukar vara så här dramatiska (och medlemstalet faktiskt ökar vissa år) har det under lång tid varit det normala att partiets medlemskår har blivit färre och gråhårigare.
Och även om relativt många nya medlemmar värvas ett normalt år (och framför allt valår) – och därmed håller uppe medlemssiffrorna – är det också en hög genomströmning. Det är långt ifrån självklart vad man ska göra i Socialdemokraterna som ny medlem. Ofta saknas det ett självklart sammanhang som tar emot den nya medlemmen och som aktiverar och integrerar hen i partiarbetet.
Många av de lokala partiföreningar som ska vara det sammanhanget klarar inte av att fungera som sådana. Och avsaknaden av ett sammanhang leder också ofta till att den nya medlemmen aldrig hittar sin plats i partiet och helt enkelt struntar att betala medlemsavgiften när avin landar i brevlådan.
Det är inte helt osannolikt att antalet aktiva medlemmar är ungefär detsamma trots det ovanligt stora medlemstappet. Det är helt enkelt inte de redan aktiverade som lämnar. Det är de som aldrig blev aktiverade som trillar ur rullorna.
Det här är inte nödvändigtvis de redan aktivas fel. Många gör så gott de kan. Men det saknas strategi och kapacitet för att bygga ett folkrörelseparti för det tjugoförsta århundradet.
Och för den trettioåring som mot all förmodan har tagit sig till ett partimöte för första gången och möts av ett sammanhang där den näst yngsta är dubbelt så gammal och där aktiviteten för kvällen handlar om att traggla sig igenom samma dagordning som man alltid gjort, blir risken stor att partiaktiviteten slutar lika fort som den börjat.
För det är ju sällan så att det där mötet blir ett forum för politiska diskussioner och politiska beslut. Det är ju sällan så att det där mötet tände förhoppningen om att man faktiskt kan förändra världen eller åtminstone lokalsamhället. Och om det inte råkar vara valrörelse finns det sannolikt inte ens en arbetsuppgift att tilldelas.
Det här vet givetvis det socialdemokratiska partiet och dess företrädare innerst inne. Även om företrädare gärna vill prata om folkrörelsepartiet så är det inte alltid självklart var det där folket rör sig någonstans i partiet. Svaret blir istället att värva mer. Som om folkrörelsen bara handlade om att räkna skallar.
Men där det kan läggas ganska mycket resurser på att värva medlemmar finns det väldigt lite av tankeverksamhet kring hur partiorganisationen ska fungera och vara inbjudande. Socialdemokraterna har på många sätt en organisation som är byggd för en annan tid och för mångdubbelt fler medlemmar, och som därför inte har kapacitet att ta hand om nya medlemmar. Att ha en förening i var och varannan stadsdel spelar inte så stor roll om de framför allt finns på pappret.
Det här vet givetvis det socialdemokratiska partiet och dess företrädare innerst inne. Men det verkar helt omöjligt att på allvar se sanningen i vitögat och börja experimentera med nya organisationsformer.
När jag häromåret motionerade om att min arbetarekommun skulle införa valdistriktsansvariga i var och ett av kommunens valdistrikt för både stärka partiorganisationens lokala närvaro och för att möjliggöra för fler partimedlemmar att kunna ta på sig ett partiuppdrag var reaktionerna rätt ljumma. Detsamma gällde mitt förslag att arbetarekommunen skulle ta ett mer samlat grepp kring att möjliggöra en mer social samvaro i partiorganisationen.
Det är möjligt att mina förslag var dåliga. Men när det enda verkliga motargumentet är att den här typen av verksamhet är s-föreningarnas ansvar så blir man lite matt. Självbedrägeriet blir ett ideal. Om vi bara säger att vi är en folkrörelse så är vi en folkrörelse.
Men bredvid det självklara att man måste ha en organisation som klarar av att organisera de som vill bli medlemmar måste det finnas en politisk idé att samlas kring och slåss för. Ernst Wigforss pratade om att ha provisoriska utopier, politiska projekt som sträckte sig över flera mandatperioder. Det skulle sannolikt vara något i stil med det gröna folkhemmet (a green new deal) eller det goda arbetet och ett mer demokratiskt arbetsliv. Sådana större projekt skulle socialdemokratin behöva samla sig kring.
Men hur ofta finns förutsättningarna för, och viljan hos partiets medlemmar att diskutera vad man vill med samhället? Det är nog inget fel på värderingarna. Men i stor utsträckning är politikutvecklingen (i den mån den överhuvudtaget finns) "outsourcad" till partikamrater på partikanslier, i folkvalda församlingar och kommunala nämnder.
Vid sidan av det stora finns det ju de där helt självklara grejerna som bara borde lösas. Hur kan det inte vara självklart att Socialdemokraterna vet hur man ska reparera socialförsäkringssystemen? Hur kan det vara att vi behövde en pandemi för att se att äldreomsorgen är helt utmärglad och sönderstressad? Vad hände med heltid som rättighet och trygga tillsvidareanställningar? Hur har välfärdsprofitörerna tillåtits fortsätta härja och hur ska skolans kompensatoriska uppdrag återupprättas? Det här är inte provisoriska utopier. Det här är bara normala hygienfaktorer för ett socialdemokratiskt parti som gör anspråk på den parlamentariska makten.
Idag är vi inte där. Ledande företrädare lyckas sällan bryta sig ur den tvångströja som samarbetet med framför allt Centerpartiet har utvecklats till. Man hukar sig i bänkarna. Man vågar inte ställa sig upp och säga vad man egentligen vill göra om man bara hade haft tillräckligt starkt väljarstöd. Man klarar inte av att säga att mycket av det man kommit överens om är skit, men att man härtill var nödd och tvungen. Man valde bort konkreta politiska reformer i utbyte mot regeringstaburetterna och vaga inriktningsformuleringar.
Det är därför Socialdemokraterna tappar medlemmar. Pandemin har givetvis inte hjälpt till. Men ett eventuellt coronatapp är bara ett symptom på en mycket större sjuka.
Och i slutändan finns bara en fråga kvar, hur få människor kan röra sig i ett parti utan att det upphör att vara ett folkrörelseparti?
Tips för öga och öra
Tips för öga och öra är förslag på exempelvis artiklar, böcker, musik, TV-serier, filmer och så vidare som jag tycker det är värt att tipsa om. Tanken är väl att det ska vara relativt nya tips. Men det kan lika gärna vara något äldre som jag snubblat över.
Noah Smith skriver intressant i sitt nyhetsbrev om Bernie Sanders som politisk rörelse, ögonblick och arv. Han ser i någon mån den nu så spridda memen med Bernie i vantarna som en slutpunkt på den politiska revolution som Sanders lett under de senaste fem-sex åren. Frågan är nu vad som kommer efter Bernie Sanders för den amerikanska vänstern?
Det är ännu inte så vanligt med nyhetsbrev i Sverige av den typ jag skriver. Men en som har hakat på tåget är Björn Sundin, tidigare socialdemokratiskt kommunalråd i Örebro, som i sitt nyhetsbrev (och i boken med samma namn) diskuterar hur samhällsbygge (och framför allt stadsbygge) ska gå till i praktiken. Det är väldigt mycket "policy wonk" och väldigt intressant.
Jag har flera gånger den senaste månaden tipsat om saker kopplade till den nyligen avlidne kanadensiske marxisten Leo Panitch (som jag hade en del att göra med som utbytesstudent). Här gör jag det en gång till. Det här är ett intressant samtal i den amerikanska vänstertidskriften Jacobins poddcast om Panitchs demokratiska socialism. Jag länkar till Acast eftersom det är den poddplattform jag använder. Men den finns antagligen där det finns poddar finns.
Det var allt för idag. Vi ses nästa vecka. Om det är något är det bara att du höra av dig. Dela gärna nyhetsbrevet i dina sociala medier.
Vi tar väl en kopp kaffe på det?
Fredrik Jansson