✈️ Migrationspolitikens våta filt möglar
Kan migrationsfrågan flyttas bort från kulturkrigets skyttegravar? Hur skapar vi acceptans för att folkvandringarna är det nya normala? Kan vi utforma en global flyktingpolitik?
God morgon!
Semestern är över sedan ett par veckor och jag börjar så sakta komma in i vardagslunken igen. Barnen har börjat skolan igen och jag får sitta hemma och jobba i soffan i lugn och ro på dagarna. Tänk om man hade kunde få någon veckas barnfri semester också. Där har vi en reform värd att kämpa för!
Idag tänkte jag prata lite om migrationspolitik.
Migrationspolitikens våta filt möglar
Med statskollaps, talibanoffensiv och möjligt inbördeskrig som en följd av USA:s tillbakadragande från Afghanistan kommer migrationsfrågan med största säkerhet att ligga högt upp på den politiska agendan i höst även i Sverige.
Inte för att den någonsin försvann därifrån. Sedan flyktingkrisen 2015 har migrationsfrågan legat som en våt filt över svensk politik. Ingenting i den politiska sfären har kunnat frikoppla sig från migrationspolitiken. Och under det där täcket är det svårt att andas och röra sig. Vilket gör politiken stel och fantasilös.
Det är dock inte konstigt att flyktingvågen för sex år sedan fick en sådan reaktion. Det var 162 877 personer som sökte asyl i Sverige på det året. Och det är trots allt en stor grej att det kom motsvarande ett nytt Linköpings kommun på ett år.
För en del blev det här ett kulturkrig. Vi har å ena sidan de som lite hårdraget ser samhällskollaps som fort de tänker på att det finns människor med bakgrund i muslimska länder. Å andra sidan har vi de som lika hårdraget ser permanenta uppehållstillstånd omgående för alla i just Sverige som den enda acceptabla hållningen för en antirasist.
De flesta av oss hamnar förmodligen någonstans däremellan och tycker att en sådan konfliktlinje också måste kompletteras med kapacitetsfrågan, har vi förutsättningar att ta emot människor på ett rimligt sätt och sedan även att integrera de som får uppehållstillstånd?
Här någonstans har ofta jag landat de senaste åren. Utan materiella och personella förutsättningar kommer det inte gå att få en verklig acceptans för ett stort flyktingmottagande. Det behövs bostäder, lärare, socialsekreterare och så vidare som inte finns i dagsläget. Man kan inte bo i ett öppet hjärta.
Och de som talar om flyktingkeynesianism när staten lånar för att täcka upp för kostnader som följde av flyktingvågen måste också se att det inte är jättekonstigt om folk i allmänhet börjar undra varför det går att låna till det, men inte till välfärden eller infrastrukturen.
Här någonstans finns sannolikt en anledning till att många i Sverige har kopplat sitt missnöje med bristande välfärd, infrastruktur och samhällsomvandling till invandringen och gjort det till orsaken. Rätt eller fel har man tolkat det som att samhällsbristerna beror på att en allt för stor invandring sväljer alla resurser.
Men alldeles oavsett vart man landar personligen ligger migrationsfrågan som en våt och möglig filt över politiken.
Det är den här våta filten som gjort att frågan om de afghanska tolkarna gick från att vara en no-brainer – det är klart att Sverige har ett ansvar för den personal vi lämnar efter oss i en konfliktzon – till att bli en politisk stridsfråga. Det går liksom inte självklart att verka generös i frågor som rör flyktingpolitiken. Och som en följd drar regeringen benen efter sig även när opinionen är för att hjälpa de lokalanställda afghanerna undan den talibanska offensiven.
Å andra sidan har vi frågan om de unga afghaner som efter avslag på asylansökan i Sverige har sökt sig vidare till Frankrike. Här har de som förespråkar en generösare flyktingpolitik svajat mellan å ena sidan tycka det är hemskt att de asylsökande måste ta sig vidare till Frankrike där åtminstone en del verkar hamna i tältläger eller på gatan, och å andra sidan tycka att Frankrike är ett framstående kulturland som tar emot dem.
Men om vi har ett system där man söker asyl kan det inte heller vara konstigt om man kan få avslag på en sådan ansökan om man inte anses ha tillräckliga skäl. Man kan tycka att avslagsskälen är felaktiga, men att man kan få avslag kan knappast ses som konstigt? Om Frankrike sedan gör en annan bedömning, kul för dem. Frankrike är knappast det sämsta stället man kan hamna på här i världen. Det man kan fråga sig är varför inte fler sökte sig dit redan 2015?
Men det duger inte att stanna kvar i att migrations- och flyktingpolitiken är en fråga om antingen eller. Vi kommer inte kunna stänga gränserna även om vi skulle vilja. Den hårda retorik som blivit allt vanligare i Europa är en chimär som döljer verkligheten.
De globala folkvandringar som krig, klimat och längtan efter ett bättre liv driver fram kommer vara en konstant framöver. Det är inte engångsföreteelser. Det är inte tiotusentals finnar som i ett visst skeende under andra världskriget tar med sig kon över Torne älv för att tyska trupper ägnade sig åt brända jordens taktik för att sedan vända tillbaka och bygga upp de nedbrända gårdarna.
Det är inte en nationell fråga som kan reduceras till att handla om huruvida människor tar sig över vår gräns eller inte. Svensk migrationspolitik har av förklarliga skäl, men i oproportionerligt stor utsträckning fokuserat på den rännil av flyktingar som hamnat här. De globala folkvandringarna är just globala och måste därför ses som globala frågor som hanteras i ett sammanhang som är större än det nationella som varit det vanliga hittills.
Den här relativt nya verkligheten måste avdramatiseras. Den våta filten måste dras av. Sedan måste vi börja formulera globala policyförslag som är hållbara och acceptabla för alla inblandade samhällen.
Sverige har givetvis ett ansvar att ta emot flyktingar. Man kan diskutera hur många, men att vi har en roll att spela som skyddande hamn är självklart. Men det ansvaret har även EU som helhet. I grunden är den hållning som den svenska regeringen hade i början av hösten 2015 rimlig. Nämligen att om EU:s medlemsländer tog ett gemensamt ansvar för flyktingkrisen så skulle det inte vara en kris.
Finns det någon fråga som borde hanteras på EU-nivå så är det just flyktingfrågan. Det är rimligt att EU fördelar flyktingar till medlemsländerna baserat på ländernas storlek, BNP och antal uppehållstillstånd de senaste åren. Alla länder i EU är rikare, fredligare, tryggare och mer demokratiska än exempelvis Afghanistan. Det är alltså rimligt att man kan placera flyktingar även i exempelvis Ungern. Den motvilja man som svensk kan ha mot den ungerska regimen är inte ett argument mot att det är ett helt rimligt land att få asyl i. Det är åtminstone inte inbördeskrig och svält.
Och detsamma gäller givetvis alla andra höginkomstländer. Inte minst USA har ett stort ansvar för att städa när festen är över. Men även länder som gärna har en progressiv svansföring som Kanada och Nya Zeeland bör göra mycket mer än de gör i realiteten. Liksom rika länder i Asien och Mellanöstern.
Men kanske borde det också vara så att flyktingar placeras ut på flera ställen världen, inte minst i situationer när det blir större flyktingvågor? Vi skulle ju kunna tänka oss en modell där höginkomstländer står för kostnader för flyktingar att etablera sig i medelinkomstländer i Asien, Latinamerika och Afrika.
Men bortom någon form av omfördelning av flyktingar måste det ske någon form av nytänkande för att lösa de problem som den stora majoriteten flyktingar som blir kvar i närområdet utsätts för. I en läsvärd essä i antologin Socialdemokratin i ett nytt århundrade (2017) skrev statsvetaren Björn Östbring följande:
”Exempelvis finns politiska förslag om att i närområdet skapa ekonomiska frizoner och ’charter cities’ som skulle kunna öka flyktingars livschanser och personliga autonomi, jämfört med den påtvingade passivitet eller försörjning i den svarta ekonomin som för närvarande utgör flyktingars reella alternativ. Sådana förslag, skulle man möjligen kunna hävda, utgör ett effektivare sätt att skapa livschanser och möjliggöra något som närmar sig en normal tillvaro.”
För det är ändå viktigt att komma ihåg att de flesta flyktingar inte hamnar i Sverige eller något annat OECD-land. De flesta hamnar i flyktingläger i närområdet under ganska olidliga förutsättningar. Och om det var möjligt att istället etablera något som i bästa fall skulle kunna utvecklas till demokratiska inkubatorer med välfungerande samhällsstrukturer, en form av stadsstater som kan föregå med gott exempel skulle det – även om man inte når så långt – i vilket fall som helst vara en bättre tillvaro än den som dagens flyktingläger har att erbjuda.
Någonstans i det här häradet – med en rad globala lösningar – tror jag att en internationell solidaritet i folkvandringarnas tid måste landa. Hursomhelst måste vi ur kulturkrigets skyttegravar, för det leder ingenstans.
Tips för öga och öra
Tips för öga och öra är förslag på exempelvis artiklar, böcker, musik, TV-serier, filmer och så vidare som jag tycker det är värt att tipsa om. Tanken är väl att det ska vara relativt nya tips. Men det kan lika gärna vara något äldre som jag snubblat över.
Den här gången tänkte jag bara tipsa kort om politiska böcker som jag läst under semestern.
Socialismens själ – Arkiv förlag — arkiv.nu
Ett väldigt läsvärt inlägg i kulturkriget där religionshistorikern Stefan Arvidsson argumenterar för en radikal kulturhållning som är socialistisk, humanistisk och folklig.
Dissensus - Natur & Kultur — www.nok.se
Möjligen lite basic och läroboksaktig. Men ändå en läsvärd bok om demokratins idéhistoria som kan vara värt att läsa när det är det 100 år sedan allmän ock lika rösträtt infördes i Sverige.
Vad hade Erlander gjort? – verbal förlag — verbalforlag.se
I den senaste delen i tankesmedjan Katalys utmärkta essäserie tar Daniel Suhonen avstamp hos Tage Erlander för att formula ett program för socialdemokratin. Läsvärd, men hade varit bättre utan dolkstötsmyter.
Kampdiktare i folkhemmet – verbal förlag — verbalforlag.se
Mycket bra bok om Stig Sjödin som var en av de främsta svenska poeterna under efterkrigstiden. I den här boken står framför allt hans arbetarrörelsepoesi i centrum.
James Baldwin • En svart mans anteckningar — www.modernista.se
Det verkar som om den afroamerikanska författaren James Baldwin har fått ett uppsving de senaste åren. Den här essäsamlingen är helt OK, även om den knappast är en världshistoriens 100 bästa böcker som blurben på framsidan gör gällande.
Folk i rörelse : vår demokratis historia | Ordfront förlag — ordfrontforlag.se
En riktigt bra bok som ser på svensk demokratis utveckling med utgångspunkt i folkrörelserna. Stundtals känner man dock att författarens trotskistiska rötter slår igenom lite för mycket.
Det var allt för idag. Nu är vi igång igen. Vi ses nästa vecka. Om det är något är det bara att du höra av dig. Om någon vidarebefordrat nyhetsbrevet till dig går det bra att skriva upp dig här. Dela gärna nyhetsbrevet med vänner och i dina sociala medier.
Ska det vara påtår?
Fredrik Jansson