Medborgare eller kund på internet?
Är det censur att Twitter stänger av Trump? Borde inte gemensamma nyttigheter drivas i gemensam regi? Hur är man demokratisk socialist i en digital värld?
God morgon!
Vardagen har så sakta rullat igång igen. Med barnen åtminstone delvis tillbaka i skolan har arbetsdagarna fått ett slags lugn. Snötäcket bidrar också till en bomullsinbäddad vilsam känsla. Men det går väl över?
Idag tänkte jag prata lite om det George W Bush kallade "the internetz".
Medborgare eller kund på internet?
Idag lever vi i stor utsträckning våra liv på sociala medier. Det är ofta där vi träffar våra vänner och bekanta. Det är ofta där vi får vår information om vad som händer i samhället. Det är ofta där vi diskuterar politik och samhällsfrågor. Kort sagt, sociala medier som Facebook, YouTube och Twitter är vår tids agora, torget där vi möter andra samhällsmedborgare för att dryfta ting.
Att inte få tala på agora är i någon mån att inte längre vara en fullvärdig medborgare. Därför är det inte konstigt att diskussionen om censur och hot mot yttrandefriheten dyker upp när Donald Trump stängs av från Twitter (och någon svensk extremhögerkanal stängs av från YouTube).
I den här diskussionen kommer ofta argumentet att det inte är censur eller ett brott mot yttrandefriheten att bli avstängd från exempelvis Twitter. Och det är ju sant. Yttrandefriheten har vi i förhållande till staten, inte till privata plattformar. Du är lika lite censurerad om du inte får tweeta som om en tidning tackar nej till att publicera din debattartikel.
Men, och det är ett ganska stort men, de sociala medierna är inte medier i traditionell mening. Deras verksamhet handlar inte om att skapa och redigera innehåll, utan om att tillhandahålla en arena där andra skapar och redigerar innehåll. De är så dominerande att de snarare är en del av vår gemensamma infrastruktur.
Så även om en avstängning från en plattform inte är en inskränkning av yttrandefriheten i egentlig mening så är det givetvis det i någon form av praktisk mening. Får man inte stå på sin låda på torget och orera så får man inte stå på sin låda på torget och orera, även om torget råkar vara en digital plattform.
Och då kommer frågan om hur vi ska se på dessa dominerande och privata plattformar som i realiteten är en del av vår gemensamma infrastruktur?
En politisk diskussion som liknar den om sociala medier som privata företag och gemensam infrastruktur är frågan om kärnkraft. Kärnkraft är väl rent generellt en fråga där jag börjar röra mig från en avvecklingslinje till en syn där jag ser det som en del i en postfossil energikorg. Huruvida jag har rätt eller fel i det kan vi lägga åt sidan för tillfället. Det är inte det som är viktigt i det här fallet.
I det här sammanhanget är det istället ett vanligt argument i kärnkraftsfrågan som blir intressant. Nämligen det att kärnkraftsmotståndare hävdar att kärnkraft inte kan bära sina egna kostnader eftersom försäkringskostnaderna skulle vara alldeles för stora för det enskilda företaget att ta. Det skulle bli kostsamt om Barsebäck small.
Men det är ett argument som bara ser på energiproduktion som vilken näringsverksamhet som helst, en förenklad kapitalistisk modell där det centrala är att varje enskild verksamhet i sig ska bära sina egna kostnader och leverera vinst till sina ägare, att plus och minus i bokföringen går ihop.
Men är det verkligen ett problem om man ser det som en gemensam nyttighet snarare än som en vara på en marknad? Energiproduktion är inte något som bara påverkar det energiproducerande företaget. Det är något som påverkar hela samhället. Huruvida vi fryser på vintern. Huruvida industrins hjul kan rulla. Huruvida tågen går. Huruvida vi ska klara av klimatkrisen.
Om allt detta är viktigt (viktigare än om kärnkraftskapitalister har råd med försäkringspremien) kanske det också är rimligt att sätta frågan om kärnkraften kan bära sina egna kostnader i relation med den generella samhällsnyttan. Om samhällsnyttan överstiger samhällskostnaden är det väl också rimligt att ha kärnkraft. Att staten i slutändan står som garant gör inte så mycket om det levereras tillräckligt mycket samhällsnytta.
Det man bör diskutera istället är om inte denna samhällsnyttiga verksamhet ska vara något som bedrivs i gemensam regi? Och detsamma gäller nog vår digitala infrastruktur.
För mig som är demokratisk socialist är idén om demokratins primat det centrala. Och där finns det ingen anledning att se annorlunda på dessa digitala plattformar än på andra samhällssfärer.
Grundinställningen för mig är att maktutövning ska vara demokratisk. Det ska vara möjligt för de som ingår i demos att kollektivt påverka utvecklingen och utkräva ansvar. Men vilka är demos?
Här har jag en radikaldemokratisk funktionssocialistisk syn. Ägande är aldrig monolitiskt, utan består av en mängd olika funktioner. I svensk socialdemokrati har funktionssocialismen haft innebörden att det viktiga inte är att det formella ägandet socialiseras, utan att (en del av) ägandets funktioner gör det genom lagstiftning, avtal och så vidare.
Men om man anser att demokratin har företräde så bör man också anse att alla ägandets funktioner ska socialiseras. Det är inte att likställa med exempelvis förstatligande. Den funktionssocialistiska synen bör istället ta i beaktande vilka som på ett avgörande sätt påverkas av en viss funktion. Det är dessa som bör vara demos i den enskilda funktionen. Det kan vara en person, och det kan vara alla medborgare. Men förmodligen ofta en grupp någonstans mittemellan.
Hur detta ska gå till när det som behöver demokratiskt socialiseras är globala jättebolag kan man givetvis fråga sig? Och jag ska inte ens låtsas att jag har ett svar på det. En omedelbar reform skulle givetvis vara att se dem som monopol som måste brytas upp och göras om till flera, fortfarande enorma, bolag. Knappast tillräckligt, men förmodligen ett nödvändigt steg på vägen.
Nyligen har jag läst några texter som berör dessa frågor.
Nu i veckan skrev Casey Newton intressant i sitt nyhetsbrev Platformer om vad sociala nätverk kan lära sig från gemensamma rum med utgångspunkt från ett arbete som organisationen Civic Signals genomfört. Det kanske inte är ett fullödigt socialistiskt program. Men ändå flera spännande idéer om hur vi skapar en rimligare situation på de plattformar där vi allt större utsträckning lever våra liv.
Hos den socialistiska tidskriften Jacobin publicerades det före jul en artikel där företrädare från Democracy Collaborative argumenterade för att det är svårt att lyckas bryta upp dessa digitala monopol och att offentligt ägande är en rimligare väg att gå. Det offentliga ägandet är ju inte heller i sig att likställa med socialism, men även här finns det idéer som är värda att utforska.
Även om vi ofta förhåller oss till sociala medier som om vi vore medborgare där så är vi kunder (eller snarare råvaror). Men vi borde vara mer av medborgare.
Tips för öga och öra
Tips för öga och öra är förslag på exempelvis artiklar, böcker, musik, TV-serier, filmer och så vidare som jag tycker det är värt att tipsa om. Tanken är väl att det ska vara relativt nya tips. Men det kan lika gärna vara något äldre som jag snubblat över.
Ett intressant blogginlägg om vad folk till vänster kan lära sig av den konservative filosofen Roger Scrunton. En sak är att vara för saker, inte bara vara i opposition. Att älska snarare än att hata.
Gratis ebok från vänsterförlaget Verso som är en sammanställning av centrala amerikanska antifascistiska texter från 1932 till 2017. Jag har i ärlighetens namn inte hunnit titta närmare på boken. Men den verkar intressant, och gratis är ju gott.
Det var allt för idag. Vi ses nästa vecka. Om det är något är det bara att du höra av dig. Dela gärna nyhetsbrevet i dina sociala medier.
Mer kaffe?
Fredrik Jansson