đ€ MĂ„ste vĂ€nstern vara som mobbade glasögonormar?
Vad hĂ€nder nĂ€r högern har ett politiskt vĂ„ldsmonopol? Ăr det dags för socialistiska fight clubs? Vad Ă€r vi beredda att riskera?
God morgon!
Hösten fortsĂ€tter i stilla mak sin vandring in i det grĂ„a mörkret. Ă tminstone för mig Ă€r det en utmaning att hĂ„lla uppe humöret den hĂ€r tiden pĂ„ Ă„ret. Men det Ă€r Ă„tminstone inte november Ă€n. Alltid nĂ„got.đ
Men nĂ„got som skulle göra mig glad skulle vara om du ville bli medlem i Arbetarnas Kulturhistoriska SĂ€llskap. Bli medlem nu och fĂ„ sĂ„ vĂ€l en bonusbok som Ă„rets medlemsbok för det facila priset av 200 kronor. đ
Idag tÀnkte jag prata lite om sjÀlvförsvar.
MÄste vÀnstern vara som mobbade glasögonormar?
Jag har under den senaste tiden funderat en del pÄ extremhögern. Inte i första hand den parlamentariska versionen som förgiftar vÄrt samhÀlle genom Tidöavtalet. Inte heller trollbataljonerna pÄ sociala medier. Jag har i stÀllet tÀnkt pÄ den del av extremhögern som lÀgger mer fokus pÄ nÀrvaro i det offentliga rummet, demonstrationer och en manifestation av vÄldskapital. Gamla hederliga gatunassar helt enkelt.
För ungefÀr tre veckor sedan demonstrerade den nazistiska organisationen Nordiska motstÄndsrörelsen (NRM) i centrala Uppsala. Jag uppmÀrksammades pÄ det i realtid via sociala medier dÄ bekanta postade bilder pÄ demonstrationen, och senare via vanliga medier dÀr det ocksÄ kom fram att förbipasserande hade misshandlats av nazister.
Jag befann mig samtidigt i mitt hem ungefÀr 20 minuters promenad frÄn den nazistiska manifestationen. Men tanken att jag, ensam eller i samarbete med andra borde ha reagerat mot det som skedde fanns inte. Att en fascistisk mobilisering krÀver en antifascistisk mobilisering verkar pÄ mÄnga sÀtt ha försvunnit ur sinnevÀrlden.
Det finns givetvis mĂ„nga fler som Ă€r emot nazism i Uppsala Ă€n som Ă€r för den. De rent demografiska förutsĂ€ttningarna för att ett trettiotal nazister möts av tio eller hundra gĂ„nger sĂ„ mĂ„nga antifascister borde vara goda. Ăven med kort varsel. Men det sker inte.
Och frÄgan Àr varför det Àr sÄ?
Ett skÀl Àr vÀl att vÄldskapaciteten Àr vÀldigt ojÀmnt fördelad. Inom den hÀr delen av extremhögern finns det ett ideal kring fysisk fostran och kamptrÀning som inte finns pÄ motsvarande sÀtt inom vÀnstern idag. Det Àr ju till och med sÄ att organisationer som NRM de senaste Ären har tappat medlemmar till sÄ kallade aktivklubbar, lösare organiserade högerextrema grupper som lÀgger Àn mer fokus pÄ kampsportstrÀning.
Det finns alltsÄ goda skÀl att anta att fascisters vÄldskapital Àr större Àn antifascisters. Och det Àr ju ett skÀl till att inte samla sig till motmanifestationer pÄ gator och torg.
Nu Àr det inte sÄ att jag önskar att vÀnstern försöker kopiera extremhögerns organisationsformer. Mycket talar för övrigt för att den hÀr typen av organisationer Àr ganska svaga i bÄde absoluta och relativa termer. Det Àr dessutom i mÄngt och mycket en fascistoid och toxisk maskulinitet som tar sig uttryck i dem. NÄgot som i sig gör sig dÄligt i miljöer som bygger pÄ jÀmlikhet och solidaritet.
Men samtidigt finns det nÄgot i frÄnvaron av nÄgot motsvarande till vÀnster som stÀmmer till eftertanke. Det Àr ju inte sÄ att det aldrig har funnits i vÀnstern.
Om vi tar mellankrigstiden som exempel hade vi exempelvis den socialdemokratiskt dominerade Eiserne Front i Tyskland som fungerade som en motkraft till den framvÀxande nazismen. I Sverige stoppade SSU nazistiska möten 1933, ibland med vÄld. Och tusentals socialister frÄn hela vÀrlden hörsammade den spanska republikens rop pÄ hjÀlp och tog upp vapen mot Franco och hans falangister 1936.
Och det Àr inte sÄ att man behöver bli vÄldsglorifierande. Mycket av den vÀnsterkamp som fördes under efterkrigstiden modellerade sina strategier pÄ Gandhis kollektiva och konfrontiva ickevÄldsmetoder.
Den amerikanska medborgarrÀttsrörelsen byggde ju i stor utstrÀckning sin strategi pÄ att provocera fram vÄld frÄn den rasistiska statsmakten i den amerikanska södern genom aktioner, demonstrationer och manifestationer som bröt mot de rÄdande raslagarna.
Och Ă„tminstone i min barndom var miljöorganisationen Greenpeaces aktioner för att stoppa valjakt genom att placera sig i gummibĂ„tar mellan valarna och valjĂ€garna ett Ă„terkommande inslag pĂ„ tv-nyheterna. Â
Ăven i den globaliseringskritiska rörelsen kring millennieskiftet dĂ€r jag sjĂ€lv tog mina första stapplande politiska steg fanns det en förberedelse pĂ„ konfrontation Ă€ven bland demonstranter som inte tillhörde ett stenkastande svart block. Vi övade oss till och med pĂ„ att hĂ„lla ihop vĂ„ra frontlinjer. Det fanns en beredskap pĂ„ att sĂ€tta sin hĂ€lsa och vĂ€lmĂ„ende pĂ„ spel i sin politiska aktivism.
Vad har vi idag? En smart tonÄring som skolkar frÄn skolan pÄ fredagar, och folk som gör mediala utspel genom att streaka pÄ fotbollsmatcher eller kasta fÀrg pÄ inglasad konst? Det Àr politisk kamp i form av konstinstallationer.
Det Àr inte heller sÄ att det vÄld som kan riktas mot vÀnstern och arbetarrörelsen idag bara kommer frÄn den politiska högerkanten. Det handlar ocksÄ om att vi lever i en tid dÀr utförsÀljningar och liberaliseringar har öppnat upp för organiserad brottslighet att göra insteg i sÄ vÀl vÀlfÀrdssektorn som i övriga nÀringslivet. Risken för vÄld finns nu i de situationer som brukar beskrivas som den svenska modellen och samförstÄndsanda.
NÀr en facklig företrÀdare utsÀtts för hot om vÄld av en arbetsgivare sÄ Àr inte reaktionen att plocka fram slagtrÀn med förbundsloggan pÄ, trycka ner arbetsgivaren i bakluckan pÄ en bil och dumpa hen ute i skogen. Det hade varit lite för mycket Sopranos över det. Men det Àr inte heller sÄ att det finns nÄgon form av kollektiv facklig direktaktion att ta till, att kalla samman 100 aktivister med varselvÀstar och fanor för att stÀnga ner arbetsplatsen.
Kanske, bara kanske mÄste vÀnstern vÄga sÀtta ner tekoppen och komma ut ur sina trygga rum? Vi borde kanske vara beredda pÄ att politiskt och fackligt arbete kan innebÀra fysiska konfrontationer. Vi borde kanske förbereda oss pÄ att sÄ kan vara fallet.
Vi borde kanske till och med trÀna oss sÄ vÀl individuellt som kollektivt pÄ att vÄra politiska stÄndpunkter kan innebÀra att vi blir hotade, knuffade och slagna i ansiktet. Att det Àr nÄgot vi mÄste kunna hantera. I en inte alltför avlÀgsen dÄtid var feministiskt sjÀlvförsvar en sjÀlvklar del i den unga vÀnsterns aktiviteter. Det kanske Àr dags att sÀtta upp kollektivt sjÀlvförsvar pÄ schemat?
Den samtida vÀnstern har i alltför stor utstrÀckning resignerat till en position dÀr staten eller polisen ska skydda ens rÀttigheter. Och visst kan vi hoppas att den liberala staten hÄller ihop i fogarna. Men kan vi vara sÀkra pÄ det nÀr den politiska högern domineras av Sverigedemokraterna? Vem ska försvara en demonstration som utsÀtts för en fascistisk attack i ett sverigedemokratiskt Sverige? Vilka stÀller sig i frÀmsta ledet för att skydda de som har svÄrare att göra det sjÀlva?
Tips för öga och öra
Tips för öga och öra Àr förslag pÄ exempelvis artiklar, böcker, musik, TV-serier, filmer och sÄ vidare som jag tycker det Àr vÀrt att tipsa om. Tanken Àr vÀl att det ska vara relativt nya tips. Men det kan lika gÀrna vara nÄgot Àldre som jag snubblat över.
đ Magdalena Andersson kommer försent
Karin Pettersson och Tone Schunnesson trĂ€ffar Magdalena Andersson i Aftonbladet Kulturs videopodd CafĂ© Bambinbo. Ăven om jag har svĂ„rt för politikerintervjuer Ă€r det helt okej.
đâđš 50 Ă„r sedan Chile-kuppen 11 september 1973
Webbinarium pÄ tisdag 17 oktober med Stefan de Vylder om de svenska chilekommittéer som bildades och verkade efter militÀrkuppen 1973. Webbinariet arrangeras av Arbetarnas Kulturhistoriska SÀllskap, Arbetarrörelsens arkiv och bibliotek, LÄngholmens folkhögskola och ABF Stockholm.
đ FinansiĂ€rerna
Poddversion av Tidskriften Expos uppmÀrksammade reportage om hur friskoleprofitörerna Hans och Barbara Bergström genom sin amerikanska stiftelse Àr med och finansierar medier som sprider nazistisk propaganda och konspirationsteorier i Sverige.
Det var allt för idag. Vi ses nÀsta vecka. Om det Àr nÄgot Àr det bara att du höra av dig. Dela gÀrna nyhetsbrevet med vÀnner och i dina sociala medier.
Ska det vara pĂ„tĂ„r? â
Fredrik Jansson
Intressant artikel, ett viktigt Àmne. Jag tycker att du missar tvÄ viktiga trender:
1. Politik har blivit mer och mer könsuppdelat de senaste decennierna: andelen unga mÀn som Àr vÀnster i Sverige Àr antagligen rekordlÄg. Trenden syns ocksÄ pÄ individ-nivÄ: ju mer maskulin en man Àr ju lÀgre sannolikhet Àr det att han Àr vÀnster. VÀnsterns minskade aptit för politiskt vÄld kan alltsÄ till stor del förklaras rent demografiskt. Utan att vÀnda den demografiska trenden tror jag det Àr svÄrt att Àndra vÀnsterns syn pÄ vÄld (men nÄgon som Àr mindre essentialistisk Àn mig kan nog argumentera för att det bara handlar om kultur). (HÀr har vÀnstern lite sjÀlvrannsakan att göra: Varför lyckas man inte attrahera mÀn? Det kan sÄklart bara vara att det Àr mÀnnen som har fel...)
2. Den politiska kraft med störst(?) vÄldskapital i Sverige verkar vara islamismen. Hur vÀnstern ska förhÄlla sig till den vore intressant att analysera.
Tack för de hÀr tankarna. HÄller helt med dig