⛪ Krisande kristdemokrater?
Vad beror Kristdemokraternas kris på? Svensk frikyrka kontra amerikanska republikaner? Gör en amerikaniserad frikyrka slitningarna mindre än man kan tro?
God morgon!
Även denna helg innebär arbete med fotbollscup för barn för mig. Det är helt okej och känns som en viktig syssla. Men jag börjar också känna att det ska bli kul att få lägga mina helger på något annat den närmsta tiden.
Idag tänkte jag prata om Kristdemokraternas interna spänningar.
Krisande kristdemokrater?
För några veckor sedan meddelades att Kristdemokraternas partisekreterare Johan Ingerö blivit skild från sitt uppdrag med omedelbar verkan. Han meddelade senare via ett inlägg på Facebook att han blivit polisanmäld av en ej namngiven partikollega för övergrepp. Strax efter meddelade Kristdemokraternas europaparlamentariker Sara Skyttedal via Facebook att hon hade anmält en ej namngiven partikollega för övergrepp. Att de två inläggen hade med varandra att göra får väl vid det här laget anses fastslaget?
Men det är inte eventuella övergrepp eller politiska kontroverser mellan de två kristdemokraterna som jag tänkte skriva om här. I sakfrågan (narkotikapolitiken) står de sannolikt närmare varandra än i stort sett alla ledande kristdemokrater. Jag tänkte inte heller skriva så mycket om huruvida Ingerö var en lämplig partisekreterare. Även om den mediala halshuggning som partiledare Ebba Busch utsatte Ingerö för i sig var uppseendeväckande.
Istället tänkte jag skriva lite om de ideologiska spänningar inom Kristdemokraterna som blottlagts av den här affären.
Det är knappast okänt att partiet bildades som den svenska pingströrelsens politiska gren och som en reaktion på efterkrigstidens kulturradikalism. Det var också ett parti som länge ansåg sig stå bortom en traditionell höger-vänsterskala som man ansåg var grundad i ”ateistisk materialism”. Man var för att kristendomskunskap skulle läras ut som ett eget ämne i skolan (snarare än religionskunskap) och man ville slå vakt om hemmet och familjen som grundläggande samhällsenheter. Man var emot abort, kärnkraft och kollektiva löntagarfonder. Och långt efter att man från 1991 blev en del av det borgerliga blocket hade man fokus på mjuka frågor som vård och omsorg. En profilfråga var det så kallade vårdnadsbidraget som skulle möjliggöra för föräldrar (läs mödrar) att vara hemma med barnen snarare än att ha dem på förskola.
Det var ett parti som hade sin medlemsbas och sina kärnväljare i den svenska frikyrkan. Väljare som absolut inte identifierade sig som vänster, men som samtidigt var en del av en väldigt svensk folkrörelsetradition med allt vad det innebar av en restriktiv alkoholpolitik och en solidarisk hållning till flyktingar och det globala syd. Att gömma flyktingar och kräva mer pengar till internationellt bistånd har inte varit någon ovanlig hållning inom Kristdemokraterna.
Mot denna traditionella hållning har det under 2000-talet växt fram en mer uttalat högerkonservativ hållning inom Kristdemokraterna, och framför allt ungdomsförbundet KDU. Dels fanns det en mer uttalat värdekonservativ strömning som kanske framför allt personifierades av Charlie Weimers som under 2008–2011 var KDU:s förbundsordförande. Det var en strömning som var mer uttalat kritisk mot exempelvis invandring och såg den som ett hot mot traditionella svenska värden. Weimers uteslöts ur Kristdemokraterna 2018 och är idag Europaparlamentariker för Sverigedemokraterna.
Men parallellt med det och delvis i samklang med det har framför allt en högerkonservativ strömning som varit mer influerad av amerikansk konservatism växt sig stark i Kristdemokraterna. Här har personer som Johan Ingerö och Sara Skyttedal varit drivande tillsammans med partiledaren Ebba Busch. Det är en ideologisk strömning som lägger mer fokus på hårda tag i exempelvis kriminalpolitiken och en energipolitik som ensidigt fokuserar på kärnkraft, men som också lägger stor vikt vid att formulera en folklig konservatism som ställer ”vanligt folk” och deras köksbordsproblem mot verklighetsfrånvända kulturella och politiska eliter. En kristdemokrati som ställer sig på ”hjärtlandets” sida. Det är en politisk linje som redan Göran Hägglund presenterade grunderna för redan i sitt Almedalstal 2009.
Men även om den här amerikanska linjen har varit dominerande i partiledningen så har man varit tvungen att balansera den mot den folkrörelselinje som funnits bland många av gräsrötterna. Åtminstone är det så spänningarna inom Kristdemokraterna beskrivs. Johan Ingerö som lajvar amerikansk republikan kontra en frikyrkotant som gömmer flyktingar och värnar Systembolaget.
Men är det verkligen så utvecklingen ser ut bland kristdemokratiska gräsrötter? Det är kanske så att de som betraktar det hela utifrån har en väldigt svensk syn på frikyrkorörelsen. För precis som andra folkrörelser har ju även väckelserörelsen förändrats över tid. Och i svensk frikyrklighet har det sedan 1980-talet funnits en växande influens av amerikanska evangelikala och karismatiska rörelser. Vi har församlingar som Livets ord (där nuvarande partiledaren Ebba Busch gick i skola), ungturkarna i Filadelfiaförsamlingen i Knutby (innan de gick fullständigt bananas) och nya ”hippa” församlingar som Hillsong Church (där Ebba Busch är aktiv) som tar marknadsandelar. I decennier har traditionella frikyrkoförsamlingar använt sig av amerikaniserade framgångsteologiska Runar-typer för att locka den yngre generationen. Det bör ju rimligen även påverka rörelsen som helhet?
Det kan givetvis vara så att det fortfarande finns spänningar mellan partiledning och gräsrötter inom Kristdemokraterna. Precis som det kan finnas spänningar mellan mer traditionell svensk frikyrka och mer amerikanska influenser inom frikyrkorörelsen. Men det kanske är så att slitningarna inte är så omfattande som vi utomstående vill få det till?
Kristdemokraterna är ett ständigt krisparti. Men det beror snarare på att väljarunderlaget för deras typ av parti (med undantag för succévalet 1998) har varit beroende av framför allt borgerliga stödröster för att ta sig över riksdagsspärren.
Tips för öga och öra
Tips för öga och öra är förslag på exempelvis artiklar, böcker, musik, TV-serier, filmer och så vidare som jag tycker det är värt att tipsa om. Tanken är väl att det ska vara relativt nya tips. Men det kan lika gärna vara något äldre som jag snubblat över.
🎧 Working Nights
Tidigare i veckan skrev Andres Lokko i sin krönika om “cappuccinosocialismen” och tipsade om det brittiska bandet Working Week. Jag hade aldrig hört (talas om) dem tidigare. Men debutalbumet från 1985 är ljuvlig vänstrig jazzig bossasoul. Typ allt musik ska vara.
👩🎓 Socialistisk kultur och livsåskådning: en historisk introduktion
En kort distanskurs i höst på Linnéuniversitetet som verkar lite spännande. Jag gillade också Stefan Arvidssons (jag utgår från att han är kursansvarig?) bok Socialismens själ som kom för några år sedan.
📽 Behöver vänstern bli tråkigare?
Tankesmedjan Tiden arrangerade för några veckor sedan ett intressant samtal om det politiska hantverket med de skrivande socialdemokratiska tidigare statssekreterarna Erik Nilsson och Irene Wennemo under ledning av tankesmedjans verksamhetschef Johan Sjölander.
📕 Liberal Commitments
Intervju med filosofen och den mångåriga redaktören för den amerikanska socialdemokratiska tidskriften Dissent, Michael Walzer om hans nya bok The Struggle for a Decent Politics som handlar om vad som är värt att rädda i den liberala traditionen för vänstern.
Det var allt för idag. Vi ses nästa vecka. Om det är något är det bara att du höra av dig. Dela gärna nyhetsbrevet med vänner och i dina sociala medier.
Ska det vara en kopp till? ☕
Fredrik Jansson