🐅 Krig och partipolitik

Vad innebär frågan om vapenstöd till Ukraina för Vänsterpartiet? Ska Socialdemokraterna börja argumentera för Natomedlemskap? Hur kommer kriget påverka väljaropinionen?

---

God morgon!

Då har vi tagit oss igenom den första hela veckan med kriget i Ukraina som ett ständigt dovt brus i bakgrunden till allt vi gör. Det har gett en novemberkänsla i sinnet.

Veckans låt är "Between the Wars" av Billy Bragg från 1985.

Idag tänkte jag prata lite om den första veckan av Ukrainakriget i svensk partipolitik.

Krig och partipolitik

Det blir möjligen ett lite mer splittrat nyhetsbrev den här veckan än i vanliga fall. Men det finns väl någon form av sammanhållande tråd i form av hur det svenska politiska samtalet har påverkats av kriget i Ukraina.

13 timmar efter det att jag publicerade förra veckans nyhetsbrev meddelade statsminister Magdalena Andersson att Sverige – för första gången sedan finska vinterkriget 1939–1940 – levererar vapenbistånd till ett land i krig. Det blev inte de Robot 57 (internationellt NLAW) som Ukraina lär ha efterfrågat. Men de 5000 pansarskott m/86 (internationellt AT4) som utrikesminister Ann Linde beskrev som ”en lång grej man har över axeln och som man kan skjuta mot tanks och så vidare” är en god ersättning även om de inte nödvändigtvis biter lika bra på moderna stridsvagnar. 

De är betydligt fler än de 2000 robotar Ukraina önskade sig initialt vilket innebär att de kan användas på fler ställen och därmed göra mer nytta. De är billigare (det går prismässigt ungefär 25 pansarskott på varje pansarvärnsrobot). De är enkla att använda och lätta att bära vilket givetvis är bra för Ukraina som nu har en massmobilisering. De gör sig bättre än Robot 57 i stadsmiljö och om man ska slå till mot det som verkar vara Rysslands svaghet, logistik och tross. Kommer det inte fram bränsle och ammunition är stridsvagnar ändå tämligen värdelösa. Får soldater ingenting att äta kommer de inte vara stridsdugliga.

Men det är ju också så att det här är engångsvapen och därför tycker jag nog att Sverige ska påbörja arbetet med att skramla ihop ytterigare en sändning med pansarvärnsvapen, gärna både m/86 och Robot 57. Men det är väl inte helt osannolikt att det kommer komma fler Robot 57 från Storbritannien där de faktiskt tillverkas.

Det här var sannolikt det mest MÖP (”militärt överintresserad person”) jag någonsin kommer skriva i det här nyhetsbrevet. Låt oss hoppas att det inte händer igen.

Några som däremot hade problem med pansarskotten var Vänsterpartiet. När frågan kom upp på finansutskottets bord sa partiets företrädare lite förvånande nej till att Sverige skulle ge vapenstöd till Ukraina. Och när det senare var dags att rösta i kammaren var stora delar av partiledningen utkvitterad medan flera andra tunga företrädare valde att lägga ner sina röster. Det var en minoritet av partiets riksdagsgrupp som röstade i enlighet med den linje de alltså kommunicerat tidigare under dagen. Som utomstående framstod det hela som lite underligt.

Sedan kom det fram att Vänsterpartiets verkställande utskott och riksdagsgrupp hade haft majoritet för vapenbiståndet, men att partistyrelsen hade en majoritet mot. Är man partiaktiv i ett annat parti känns det lite ovant. För antingen har verkställande utskottet (i exempelvis Socialdemokraterna) avgörande inflytande över politiken, eller så har riksdagsgruppen (i exempelvis Moderaterna) det.

I Vänsterpartiet är det dock det lite bredare och spretigare organet partistyrelsen som har det avgörande inflytandet över politiken. Och personligen måste jag säga att det är sympatiskt att det är där makten ligger. Jag är själv en stark förespråkare för att partiet bestämmer vilken politik som dess företrädare ska driva, snarare än tvärtom.

Men varför skedde då det här i just Vänsterpartiet? Jag tror man kan se två huvudsakliga förklaringsmodeller.

På ett partikulturellt plan skulle jag hävda att det handlar om att Vänsterpartiet är en blandning av gammalvänster och nyvänster. Dels finns ett äldre drag som vi skulle kunna kalla leninistiskt som innebär att man följer det partiet bestämmer (och därför röstar i riksdagen som partistyrelsen bestämmer), dels har vi ett nyare mer antiauktoritärt drag som är mer hämtat ur sociala rörelser som säger att det är rätt att göra uppror (och därför kan gå emot verkställande utskott och partiledaren i en så känslig fråga).

Vid sidan av detta finns det också något i synsätt i själva sakfrågan som är grundad i partiets ideologi och världsbild som också handlar om gammalvänster och nyvänster. Här skulle jag kunna tänka mig att de som motsatte sig vapenstöd till Ukraina dels gjorde det därför att de helt enkelt motsatte sig vapenexport. Det här är nyvänsterargumentet som är hämtat från fredsrörelsen.

Men det kan också finnas de som gjorde det för att de i någon mån omfattar det den brittisk-syriska vänsteraktivisten Leila Al Shami kallade ”antiimperialism för idioter”. Det vill säga att man i första hand ser imperialism som något USA (med Nato och Israel som vasaller) ägnar sig åt. Och att man därför hamnar i en situation där ”min fiendes fiende är min vän”. En position som kan göra det svårt att se Putins regim som en imperialistisk aktör. Det här är gammalvänsterargumentet.

I det här fallet kan allt ovanstående orsakat en perfekt storm som ledde fram till det som hände i Vänsterpartiet i början av veckan.

Med det menar jag inte att det finns särskilt många (om ens någon) i Vänsterpartiet som kan beskrivas som pro-Putin (eller för den delen pro-Assad). I den mån den här positionen finns i någon form av vänster i Sverige så är det i betydligt mer marginaliserade kretsar. Positionen är vanligare och tydligare i andra delar av Europa. Men den övergripande tankemodellen kan ha påverkat.

Det är dock inte svårt att komma fram den position i sakfrågan som Vänsterpartiets verkställande utskott och riksdagsgruppen företrädde om man analyserar den ryska aggressionen som just imperialistisk och kanske till och med fascistisk. Det är knappast så att dåvarande kommunistpartiet skulle ha haft särskilt svårt att ställa sig bakom svenskt vapenstöd till den republikanska sidan under spanska inbördeskriget. Det var sannolikt den analys som många vänsterpartister gjorde och därför är det inte heller konstigt att kraven på justering av partiets linje kom som ett brev på posten.

Men samtidigt tyder den interna splittringen på en partiledning med svagt grepp om styråran i partiet. Och det är ett problem för kretsen kring Nooshi Dagostar som lagt mycket kraft och prestige på projektet att bli ”de nya Socialdemokraterna” som talar industri och vinner röster i bruksorterna.

Dels för att frågan måste lyftas vilket stöd det finns för projektet i partiorganisationen? Det kan ju vara så att många medlemmar har gått med i Vänsterpartiet av andra anledningar än att Socialdemokraterna inte är tillräckligt socialdemokratiska.

Men också för att det här sätter käppar i hjulet när de ska nå dessa nya väljargrupper. Väljargrupper som i betydligt större utsträckning jobbar inom försvarsnära industri och har en personligare relation till värnplikt, hemvärn och frivilliga försvarsorganisationer än vad de vänsterpartistiska kärnväljarna i storstäder och på universitetsorter har. Människor som är som folk är mest och anser att vi har en skyldighet att stödja Ukraina utan att känna något behov att göra en imperialistisk rangordning innan.

Och om inte hela situationen med vapenbistånd var en säkerhetspolitisk jordbävning så påbörjades dessutom en lågmäld diskussion inom socialdemokratin under veckan om svenskt medlemskap i Nato. Såväl Aktuellt i Politikens chefredaktör Daniel Färm och Anders Eriksson, tidigare politiskt sakkunnig hos försvarsminister Peter Hultqvist, som tankesmedjan Katalys chef Daniel Suhonen och Peter Gustavsson, tidigare ordförande för Uppsala arbetarekommun har i text och tal öppnat för ett socialdemokratiskt ja till ett svenskt medlemskap i militäralliansen.

Att Färm förespråkar Natomedlemskap är ingen nyhet. Det har han gjort i över ett kvartssekel. Och att Eriksson gör det är kanske inte heller så förvånande eftersom han har varit professionell MÖP i hela sitt yrkesliv. Han har förmodligen funderat kring frågorna ett tag.

Det intressanta är att Suhonen och Gustavsson gör det. Båda står tydligt till vänster inom socialdemokratin och har i den mån de brytt sig om försvarspolitik stått för en ganska klassisk svensk linje om alliansfrihet, neutralitet och den moraliska stormakten.

Att den här typen av aktörer börjar röra sig i mot ett ja i Natofrågan är sannolikt ett tecken i tiden. Och jag ska i ärlighetens namn säga att jag också har tänkt i dessa linjer. Från att tidigare ofta reducerat Natofrågan till frågeställningar om huruvida jag verkligen vill vara i samma militärallians som Recep Tayyip Erdoğan eller, fram till alldeles nyss, om jag kände mig bekväm med att Natos dominerande medlem leddes av Donald Trump har jag i större utsträckning börjat tänka på det som en organisation som leds av en norsk socialdemokrat som Jens Stoltenberg. Och jag gillar ju norska socialdemokrater.

Skämt och sido så kan man ju med viss rätt hävda att Sverige genom olika samarbetsavtal redan är de facto-medlemmar, och då spelar kanske också det faktiska steget till medlemskap mindre roll. Även om frågan om Natomedlemskap har varit en ickefråga inom socialdemokratin så tror jag också att frågan just genom vårt redan nära samarbete har avväpnats (no pun intendend).

Om Sverige ska gå med i Nato kommer man sannolikt att göra det tillsammans med Finland. Och i och med att finska socialdemokraterna SDP verkar börja röra sig mot att förespråka Natomedlemskap kommer diskussionen att öka i intensitet. I sak är inte heller Sverige längre bort från ett medlemskap än Finland. Den så kallade ”Natooption” som Finland har innebär väl egentligen ingenting annat än det den kvarvarande ”alliansfriheten” innebär i praktiken i Sverige, att vi står fria att själva bestämma vilka samarbeten vi ansöker om medlemskap i.

Dock tycker jag nog att Sverige (och Finland) ska sitta ner i båten och låta det lugna ner sig i omvärlden innan vi tar en ordentlig diskussion i samhället om för- och nackdelar, och om vi sedan fortfarande tycker att det är en bra idé ansluter vi oss i laga ordning. Det här är inte för att jag tror att Sverige utsätts för någon särskild fara under perioden mellan det att vi lämnat in vår medlemsansökan och att vårt medlemskap är ratificerat. Ryssland ser oss redan som en del av Natolägret. Det handlar snarare om att inte agera i affekt.

Nato handlar ju inte bara om att vi skulle få militärt skydd. Det handlar också om att vi ska skydda andra medlemsstater militärt. Och Nato gränsar idag till Ryssland, Belarus, Ukraina, Moldavien, Serbien, Bosnien-Hercegovina, Georgien, Armenien, Azerbajdzjan, Iran, Irak, Syrien, Marocko, Mexiko, Surinam och Brasilien. Det kanske inte spelar någon roll? Men vi borde åtminstone ha en diskussion om vad det innebär i lugn och ro.

Men det här är rörlig materia just nu och vi får nog vara beredda på att Socialdemokraterna kan öppna för Natomedlemskap betydligt snabbare än vad någon kunde föreställa sig för bara en liten stund sedan.

Därmed inte sagt att Sverige inte bör agera i försvarspolitiken. I sitt tal till nationen (se nedan) aviserade statsminister Magdalena Andersson att totalförsvaret skulle tillskjutas resurser, och till höger tävlar partiledarna om att göra utspel om hur mycket försvaret bör få i klumpsumma per omgående. Jag måste ärligt säga att jag inte vet vilka ekonomiska behov försvaret har på kort sikt. Men partistrategen i mig säger: låt oppositionen gläfsa och presentera sedan en tilläggsbudget som ligger tio procent över det högsta budet och vinn budgivningen.

Samtidigt kommer vi behöva ett mer långsiktigt uppbyggande av Sveriges försvarsförmåga och det kommer förmodligen innebära en ordentlig höjning av försvarsanslagen. Här talas det ju ofta om Natos riktlinje om två procent av BNP, och det är kanske bra? Men med det kan vi inte låta de borgerliga partierna komma undan med överbudspolitik utan att de också sätter sig ner och diskuterar vilka skatter de är beredda att höja för att täcka ökade kostnader. Om försvaret inte längre är det den dåvarande moderate finansministern Anders Borg kallade "ett särintresse" kan det kanske vara på sin plats att prata fastighetsskatt, kapitalskatt, värnskatt (lämpligt namn) och ett par jobbskatteavdrag?

För vi ska också komma ihåg att vi precis gått igenom en pandemi som visade att vård och omsorg inte fungerade helt tillfredställande i en krissituation. Det är inte bara försvarsmakten som visat sig underfinansierad, underbemannad och feldimensionerad. Och det spelar ingen roll hur fina luftvärnsrobotar och stridsbåtar vi har om vi inte klarar av att upprätthålla sådant som vi behöver i både krig och fred. Så även här behöver vi skjuta till resurser.

Det är många i både politik och militär som bör idka självreflektion när de ser hur svenskt försvar har utvecklats under de senaste decennierna. Vi gick från ett territorialförsvar baserad på värnpliktiga till ett insatsförsvar där framför allt professionella soldater skulle utbildas för att tjänstgöra utomlands till att ha återinfört ett begränsat värnpliktsförsvar. Det här var helt fel väg att gå.

Vi måste nu återskapa ett värnpliktsförsvar där en överväldigande del av varje årskull utbildas och krigsplaceras. Idag är det ungefär 6000 unga män och kvinnor som gör lumpen. När jag gjorde lumpen 1994–1995 var det ungefär 30 000 (främst) killar som gjorde detsamma. Och då ska vi veta att det redan då var relativt små kullar jämfört med hur det hade varit några år tidigare.

Jag minns ärligt talat inte särskilt mycket av mina specialuppgifter som handlade om samband och telefonnät så här 27 år senare. Jag var inte heller den bästa av soldater. Men jag skulle förmodligen fortfarande kunna plocka isär och sätta ihop en AK5:a med förbundna ögon. Jag minns fortfarande handgreppen för att använda de så famösa pansarskotten. Jag förstår principerna kring hur man bygger skyttevärn. Och jag kan med handgester guida en 19-åring som backar en lastbil på en isig skogsväg mitt i natten. När man betraktar det som händer i Ukraina inser man att den här typen av kunskaper förmodligen har ett visst värde om de finns hos en betydande del av befolkningen.

Men samtidigt har vi förlorat många årskullar under de senaste decennierna. Här måste vi förmodligen hitta sätt att skala upp hemvärn och de frivilliga försvarsorganisationerna och ta vara på den försvarsvilja som finns. Kanske kan man tänka sig en modell där man kan ta ledigt från jobbet med en ersättning motsvarande a-kassa för att få en grundläggande militärutbildning? 

Det är bara att inse att det går fort i hockey. I slutet av maj förra året uttryckte jag skepsis till att det var just militären som främst behövde upprustas. Och det kan ju framstå som föråldrat idag. Dock tror jag att även den texten fortfarande har bäring. Vi borde kanske alla ha en krisplacering?

Mitt i allt det här så är det också valår. Och hur kommer kriget i Ukraina att påverka opinionen inför valet?

Det är givetvis svårt att dra allt för stora växlar på en situation som är över ett halvår innan valet. Och vi har ännu inte heller sett några opinionsundersökningar som gjorts helt efter Rysslands invasion. Men min (förvisso partiska) magkänsla säger att Socialdemokraterna har ett ordentligt slagläge inför valet. Kan vi kanske till och med tänka oss socialdemokratins återkomst som ett 40-procentsparti?

Den Magdalena Andersson som talade till nationen tidigare i veckan har hursomhelst alla möjligheter att bli en landsmoder att ty sig till i en svår tid:

Den undersökning som har kommit är den SVT/Novus gjorde under perioden 31 januari och 27 februari, det vill säga en undersökning som i huvudsak gjorts innan Vladimir Putins invasion, och helt och fullt gjordes innan Magdalena Andersson meddelade att Sverige skulle ge vapenstöd till Ukraina, innan Vänsterpartiets debacle med pansarskotten, innan stora sanktionspaket mot Ryssland, och innan Magdalena Anderssons tal till nationen.

Redan här kan vi se att Socialdemokraterna ökar (bästa siffran på sju år). Och även om större delen av ökningen antagligen kommer från det breda rödgröna blocket (inklusive Centerpartiet) verkar det som om det även tas väljare från andra sidan blockgränsen.

För den blåbruna oppositionen ser vi att väljarna framför allt drar sig till Moderaterna. Det är knappast särskilt konstigt eftersom de är det ledande partiet i koalitionen och dessutom har en traditionellt stark position i försvarsfrågor. Men det verkar också som om dessa väljarströmmar parkerar Liberalerna ordentligt under spärren samtidigt som även Kristdemokraterna börjar backa ner i det häradet.

Var Sverigedemokraternas tapp har gått kan man bara sia om, men det är ju inte otänkbart att de utgör en stor del av de som hoppat över blockgränsen och gått till Socialdemokraterna. Det kommer nog bli en tuff situation för Sverigedemokraterna framöver när företrädares pro-putinska uttalanden grävs fram. Få kommer känna att Jimmie Åkesson är någon att ty sig till när den ryska björnen börjar röra på sig.

Men med det sagt så är det ju så att den här undersökningen i stor utsträckning gjordes innan kriget i Ukraina låg på allas läppar. Det kommer bli intressant att se hur väljaropinionen rör sig framöver. Jag tror dock att den här undersökningen ändå är en indikation på hur väljarströmmarna kommer utvecklas de närmsta månaderna.

Den som lever får se.

Det vore ju kul om fler prenumererade på Nyhetsbrevet Sub Rosa. Det gör man här, helt gratis! Och om du gillar nyhetsbrevet får du gärna dela det i sociala medier.

Tips för öga och öra

Tips för öga och öra är förslag på exempelvis artiklar, böcker, musik, TV-serier, filmer och så vidare som jag tycker det är värt att tipsa om. Tanken är väl att det ska vara relativt nya tips. Men det kan lika gärna vara något äldre som jag snubblat över.

Antifascisten i Mumindalen | Flamman — flamman.se

Läsvärd essä av Mathias Wåg om den finlandssvenske socialisten Atos Wirtanen som var Tove Janssons förebild för Mumintrollets vän Snusmumriken.

A letter to the Western Left from Kyiv | Спільне — commons.com.ua

En intressant kritik av den "anti-imperialistiska" vänstern i västvärlden av en vänsterskribent i Ukraina.

Mothers of Conservatism (w/ Michelle Nickerson) | Know Your Enemy on Acast — play.acast.com

Jag har tidigare tipsat om podden Know Your Enemy. Men jag känner att jag också måste tipsa om det senaste avsnittet som handlar om konservativa kvinnliga aktivister i södra Kalifornien på 1940- och 50-talet. Väldigt intressant.

Buffalo Stance - Single by Robyn, Neneh Cherry, Mapei | Spotify — open.spotify.com

Robyn och Mapei har gjort en fin cover på Neneh Cherrys klassiker "Buffalo Stance" från 1988.

Det var allt för idag. Vi ses nästa vecka. Om det är något är det bara att du höra av dig. Om någon vidarebefordrat nyhetsbrevet till dig går det bra att skriva upp dig här. Dela gärna nyhetsbrevet med vänner och i dina sociala medier.

Påtår?

Fredrik Jansson