🚀 Klassresenären reser i klassamhället?

Är klassresenären dömd att leva i främlingskap? Varför talar vi bara om klassresor uppåt? Vilken typ av samhälle möjliggör verkligt fria val?

---

God morgon!

Det är november. Det finns inte gränser för hur mycket jag hatar den här månaden. Jag vet på förhand att jag kommer att må skit fram tills dess att det börjar snöa. Men man får väl säga som Brasiliens nyvalde president Lula da Silva: vår kamp är sökandet efter våren.

Annars så tillbringar jag även den här helgen på vägarna. Idag spelar Hammarby sin sista match för säsongen borta mot Helsingborg i en match som inte spelar någon roll. Bajen är redan klara för Europaspel nästa år och Helsingborg är redan klara för nedflyttning till Superettan. Men jag är på plats (när resan bokades fanns det fortfarande chans på guld). Beja Hajen!

Det verkar som om Elon Musks köp av Twitter kommer att innebära att nyhetsbrevstjänsten Revue läggs ner framåt årsskiftet. Och det är ju den tjänst som jag använder för Nyhetsbrevet Sub Rosa. Det kommer innebära att jag framöver måste flytta nyhetsbrevet till en annan tjänst. Du som läsare behöver inte göra något. Men det kommer väl se lite annorlunda ut.

Idag tänker jag prata lite om klassresande.

Klassresenären reser i klassamhället?

I veckan fick jag ett nyhetsbrev från IFAU (Institutet för arbetsmarknads- och utbildningspolitisk utvärdering) vid Uppsala universitet med ett nytt arbetspapper som kunde berätta att barn till föräldrar med höga inkomster har snabbare löneökningar under arbetslivet än barn från lägre socioekonomisk bakgrund. Och att detta gäller även om barnen gör liknande utbildning och yrkesval.

Som socialist kan man ofta lite sarkastiskt känna, ”åh fan, lever vi i ett klassamhälle?!” när nyhetsbrevet från IFAU kommer. Men det fick mig att fundera på det här med klassresor.

I sitt storslagna diktverk Sotfragment från 1949 beskriver Stig Sjödin kanske bäst av alla klassresan utifrån den som lämnats på perrongens perspektiv. Den gamle industriarbetaren som är främmande inför sina söner och deras fruar:

Och oavsett om man som hos Sjödin betraktar någon annans klassresa eller om man gjort den själv kan man nog känna igen sig i det främlingskap som resan innebär. I Anneli Jordahls sakprosabok Klass – är du fin nog? från 2003 skriver hon om årets nobelpristagare i litteratur, Annie Ernaux:

”Ju äldre Annie blir, desto mer främmande känner hon sig i sin hemmiljö. Där hon tidigare såg en vacker och kraftfull kvinna i sin mor – en kvinna som längtade efter lärdom och ’tvättade händerna innan hon tog i en bok’ – hör hon nu ovårdat språk och ser grovt uppträdande.”

Det där främlingskapet som rör sociala och kulturella koder kan vara svårare att ta sig förbi än man kan tro. Och om man väl klarar av det så inser man att det finns många nära och kära som ställer sig främmande inför det nya jaget som klassresenären presenterar.

Kanske är det så att det är något med klassresan essens som skapar mycket av det ressentiment som präglar klassrelationerna idag. Skuld, avund och själva konceptet att det är en individuell resa skapar krockar i mellanmänskliga relationer. Men när vi ser alla dessa krockar så ska vi också vara medvetna om att klassresan faktiskt är ett ideologiskt projekt, ett nyliberalt projekt om man så vill.

På många sätt har idén om klassresan fått ersätta idén om klasskampen. Det är sällan längre frågan om att alla ska få det bättre, att tidvattnet ska lyfta alla båtar, och att man ska kunna känna trygghet och stolthet även i den klassposition man befinner sig i. Det handlar sällan längre om att påpeka att det är maktrelationen i klasstrukturen som är problemet. Istället för en kollektiv kamp blir alla försök till förbättring en fråga om ett individuellt projekt.

Därför blir också exempelvis utbyggnad av antalet platser på högskolan en viktigare fråga att driva även för socialdemokrater, än exempelvis tryggare anställningar och yrkesutbildningar. Därför blir den enskilda bostadskarriären viktigare än tillgången på bra och billiga bostäder för alla.

Men det är givetvis inte heller frågan om att skomakaren ska bliva vid sin läst. Det är inte frågan om klassresa eller inte klassresa. Det handlar om att vi ska ha ett samhälle där alla är fria att göra val och att leva goda liv oavsett val. När vi talar om klassresor förutsätter vi att det ska vara en uppåtstigande resa. Undersköterskans barn kan bli läkare. Men vi har svårare att föreställa oss det motsatta. Ett sådant barn antas ha misslyckats eftersom hen har degraderats när det gäller inkomst, utbildning, status, makt. Men hen kanske passar bättre som undersköterska? Hen kanske trivs bättre som undersköterska? Då borde vi också tycka att hen ska kunna ha en trygg anställning, en god inkomst, möjlighet till återhämtning och fritid, en bra bostad.

Och på sikt kanske ett samhälle utan klasser?

Tips för öga och öra

Tips för öga och öra är förslag på exempelvis artiklar, böcker, musik, TV-serier, filmer och så vidare som jag tycker det är värt att tipsa om. Tanken är väl att det ska vara relativt nya tips. Men det kan lika gärna vara något äldre som jag snubblat över.

Left Anchor — pca.st

Jag upptäckte i veckan att en av mina favorittidskrifter, The American Prospect har en intressant podd om filosofi, politik och vänstern.

Reformisternas höstkonferens 2022 — www.youtube.com

Här kan man se Reformisternas höstkonferens i efterhand. Den är ganska lång så jag har inte sett hela ska sägas.

Provisoriska utopier i en dystopisk tid - Tankesmedjan Tiden — tankesmedjantiden.se

I senaste numret av tidskriften Tiden (3/2022) medverkar jag med en längre essä: Provisoriska utopier i en dystopisk tid. Prenumerera och läs.

Det var allt för idag. Vi ses nästa vecka. Om det är något är det bara att du höra av dig. Om någon vidarebefordrat nyhetsbrevet till dig går det bra att skriva upp dig här. Dela gärna nyhetsbrevet med vänner och i dina sociala medier.

Påtår?

Fredrik Jansson