💼 Klassamhällets lilla kuddflicka?

Vilka är egentligen medelklassen? Vad vill de egentligen? Borde vi börja tala om löntagarkollektivet igen?

God morgon!

Den här veckan har jag börjat “dansa” argentisk tango. Det var kul. Enkelt i teorin, svårare i praktiken. Men några pass till så är man väl snart en fullfjädrad hamnsjåare från Buenos Aires? 🕺💃

Idag tänkte jag prata lite om mellanskiktet.

---

Klassamhällets lilla kuddflicka?

“No one likes us, no one likes us
No one likes us, we don't care!

We are Millwall, super Millwall
We are Millwall from The Den!”

När jag tanker på medelklassen dyker den klassiska läktarramsan från den ruffiga Londonklubben Millwall FC upp i huvudet. Inte för att Millwall är särskilt medelklasskodade (det är de inte), utan för att det finns något i ramsan som speglar både synen på medelklassen och hur medelklassen ser på sig själva. Ingen gillar medelklassen. Alla vill vara medelklassen. Och det är lite oklart vad medelklassen egentligen är.

Nyligen gav ekonomhistorikern Lovisa Broström ut en ytterst läsvärd bok om detta undflyende ämne, Medelklassen: 200 år i samhällets mitt, där hon gör något så ovanligt som att försöka definiera detta ständigt omtalade samhällsskikt.

Genom åren har man uppenbarligen menat väldigt många olika, och disparata grupper när man talat om medelklassen. Har man menat borgarståndet, städernas hantverkare och köpmän? Har man menat borgarklassen, bourgeoisien, den framväxande kapitalismens banérförare? Har man menat ämbetsmannakåren, byråkraterna som ger det allmänna struktur? Har man menat de fria yrkena, läkare, advokater, skribenter?

Eller definieras medelklassen av det den inte är? De som inte är kapitalister i egenskap av ägande eller funktion? De som inte är arbetare på grund av att de inte arbetar med sina kroppar eller inte organiseras av LO? Helt enkelt något som är en buffert i konflikten mellan arbete och kapital, klassamhällets egen lilla kuddflicka?

Och om det är så kommer den ständiga marxistiska frågan, är det ett samhällsskikt som på sikt kommer att försvinna genom att deras arbetsuppgifter och ställning på arbetsmarknaden proletariseras (läkaren blir lönearbetare i den stora sjukhusfabriken och så vidare), eller är det något i sin egen rätt med självständig position i ekonomin och inte bara en självbild och projektion? En medelklass som inte bara är ”für sich” utan även ”an sich”.

Det hela blir hela tiden otydligt när man försöker rama in och begränsa medelklassen. Det spretar alltid, man ritar utanför linjerna när man ska måla upp bilden av medelklassen. Och kanske är det så att det vi kallar medelklass egentligen inte är en objektiv position på arbetsmarknaden eller i samhället i stort, utan snarare är ett konsumtionsmönster.

Framför allt talar vi väl i så fall om en konsumtion av utbildning och kultur. Det är idag svårt att tänka sig en medlem av medelklassen som inte har en eftergymnasial utbildning, och det är medelklassen vi föreställer oss läser romaner och går på teater.

Men det är även andra former att konsumtion vi kodar som medelklass. Bostadsköp i storstadsregioner, fritidsintressen som padel och vissa typer av semesterresor (tänk klimatmedvetna tågresor till Berlin) ses idag som ett tecken på medelklasstillhörighet. Och det här är något som går tillbaka på de tidigaste formerna av medelklass. Lyxrestaurangen var ett sätt att tillgängliggöra en typ av konsumtion som varit förbehållen överklassen för en bredare (men inte alltför bred) publik. Och i och med att medelklassens framväxt har skett parallellt med kapitalismens framväxt är den också synonym med en varufiering av vissa beteenden och vanor.

Samtidigt ser vi hur den otrygghet på arbetsmarknaden som blivit allt vanligare för delar av arbetarklassen med SMS-anställningar, timanställningar och visstidsanställningar även har gjort insteg i den delen av arbetsmarknaden som vi brukar koda som medelklassig. Allt fler tjänstemän har förvandlats till ofrivilliga F-skatteproletärer även om de utför relativt avancerade arbetsuppgifter. Andra går från projektanställning till projektanställning. Inte minst bland journalister är utlasning ett begrepp.

I kombination med det faktum att även många som är universitetsutbildade idag har rutinartade och sönderstyckade arbetsuppgifter som ibland kan te sig som en kontorsversion av ett löpande band måste man kanske fråga sig om det inte är så att åtminstone delar av de som beskrivs som medelklass egentligen delar klassintressen med arbetarklassen?

Broström argumenterar i sin avslutande diskussion för att det skulle behövas en större klassmedvetenhet hos medelklassen. Idag identifierar sig sannolikt fler som medelklass än som rent objektivt (hur man nu ska mäta det?) är medelklass. Men man ser sig som en medelklass utan makt. Och i takt med att reallönerna inte fortsätter stiga samtidigt som räntorna gör det, också en medelklass som känner otryggheten in på bara skinnet. Kanske är det inte jobbskatteavdrag, ISK-konton och Rut-städ som är lösningen?

Kanske ligger lösningen, tryggheten, för medelklassen i det generella välfärdfärdssamhälle som fortfarande har väldigt brett stöd? I någon mån är kanske den vanliga medelklassidentiteten en gryende löntagaridentitet där begrepp som medelklass och arbetarklass, tjänstemän och arbetare, spelar mindre roll eftersom intressena sammanfaller?  

I ett politiskt, och framför allt socialdemokratiskt perspektiv är det här intressant. Socialdemokratins verkliga framgångsperiod under efterkrigstiden (ungefär 1950–1980) präglades av att samhällsprojektet hade stöd av ett brett löntagarkollektiv. Visserligen med bas i en stark och välorganiserad arbetarklass, men också med en växande del av medelklassen (eller tjänstemännen som man ofta sa) som en viktig del.

Under den period som vi skulle kunna kalla den nyliberala eran (ungefär 1980–2010) flyttades fokuset dels från kollektiv till individ, dels från löntagarkollektivets gemensamma intressen till en jakt på medelklassens röster (de ständigt undflyende ”mittenväljarna”) och deras särintressen.

För att sedan i det populismens tidevarv vi nu befinner oss i återigen prata om vikten av arbetarklassens intressen och röster. Även om de som utformar policy och budskap verkar ha svårt att se dagens arbetarklass så som den faktiskt ser ut och i stället förhåller sig till en högerpopulistisk version där det är vita män i blåställ på bruksorter som endast efterfrågar stram invandring och hårda tag som får illustrera arbetaren.

Kanske borde vi, arbetarrörelsen, socialdemokratin, vänstern åter börja tala om löntagarna och om det som binder samman stora delar av samhällets medlemmar? Om rätten till arbete, trygghet, välfärd och delaktighet i ett demokratiskt samhälle. Om att kunna aspirerera efter ett bättre liv utan att det för den saks skull handlar om individuella klassresor. Kanske finns det trots allt en efterfrågan för det på politikens marknadsplats? Det är kanske bara det att ingen salufört en sådan vara på väldigt länge?

Har jag då blivit klokare på vilka medelklassen är efter att ha läst Lovisa Broströms utmärkta bok? Det skulle jag kanske inte säga. Jag skulle någonstans vilja ha en mycket mer kvantifierad beskrivning av vilka som faktiskt hör hemma där. Någonting i stil med vilka ingår i den mittersta hälften av samhället om man utgår från parametrar som inkomst, förmögenhet, utbildning, yrke, bostad, makt och så vidare. Och vilka ingår i mitten i alla parametrar och utgör medelklassens kärna? Och vad tycker egentligen de om samhället? Men det vet jag inte ens om det låter sig göras?

Så även om jag liksom alla andra ”vet” vilka som är medelklassen så vet jag inte riktigt. Och i slutändan ekar en annan generisk fotbollsramsa från de brittiska öarna i skallen.

”Who are ya?
Who are ya?
Who are ya?”

---

Tips för öga och öra

Tips för öga och öra är förslag på exempelvis artiklar, böcker, musik, TV-serier, filmer och så vidare som jag tycker det är värt att tipsa om. Tanken är väl att det ska vara relativt nya tips. Men det kan lika gärna vara något äldre som jag snubblat över.

👂 C.L.R. James

Intressant poddsamtal om den västindiske marxisten C.L.R. James (1901-1989) som är mest känd för sin banbrytande studie av den haitiska revolutionen 1791–1804, 👁 The Black Jacobins från 1938.

👂 Socialism is Love

Jag läste häromdagen på 👁 Facebook om hur reggaesångaren Max Romeo blivit blåst på royalties genom åren och kom därför att tänka på hans fina kampsång, Socialism is Love. Lyssna på den, och om du får chansen se honom uppträda lajv eftersom det framför allt är så han får en inkomst.

---

Det var allt för idag. Vi ses nästa vecka. Om det är något är det bara att du höra av dig. Dela gärna nyhetsbrevet med vänner och i dina sociala medier.

Ska det vara påtår? ☕

Fredrik Jansson