💰 Kan vi skatta samma Sverige?

Kommer de regionala skillnaderna att slita itu Sverige? Är kommunalskatten ett sänke för en socialdemokratisk politik för hela landet? Hur gör vi för att finansiera det goda samhället?

---

God morgon!

Vi har rullat in i oktober. Nu är det verkligen höst och snart kommer de nu färgsprakande träden stå där kala i regn och dimma. Det är bara att stålsätta sig.

Angående förra helgens val så kom mina förhoppningar på skam angående Island. Socialdemokratiska Samfylkingin och vänstersocialistiska Vinstri græn backade och tappade tillsammans 6,5 procentenheter, samtidigt som det nya vänsterpartiet Sósíalistaflokkur bara lyckades samla 4,1 procent av väljarna och därmed misslyckades med att ta sig över femprocentspärren.

Utöver det så har ju Magdalena Andersson som väntat föreslagits till ny partiledare för Socialdemokraterna av valberedningen. Läs lite om hur jag funderade kring det för en dryg månad sedan.

Idag tänkte jag prata lite om klyftor i landet.

Kan vi skatta samman Sverige?

Häromveckan publicerade den progressiva tankesmedjan Arena Idé tillsammans med den tyska socialdemokratin närstående Friedrich Ebert Stiftung och den europeisk socialdemokrati närstående FEPS en intressant rapport om regionala socioekonomiska skillnader i Sverige. Det är en del i ett större europeiskt projekt. Men man skulle också kunna se det som ett appendix till boken Det svenska missnöjet som kom tidigare i år och som jag skrivit om här i nyhetsbrevet.

Genom att titta på indikatorer som sysselsättningsgrad, försörjningskvot, barnfattigdom, utbildningsnivå, lönenivåer, bostadspriser, andelen anställda inom hälso- och sjukvård, löneskillnader mellan könen, valdeltagande, investeringar i infrastruktur, och intern migrationsbalans växer en karta med fyra olika Sverige fram. (Det har för övrigt tagits fram en fin interaktiv Sverigekarta för att illustrera detta.)

Knappt 1,6 miljoner svenskar bor i de kommuner som kan ses som de mest välmående. Det handlar till stor del om vissa kranskommuner till storstäderna, men där finns också en del gruvkommuner i norra Sverige. 5,3 miljoner bor i välmående stadsregioner där det finns hög risk för social marginalisering. Här ser vi inte minst de storstäderna och universitetsorterna. Drygt 2,1 miljoner bor i någon form av stabil mitt, men områdena präglas av utflyttning av unga och en stigande försörjningsbörda. Och slutligen har vi periferin där drygt 1,3 miljoner svenskar bor. Kommuner som där egentligen alla indikatorer pekar åt fel håll.

Även om jämlikheten i Sverige är större än i många andra länder ser vi att det ligger i tangentens riktning att den regionala ojämlikheten kommer att accelerera. I en debattartikel i Svenska Dagbladet skriver två av rapportförfattarna, Lars Fredrik Andersson och Håkan A Bengtsson:

”Tillväxten utanför de stora städerna har gått mycket långsammare de senaste decennierna och dessa områden har därför en svagare arbetsmarknad och en minskad befolkning. I nästan hälften av alla kommuner har antalet invånare minskat de senaste 30 åren. Många äldre betyder större kostnader för kommuner och landsting och lägre skatteintäkter än i andra delar av Sverige.”

En minnesbild som kommer upp när jag läser rapporten är från när jag i egenskap av anställd på IF Metalls förbundskontor besökte en konferens i Uddevalla 2012. Västsverige och svensk fordonsindustri hade drabbats extremt hårt av den allmänna ekonomiska nedgången efter finanskrisen. SAAB med sin stora fabrik i Trollhättan hade gått i konkurs året innan och året efter upphörde Volvo med sin personbilstillverkning i Uddevalla.

IF Metall hade 2012 en tioprocentig arbetslöshet bland sina medlemmar och två tredjedelar var utförsäkrade från a-kassan. I Uddevalla och Trollhättan var läget än värre. Visst kunde man tänka sig att flytta till dit jobben fanns, men hur säljer man sin villa när en ort mer eller mindre över en natt berövas i princip alla välbetalda LO-jobb och framtidstron för vanliga människor?

För någon som kom med tåget från Uppsala och Stockholm blev det uppenbart hur olika verkligheterna kunde vara i olika delar av landet. I mina trakter hade man knappt lagt märke till den högst reella industrikrisen som drabbat Sverige. Arbetslösheten hade inte stuckit iväg och om något hade industrins kris där borta pressat ner räntorna och det var ju bra för bostadslånen här.

Dessa olika Sverige blir också så påtagliga när vi åker till sommarstugan i Värmland och ser kontrasten mellan bruksorterna i Klarälvsdalen som är lite på dekis med sina tomma butikslokaler och det Karlstad som signalerar välmående och urbanism långt bortom vad som egentligen kan tyckas rimligt. Det är två separata världar som samsas i en region och som skiljs åt av en timmes bilfärd.

Jag påminns också om en rapport som TCO publicerade om Sveriges demografiska utmaningar i början av 2014. Det var också en rapport som klarsynt pekade på ett väldigt splittrat Sverige. I en vidhängande debattartikel skrev Roger Mörtvik, dåvarande samhällspolitisk chef, TCO:

”Studien visar på ett Sverige där förutsättningarna till likvärdig välfärd glider isär allt mer. Ett Sverige som befolkningsmässigt och sysselsättningsmässigt blir allt mer tudelat och där regioner och kommuner med åldrande befolkning och färre i arbetskraften får allt svårare att finansiera välfärden.”

Vi står mitt i ett samhälle som håller på att slitas sönder av regionala skillnader. Och vi kan inte fortsätta låtsas att vi inte känner till det genom att hänvisa till stigande bostadspriser och nya restauranger där många av de som sätter agendan bor.

Intressant nog pekar Andersson et al på ungefär samma strukturförändringar som statsvetaren Anders Lidström menar är de huvudsakliga orsakerna till socialdemokratins väljarmässiga tillbakagång under de senaste fyra decennierna. Häromveckan citerade jag dem i nyhetsbrevet:

”den minskade industrisysselsättningen, ökande utbildningsnivån, ett stigande ekonomiskt välstånd, urbaniseringen samt minskningen av det sociala tryck som tidigare gynnade partiet i dess styrkefästen.”

Det om något borde väl få upp frågan högt på arbetarrörelsens dagordning. Eller som Andersson och Bengtsson skriver i Svenska Dagbladet:

”[Den politiska polariseringen] är bara ett bland flera uttryck för politikens oförmåga att ta sig an den regionala frågan. Vi saknar inte kunskap om de regionala utmaningarna. Vad som nu krävs är att politiken prioriterar den regionala dimensionen inom en rad politikområden. De politiker och de politiska partier som lyckas på den punkten kommer förmodligen att kunna sätta den politiska dagordningen framgent. Vilket parti vågar ta sig an uppgiften att verkligen minska klyftan mellan stad och land?”

Men vad ska vi då göra för att hantera och kontra den här krisen? I rapporten skriver författarna om behovet av en aktiv bostadspolitik (både i form av förbättrat utbud i tillväxtområden och stöd till inlösen av bostäder i mer perifera områden), infrastrukturinvesteringar bland annat för att underlätta pendling, investeringar i både akademisk utbildning och yrkesutbildning, en aktiv integrationspolitik, en mer utjämnande skola, och en omfördelning av resurser till välfärden.

Jag tror de i stora drag har rätt. Något jag skulle fästa särskild vikt vid är behovet av en skattereform som syftar till att jämställa villkoren mellan kommuner i olika delar av landet.

Jag har tidigare lyft Göran Perssons idé om att ersätta kommunalskatten med en generell inkomstskatt som är lika för alla i hela landet. Idag är det ju så att det ofta är de kommuner med högst kommunalskatt som har sämst tillgång till välfärd på grund av just de demografiska utmaningarna som många kommuner i periferin står inför. Som många socialdemokrater (och politiskt aktiva överlag) var jag länge en förespråkare för idén att kommunalskatten var en förutsättning för det kommunala självstyret.

Men jag tycker nog inte att det är en tanke som håller fullt ut. Dels för att väldigt mycket av det som kommunen idag ansvarar för är ålagt den i lag. Det finns inget utrymme för att i självstyrets namn strunta i skola eller äldreomsorg. Dels för att kommunerna har att spela de demografiska och geografiska kort de blivit tilldelade. Det är ju inte så att välmående borgerliga kranskommuner har gjort något särskilt för att ha tillgång till storstaden nästgårds med allt vad det innebär av arbetsmarknad, utbildning och utbud. Precis som att krympande kommuner i Norrlands inland inte har gjort något som gör att urbanisering och utbildning drar iväg stora delar av just deras unga generation. Det är helt enkelt rimligare att staten tar in en generell inkomstskatt efter förmåga som sedan fördelas till de olika kommunerna efter lagstadgat behov.

Däremot skulle jag kunna tänka mig en annan gammal käpphäst för att just säkra det kommunala självstyret. Man skulle kunna tänka sig att det parallellt med den generella inkomstskatten skulle kunna finnas möjlighet för kommunerna att ta ut en kommunal fastighetsskatt som framför allt skulle kunna användas till sådant som går utanpå det som kommunerna är ålagda av lagstiftarna.

Jag har tidigare lyft frågan om en kommunal fastighetsskatt i stil med den som finns i Norge:

”Den norska skatten ligger på mellan 2 och 7 promille av fastighetens försäljningsvärde och kan tas ut på fastigheter för industriell verksamhet och kraftproduktion, fastigheter i tätort eller i hela kommunen. Till det skulle man kunna lägga möjligheten att beskatta fastigheter där ingen är skriven. I dag finns det fler fritidsfastigheter än hus där människor faktiskt bor i många inlandskommuner. Exempelvis.

Vilken modell den enskilda kommunen väljer kan ju vara upp till de lokala folkvalda. I och med att sammansättningen av fastigheter är olika i olika kommuner är det inte självklart att one size fits all.”

Det finns ju knappast någon mirakelkur för att komma tillrätta med de regionala klyftorna i Sverige. Till viss del beror de ökande klyftorna också på sådant som står utanför sådant som står utanför politikernas domvärjo. Men bara för att man inte kan göra allt kan man ju inte strunta i att göra något. Och i ärlighetens namn kan man undra hur det här inte var högst på agendan för ett regeringsunderlag som dominerats av Socialdemokraterna och Centerpartiet?

Tips för öga och öra

Tips för öga och öra är förslag på exempelvis artiklar, böcker, musik, TV-serier, filmer och så vidare som jag tycker det är värt att tipsa om. Tanken är väl att det ska vara relativt nya tips. Men det kan lika gärna vara något äldre som jag snubblat över.

Handelshögskolans klubb SEK kan få sin första statsminister | SvD — www.svd.se

Läsvärd artikel om socialdemokratiska studentklubben SEK på Handelshögskolan och den roll den spelat som plantskola (kan eventuellt vara bakom betalvägg).

Ekspert om SV i opposisjon: «Bittersøtt» for Rødt – VG — www.vg.no

Företrädare för norska vänstertankesmedjorna Manifest och Agenda kommenterar det faktum att vänstersocialistiska SV väljer att ställa sig utanför den socialdemokratiskt ledda regeringen.

How Olaf Scholz won Germany – Dalia Marin — socialeurope.eu

En analys av de tyska socialdemokraterna SPD:s framgångsrika valrörelse och vad socialdemokratins återkomst beror på.

S måste stärka sin sociala koppling | Folkhemmet — folkhemmetopinion.se

Läsvärt om vad kan Socialdemokraterna lära sig av kommunister i Österrike. Det handlar om att vara ett parti i människors vardag.

Ett parti på terapisoffan - Dagens Arena — www.dagensarena.se Socialdemokraterna må ha funnit en ny blivande partiledare. Men långt bortom personfrågan har socialdemokratin länge haft ett behov av att hitta sig själv, skriver Johan Sjölander i en personlig essä.

Det var allt för idag. Vi ses nästa vecka. Om det är något är det bara att du höra av dig. Om någon vidarebefordrat nyhetsbrevet till dig går det bra att skriva upp dig här. Dela gärna nyhetsbrevet med vänner och i dina sociala medier.

Äh, nu har kaffet kallnat!

Fredrik Jansson