🥶 Kan socialdemokrati vara konservativ?

Varför är så många socialdemokrater upptagna med konservatismen? Vad menas egentligen med Blue Labour? Är det värderingar eller materiella förutsättningar som är avgörande?

---

God morgon!

Omikronvarianten rasar genom samhället (det verkar tack och lov vara relativt milda symptom för de flesta som drabbas) och idag tar jag spruta tre. Det här borde väl ändå vara över snart om alla normalt funtade personer har tre sprutor och åtminstone en omgång covid-19 i kroppen?

Idag tänkte jag prata lite om konservatism och socialdemokrati.

Kan socialdemokrati vara konservativ?

Det jag ska prata om idag är knappast något nytt. Ämnet har förekommit flera gånger sedan jag startade nyhetsbrevet (exempelvis här, här och här) och jag inser att jag följt och diskuterat ämnet i åtminstone 13 år vid det här laget. Men om det är något som triggade igång tankesynapserna den här gången så var Joel Stades debattartikel i s-märkta nyhetsbrevet Rörelsen tidigare i veckan.

Stade talar i debattartikeln om hur socialdemokratin måste vara ”vänster-Tan” för att vinna tillbaka arbetarväljare från Sverigedemokraterna och vinna val. Han skrev också en text i den socialdemokratiska idétidskriften Tiden för några år sedan om det närbesläktade ämnet ”Blue Labour”.

Han är dock på inga sätt ensam om de här diskussionerna. Sedan svallvågorna efter finans- och flyktingkriserna har det funnits en puttrande debatt inom socialdemokratin om hur man ska förhålla sig till det samhälle man är omgiven av, med förlorat stöd i arbetarklassen och med en höger som artikulerar det konservativa snarare än det liberala.

Förutom begrepp som TAN-vänster och Blue Labour är referenser till dansk socialdemokrati vanliga i debatten. I korthet skulle man kunna säga att diskussionen handlar om socialdemokratins förhållande till konservatismen, ett förhållande som allt fler röster har velat trycka på under senare år.

Jag är egentligen inte särskilt intresserad av att gå i svaromål mot enskilda texter eller debattörer. Istället tänkte jag att jag skulle ta mig an det här med Blue Labour som ofta får fungera som en ideologisk klädedräkt för den här typen av diskussioner. Och sedan avsluta med en liten diskussion om vad jag ser som problem och poänger med den här typen av argumentation.

När man ska gräva i det här med Blue Labour så får man börja med att göra en snabb avstickare till efterkrigstidens Kanada och ett besläktat politiskt begrepp. 1966 myntade en kanadensisk statsvetare, Gad Horowitz begreppet ”Red Tory” för att beskriva en specifik strömning inom kanadensisk konservatism som blandade konservatism med inslag av socialism i en antiliberal syntes som tog avstånd från en radikal individualism. Om man är intresserad av att läsa om begreppet från ett kanadensiskt perspektiv kan man med fördel läsa statsvetardoktoranden Ben Woodfindens essä i den konservativa idétidskriften C2C Journal. Men det kanadensiska spåret är mest en utvikning, även om det nog med största sannolikhet har fungerat som influens till det vi kommer till nu.

I februari 2009 publicerade den brittiske teologen Philip Blond en essä i tidskriften Prospect Magazine, ”Rise of the red Tories” (2010 publicerade han en bok på ämnet, Red Tory: How the Left and Right Have Broken Britain and How We Can Fix It). Texten fick stort genomslag i den politiska debatten i Storbritannien och Blond blev något av ett ideologiskt kuttersmycke för David Camerons Tories (även om han inte fick särskilt stort genomslag på politiken som fördes).

Centralt i Blonds tes var en trestegsraket som under efterkrigstiden hade slagit sönder det gamla lokalsamhället med sitt ömsesidiga ansvarstagande:

• Den välfärdsstat som expanderade under årtiondena efter andra världskriget förde över ansvaret för människans trygghet från det lokala och organiska till staten. De ömsesidiga lösningar som tidigare knutit samman lokalsamhällen ersattes av statliga myndigheter och byråkrater.

• Utvecklingen efter ungdomsupproret 1968 har lett till ett individualistiskt och hedonistiskt sökande efter personlig njutning som har brutit ner den moral som fanns i det gamla lokalsamhället.

• Margret Thatchers nyliberala revolution begränsade statens utbredning. Men bara för att ersätta den med privatkapitalistiska oligopol som koncentrerat förmögenheter, slagit ut lokala företag och orsakat massarbetslöshet.

De två första, en auktoritär stat, och ett atomiserat och amoraliskt samhälle, skyllde Blond på vänstern. Det tredje, marknadsfundamentalismens oligopol, på högern.

Allt detta menade Philip Blond hade lett till att ”den nuvarande politiska konsensusen är kulturellt vänsterliberal och ekonomiskt högerliberal. Och det är precis fel plats att vara på.” Vilket fört med sig att det medborgerliga engagemanget vittrat bort, i föreningslivet, i kontakten mellan grannar och familjemedlemmar, i den lokala ekonomin och i ansvaret för lokalsamhället.

Blonds lösning för att komma till rätta med det här är att återupprätta det kommunitära. Efter den globala ekonomins kollaps handlar det framförallt genom att lokalisera ekonomin. Det kan göras genom att skapa lokala investeringsstiftelser där det finns möjlighet för lokalt kapital att investera lokalt i nya företag. Men också genom att bryta med storföretagen. Identiska stormarknader överallt har lett till att småbutiker har trängts ut och gjort människor till låglönearbetare snarare än egna företagare. Den klassiska konservativa idén om ”ägardemokrati” parat med en kritik av monopolkapitalismen genomsyrar idén om Red Tory.

Bara några månader efter Blonds artikel i Prospect Magazine lanserade den politiske teoretikern Maurice Glasman spegelbegreppet Blue Labour. Och det är verkligen spegelbegrepp. På punkt efter punkt är Blond och Glasman överens. Den skillnad som finns mellan de två är att den senare lägger tonvikten vid fackföreningen, kooperationen och folkets hus om man ska prata svenska, medan den förre föredrar församlingen och småföretagen.

Men gemensamt är en vurm för ett föreställt förgånget. Ett förgånget där man bor på samma gata som sina arbetskamrater hela livet. Där man är aktiv i samma föreningar. Där kvinnan är hemma med barnen. Och där barnen inte gör uppror mot den patriarkale fadern.

I november 2010 deltog jag själv i ett idépolitiskt seminarium i London som de tyska socialdemokraternas tankesmedja FES arrangerade där Glasman gjorde en dragning av sina idéer. Och jag kommer också ihåg hur underligt jag tyckte det var att sitta mitt i London och lyssna på dem.

Mitt i en världsmetropol där knappt någon i arbetarklassen bor kvar i samma stadsdelar som deras föräldrar och farföräldrar bodde i, antingen för att gentrifieringen drivit ut dem eller för att föräldrarna och farföräldrarna växte upp på helt andra platser i världen. Mitt i en världsmetropol där arbetaren får tillbringa timmar i kollektivtrafiken för att komma till ett jobb som alldeles för ofta är tillfälligt och osäkert. Där arbetaren lika gärna kunde vara kvinna som man. Det Glasman målade upp kunde i bästa fall kallas nostalgiskt, i värsta fall reaktionärt. Hur som helst var det svårt att förstå vad det hade att göra med dagens samhälle och de människor som faktiskt befolkar det.

Men samtidigt kunde jag förstå varför den här typen av diskussioner dök upp. Ett knappt halvår tidigare hade jag deltagit på ett liknande seminarium som FES arrangerade i Istanbul (det var en tid då jag fick åka till olika delar av Europa för att prata socialdemokrati med smarta personer). På flygresan hem (jag skulle mellanlanda i Amsterdam) satt jag och pratade med en annan seminariedeltagare.

Ämnet var som så ofta när socialdemokrater träffas arbetarrörelsens förlorade stöd i arbetarklassen och den växande högerpopulismen. Om jag minns det rätt så var mycket av argumentationen från min stolsgranne hur de socialdemokratiska partierna hade tagits över av en urban elit som inte förstod arbetarklassen utan bara ville prata feminism och mångkultur. Typ så.

Samtidigt flög vi in över Rotterdams hamn och vi tittade på det vidsträckta containerlandskapet. Jag minns hur jag pekade ner på det och frågade om inte det där hade något med saken att göra? Hamnen där ner (liksom bruket i en svensk bruksort) hade en gång i tiden varit en plats dit (män i) arbetarklassen kunde vända sig efter att de lämnat skolan i tonåren och få ett tryggt och hyfsat välbetalt jobb där den fackliga tillhörigheten var självklar. De kunde sedan köpa bostad och bilda familj i tjugoårsåldern. Kanske tjänade de till och med så bra att frugan kunde stanna hemma med barnen? Grannarna var också arbetskamrater och man delade en lokalkultur.

Så såg det inte längre ut i hamnen därnere. Containertrafiken och automatiseringen hade minskat behovet av arbetskraft. Underleverantörer och bemanningsföretag hade börjat hacka sönder klassolidariteten. Och det var sannolikt inte längre så att de som faktiskt jobbade i hamnen bodde tillräckligt nära att de kunde cykla ner till jobbet med sin unikabox på pakethållaren.

Och det är problemet med mycket av den här typen av argumentation. Man identifierar samhällsförändringar som påverkat sammanhållningen i samhället på ett negativt sätt. Men samtidigt kan man ju fråga sig om människorna i dagens samhälle vill ha dessa samhällsförändringar ogjorda?

Kanske fanns det brister i hur välfärdsstatens byråkratiska kolosser varit organiserade tidigare? Det finns absolut problem med hur välfärdsstatens nuvarande kvasimarknader är organiserade. Men skulle man vilja ha en generell skattefinansierad välfärd ogjord?

Kanske har p-piller, seriemonogami och kvinnans intåg på arbetsmarknaden stört relationerna mellan könen? Men hur många skulle egentligen vilja återgå till en föreställd ordning där alla parförhållanden var livslånga och där kvinnan stod ständigt gravid vid spisen?

Kanske var det mysigt när man handlade sin mat hos den lokala slaktaren, bagaren och mjölkbutiken? Men skulle vi vilja se den begränsning i utbud som det skulle innebära om stormarknaderna försvann?

Kanske kan det vara så att vi alla vid tillfällen kan känna en saknad över att något har gått förlorat? Men skulle vi vilja ta bort sådant som vi ser som självklarheter för att återskapa det? Om vi nu skulle försöka föreställa oss att det faktiskt går att ta bort sådant som redan finns och som vi ser som självklart. Och är det det som faktiskt gått förlorat som vi saknar, eller är det nostalgin över det som inte längre finns kvar (och som kanske aldrig egentligen fanns)?

Joel Stade pekar – som många andra i den här debatten – på att arbetarklassen är vänster i ekonomiska frågor, men konservativ i värderingsfrågor, och att det är just det som socialdemokratin måste fokusera på för att vinna dem åter. Och det stämmer ju på en aggregerad nivå. Men vad säger det egentligen om verklighetens arbetsklass? Så här såg det ut i forskningsantologin En fråga om klass – levnadsförhållanden, livsstil, politik (2010):

Även om punkterna för arbetarklassgrupperna ligger där de ligger så är det ju ett genomsnitt. Det är ju faktiskt en möjlighet att ingen som ingår i den enskilda gruppen faktiskt placeras precis där punkten är placerad.

Det mesta tyder exempelvis på att personer som är mer ”auktoritära” (som den konservativa, TAN-skalan kallas i undersökningen i bilden) också är mer höger i ekonomiska frågor. Det kan ju vara så att det finns grupper inom dessa arbetarklassgrupper som är betydligt mer auktoritära och höger än andra och därför dragit med sig genomsnittet så att det är mer TAN-höger än vad det annars skulle vara? Det kan ju vara så att alla de miljoner människor som tillhör arbetarklassen har mer komplexa och spretiga åsikter än vad som får plats i ett aggregerat diagram?

Men om vi ändå utgår från föreställningen om arbetarklassen som vänster-TAN så skulle vi som exempel kunna ta en fråga som inte är en av de som ständigt snurrar i den nuvarande samhällsdebatten, föräldraledigheten.

Vi vet att uttaget av föräldraledighet är ojämnt fördelad mellan män och kvinnor. Vi vet också att den skillnaden är större bland arbetare än tjänstemän.

Med synen att det här beror på att arbetaren är mer konservativ än tjänstemannen skulle man kunna säga att det skeva uttaget av föräldraledighet beror på att det helt enkelt i arbetarhushållet finns en underliggande självständig norm om att kvinnan ska ta hand om hem och barn samtidigt som mannen är familjeförsörjare. Det kan vara så.

Men det kan ju också vara så att arbetarkvinnor som oftare har längre löner, otryggare anställningar och tyngre jobb än arbetarmännen helt enkelt väljer att använda föräldraförsäkringen som ett sätt att fly undan sämre förhållanden på arbetsmarknaden. Detta samtidigt som det är en situation som i mindre utsträckning påverkar familjeekonomin negativt än om mannen stannar hemma. Det kan vara så.

Vad är hönan och vad är ägget i det hela? Är det en fråga om värderingar eller är det en fråga om materiella förutsättningar? Här brukar brytpunkten mellan det konservativa och det socialistiska gå. Man kan komma överens om vikten av mänskliga gemenskaper i kontrast till liberalismens ofta atomistiska individualism. Men man har väldigt olika åsikter om vad det är som skapar dessa gemenskaper. Alla människor och partier har åsiktsdrag som hör hemma i vart och ett av de tre ideologiska familjerna. Och man kan inte heller bortse från att väljarna också har det. Men om man i första hand är socialist så måste man börja i det materiella.

”Först kommer maten, sedan kommer moralen”, som Berthold Brecht skaldade.

Det vore ju kul om fler prenumererade på Nyhetsbrevet Sub Rosa. Det gör man här, helt gratis! Och om du gillar nyhetsbrevet får du gärna dela det i sociala medier.

Tips för öga och öra

Tips för öga och öra är förslag på exempelvis artiklar, böcker, musik, TV-serier, filmer och så vidare som jag tycker det är värt att tipsa om. Tanken är väl att det ska vara relativt nya tips. Men det kan lika gärna vara något äldre som jag snubblat över.

Unnecessary tradeoffs – Sheri Berman — socialeurope.eu

Statsvetaren Sheri Berman hävdar att det går att driva progressiv politik i samtiden – men bara om den presenteras i universell termer.

The end of the French left – POLITICO — www.politico.eu

Intressant om den splittrade franska vänstern och ytterligare en kandidat, tidigare justitieministern Christiane Taubira som vill utmana om presidentposten.

Kajsa Borgnäs: Det är dags för en omfattande energiutredning – Aktuellt i Politiken — aip.nu

Kajsa Borgnäs som leder en facklig miljötankesmedja i Tyskland argumenterar intressant mot argumenten mot kärnkraft.

Why We Should Reclaim Thomas Paine and FDR (w/ Harvey Kaye) | Current Affairs on Acast — play.acast.com

Samtal med historikern Harvey J. Kaye om hur den amerikanska vänstern ska använda historien och den radikala traditionen.

Det var allt för idag. Vi ses nästa vecka. Om det är något är det bara att du höra av dig. Om någon vidarebefordrat nyhetsbrevet till dig går det bra att skriva upp dig här. Dela gärna nyhetsbrevet med vänner och i dina sociala medier.

Påtår?

Fredrik Jansson