Internationell solidaritet – arbetarklassens kampenhet?
Vad menar arbetarrörelsen med internationell solidaritet? Hur förhåller sig den internationella solidariteten till klassolidariteten? Hur påverkas internationell solidaritet av nationalism och globalisering?
God morgon!
Så här mellan trettondagen och tjugondag Knut kan man väl säga att julhelgerna har lagts till handlingarna. Rådande omständigheter gör väl att julgransplundringen ställs in? I veckan börjar barnen i skolan igen. Vi påbörjar färden mot sommaren.
I avtalsrörelsen bröt förhandlingarna mellan Kommunal och Almega Vårdföretagarna samman eftersom arbetsgivarsidan vill se försämrade villkor för de anställda för att gå med på den särskilda lönesatsning på yrkesutbildade som Kommunal fått igenom i avtalen med både de offentliga och ideella arbetsgivarna.
Att det är den profitdrivna välfärden som stretar emot förvånar väl ingen? Kommunal har lagt varsel om strejk. Nu får vi se vad applåderna är värda?
Och så fick vi se ett trumpistiskt statskuppförsök i USA. Det sker inte varje vecka om jag säger så. Kapitolium har oväntat många olåsta dörrar. Det förvånade.
Men idag tänkte jag prata lite om internationell solidaritet.
Internationell solidaritet – arbetarklassens kampenhet?
Internationell solidaritet. Låter det inte lite dammigt? En dimmig minnesbild av aktivister som stod och sålde Vietnambulletinen utanför Systembolaget eller någon stödgala till förmån för kampen mot apartheid i Sydafrika. Möjligen är det något som figurerar i diskussioner om nivån på biståndsbudgeten (åtminstone på den tiden biståndsbudgeten förekom i andra sammanhang än att täcka kostnaderna för att skicka tillbaka asylsökande som fått avslag eller bygga svenska fängelser i låglöneländer).
Det är givetvis en del av det hela. Att internationell solidaritet helt enkelt har betydelsen att vi skickar pengar till verksamheter som befinner sig utanför Sveriges gränser för att hjälpa till att finansiera något behjärtansvärt.
Men arbetarrörelsens solidaritetsbegrepp har inte varit detsamma som ett ensidigt välgörenhetsbegrepp. Istället är det en idé om ömsesidighet och tillit. I grunden handlar det om att bygga upp stabila försäkringskollektiv där alla inblandade i bästa fall bidrar efter förmåga och får efter behov (eller åtminstone betalar sin premie för att få ut något när olyckan är framme).
Och det är ju något helt annat än det som omfattas av det som oftast beskrivs som internationell solidaritet. Något som är mer av en fungerande arbetslöshetsförsäkring än ett skramlande med bössan på stan.
Sedan finns också frågan vad vi menar med att något är internationellt? Det kan tyckas enkelt, men det är inte nödvändigtvis det. Ofta används begreppet som en synonym för ”mellanstatligt”, det vill säga en relation mellan statsmakter. Men man skulle kunna tolka det som något som är ”mellannationellt” eller ”mellanfolkligt”, det vill säga en relation mellan folkgrupper som inte nödvändigtvis är stater. Eller så skulle man helt enkelt kunna tolka det som i princip vad som helst gränsöverskridande, det vill säga något som snarare är transnationellt än internationellt i egentlig mening.
I arbetarrörelsens och socialismens barndom var idén om internationell solidaritet också en vision om att gränserna skulle upplösas och att den gamla gemenskapen skulle ersättas med en ny klassgemenskap. ”Arbetarklassen har inget fosterland” och så vidare.
Mycket av de tidiga förhoppningarna grusades redan i första världskriget. Istället för att världens (eller Europas) arbetare slöt sig samman under den röda fanan mot kapitalisterna och deras nationella krigshets slöt man upp kring den egna nationens fana och marscherade ner i skyttegravarna för att så effektivt som möjligt ta livet av de arbetare som gjort motsvarande på andra sidan minfältet.
Sedan dess har många av arbetarrörelsens framgångar ägt rum på en nationell (i meningen inomgränslig) arena. Välfärdsstat, fackliga framgångar och en folklig fördelning av välstånd hade lite med gränsöverskridande att göra i egentlig mening. Om man bortser från exportindustrins avsättningsmarknader vill säga. Det verkar som om verkligheten slog fast att arbetarklassen snarare hade många parallella fosterländer.
Inom arbetarrörelsen finns det ändå en tendens att titta tillbaka och se efterkrigstiden som en tid då den internationella solidariteten var mycket starkare än den är idag. Kanske var det så?
Åtminstone fanns det en tid då arbetarrörelsen med större självförtroende talade om frågor som rör internationell solidaritet. Och i en tid där visionerna lyser med sin frånvaro och där politiken mest handlar om nedskärningar, kväsandet av uppflammande eldsvådor och medial krishantering är den där förmågan att tala om den stora världen med självförtroende och medmänsklighet något som många saknar.
Men det var lättare att vara solidarisk med jordens fördömda när tillväxten gick som tåget, överskottet på hemmaplan fördelades mer solidariskt än någon gång tidigare i världshistorien och när världen i stor utsträckning var något som skedde bortom trygga gränser.
För det verkar paradoxalt nog vara så att tanken om den internationella solidariteten har minskat i styrka i takt med att världen har blivit allt mer globaliserad. Vi lever i en värld som aldrig har varit mer sammanlänkad.
Finanskapitalet flyttar ögonblicksnabbt ständigt ofattbara summor härs och tvärs över jordklotet i form av digitala ettor och nollor. Tillverkningsindustrins produktionskedjor innebär att slutproduktens komponenter mycket väl kan tillverkas på snart sagt alla kontinenter. Människor kan via internet knyta band och hålla kontakten i realtid över avstånd som förr utgjorde i det närmaste oöverstigliga hinder. Nya migrationsmönster knyter samman platser som aldrig förr haft direktkontakt.
Men trots (eller på grund av?) en värld som är mycket mer närvarande i vår vardag än någonsin tidigare ser vi att nationalismen ökar. Inte bara i form av ökat stöd för radikalnationella eller nationalpopulistiska partier och politiker. Vi ser det också i språkbruk och verklighetsbild mer generellt. Vi krymper sammanhang genom att måla upp en oförmåga att kontra globala stormar med annat än tillfälliga, bristfälliga och lokala stormskydd.
Det är som om vi när vi upptäcker en ny spricka i dammens vägg inte kommer oss för att börja planera för en ny damm där ett nytt kraftverk kan kanalisera vattnets kraft till samhällets bästa utan istället sätter handen där vattnet börjar sippra igenom och högljutt konstaterar att vi nu tagit krafttag mot problemet.
Inte minst under det gångna coronaåret har vi i stor utsträckning slutit oss bakom gränser och behandlat dödssiffror och åtgärder som om de vore fråga om skidstafettplaceringar och val av valla.
Inom arbetarrörelsen (eller kanske snarare i ledande kretsar inom Socialdemokraterna) har det här under de senaste åren tagit sig uttryck i en slags välfärdschauvinistisk retorik där invandring ställs mot fungerande välfärd och trygghet, där arbetarklassen används som ursäkt för en mer nationalistiskt orienterad politik. Som om enda sättet att vinna LO-kollektivets stöd är en åtstramad migrationspolitik och en ännu hårdare retorik?
Jag har alltid tyckt att den där föreställda och entydiga bilden av arbetaren som en etniskt svensk man som röstar (eller riskerar rösta) på Sverigedemokraterna har varit lite märklig (och då inte bara för att jag arbetar för en stor och växande fackavdelning där medlemmar och förtroendevalda i stor utsträckning är både kvinnor och har utländsk bakgrund).
För det är givetvis en bild av arbetaren i det svenska samhället. Men det är inte den enda. Det är sannolikt inte ens den enda bilden av just de arbetare som uppfyller just de där kriterierna. Det handlar om från vilken vinkel man betraktar något och vilket filter man lägger över bilden.
Jag upplever att den här oviljan att tala om internationell solidaritet för att inte verka för mjäkig i migrationsfrågan är kontraproduktiv. Den påminner om den socialdemokratiska oförmågan att tala om behovet av stabila och generösa socialförsäkringssystem eftersom man är rädd för att hamna i en diskussion där en moderat arbetslinje ställs mot en socialdemokratisk bidragslinje.
Vi ska givetvis kunna diskutera hur en svensk migrationspolitik ska se ut och hur socialdemokratin ska ställa sig till den. Alternativen är knappast å ena sidan stängda och å andra sidan öppna gränser. De flesta förstår att svaret kommer hamna någonstans mittemellan. Precis som man måste kunna diskutera om huruvida våra sociala trygghetssystem missbrukas eller är felkonstruerade.
Men socialdemokratin har blivit strykrädd och saknar i alldeles för stor utsträckning mod att formulera sina egna svar. Och då hamnar en riktig diskussion om internationell solidaritet i kläm. Vilket är synd, för vi skulle behöva en mycket mer kvalificerad idé om internationell solidaritet än vi haft tidigare.
Vi behöver det inte för att ”godhetssignalera” eller vilket verb som kan tänkas användas i dagsdebatten för tillfället, utan just för att vi faktiskt lever i en globaliserad värld där våra relationer med andra inte nödvändigtvis handlar om att vi sitter trygga i ett elfenbenstorn och strör pengar omkring oss.
I konflikten mellan arbete och kapital kan vi inte göra halt vid gränsen eftersom kapitalet inte gör det.
Vi som har en jämförelsevis stark fackföreningsrörelse måste bidra till att stärka facklig organisering i andra länder. Inte för att vara snälla, utan för att vi i längden också kommer ha nytta av att andra är organiserade. Då kan vi tala om en klassolidaritet på riktigt.
Men vi skulle också behöva globala koncernfackliga samarbeten med globala ramavtal och möjlighet till internationella sympatiåtgärder. I en globaliserad värld kan makten verka frånvarande, men kapitalet verkar i den riktiga världen. Globala produktionskedjor och just-in-time gör den globala kapitalismen sårbar för stridsåtgärder. En allt mer varumärkesberoende konsumtion gör varumärket sårbart för kritik om exempelvis dåliga arbetsförhållanden.
Vi som har jämförelsevis starka progressiva politiska krafter måste samarbeta över gränserna för att begränsa och kontrollera globala monopolliknande aktörer, för att hindra skattesmitning och kapitalflykt, och för att kunna kontra klimatkrisen. Överföring av teknik, kunskap och kapital som gör oss till mer jämbördiga parter i mänsklighetens utveckling är nödvändigt.
Och ja, vi kommer inte komma till rätta med en svårkontrollerad migration om vi inte samarbetar. Det kommer i längden inte att fungera att försöka bygga murar. Människor kommer även framöver att vandra över världen. Oavsett om det är av politiska, ekonomiska eller klimatmässiga skäl.
Om internationell solidaritet ska ha ett specifikt värde för arbetarrörelsen så skulle det i någon mån behöva koppla tillbaka till socialismens ursprungliga idé om att vi alla är en del av ett större sammanhang där vi både ger och får.
Tips för öga och öra
Tips för öga och öra är förslag på exempelvis artiklar, böcker, musik, TV-serier, filmer och så vidare som jag tycker det är värt att tipsa om. Tanken är väl att det ska vara relativt nya tips. Men det kan lika gärna vara något äldre som jag snubblat över.
Intressant krönika som tittar på den ökande ojämlikheten i USA genom att särskåda de ökade skillnaderna inom den breda medelklassen. Ökade skillnader baserat på utbildningsnivå, avindustrialisering (och i någon mån avkontorisering) samt minskad organisationsgrad i privat sektor har under de senaste 40 åren slitit isär idén av USA som ett medelklassland.
Actionfylld western som utspelas i Iowa under depressionens 30-tal med en konflikt mellan strejkande bönder och plutokratkontrollerade banker som den centrala historien (dessutom med små avstickare till UAW:s organisering av Fords bilfabriker i Detroit, Michigan och den omsjungna gruvarbetarstrejken i Harlan County, Kentucky ("Which Side Are You On?"). Revolverstrider, klasskamp och kringresande agitatorer, vad mer kan man begära av lite lättsam TV-underhållning?
Det var allt för idag. Vi ses nästa vecka. Om det är något är det bara att höra av sig. Dela gärna nyhetsbrevet i era sociala medier.
Påtår?
Fredrik Jansson