Här eller där, vi eller dom?
Om du gillar nyhetsbrevet får du hemskt gärna dela det i dina sociala medier. Antingen genom att använda ikonerna längst ner i nyhetsbrevet eller genom att klicka på "View online" här över och sedan använda ikonerna till höger på sidan.
God morgon!
Nu har vi väl på allvar tagit steget in i höstterminen. Det känns lite kyligare i luften och själv har jag för första gången sedan mitten av mars tagit tåget till Stockholm och varit på min riktiga arbetsplats en dag.
Jag skulle ljuga om jag sa att jag inte kände obehag både inför att behöva vara i kollektivtrafiken och att faktiskt vara i Stockholm. För mig har distansarbetet bara varit en positiv erfarenhet och även en marginell återgång till det normala känns som en försämring, oaktat att vi fortfarande lever i en pandemi.
Men jag tänkte skriva om något helt annat idag. Jag tänkte försöka mig på en diskussion om antisemitism och antisionism och hur de förhåller sig till varandra. Det är långt och snårigt. Men jag tror att jag lyckades knyta ihop säcken i slutet?
Här eller där, vi eller dom?
Nu i veckan har jag läst historikern Håkan Blomqvists nya bok Socialism på jiddisch: Judiska Arbeter Bund i Sverige. Det är en fascinerande berättelse om en i svensk arbetarrörelse helt marginell och kortvarig företeelse, den så kallade bundismen.
Boken handlar framför allt om de skärvor av rörelsen som spolades upp på svenska stränder i svallvågorna efter förintelsen och som under åren efter andra världskriget försökte återskapa sin gamla rörelse i en värld som var en helt annan än den man en gång växt sig stark i. Det gick väl inte så bra. Som Blomqvist konstaterar tillhörde bundismen historiens förlorare. Åtminstone i det korta perspektivet?
Men i Östeuropa hade bundismen varit en utbredd folkrörelsesocialistisk strömning bland den judiska befolkningen sedan slutet av 1800-talet, och inom ramen för det judiska arbetareförbundet (ofta förkortat till Bund) etablerades en judisk arbetarklasskultur baserad på en sekulär och socialistisk jiddisch-kultur med föreningar och sammanhang som täckte in så gott som varje del av medlemmarnas liv.
För bundisterna var det centralt att upprätthålla en egen judisk kulturell identitet, yiddishkeit samtidigt som man propagerade för doykait, att den judiska arbetarklassen skulle kämpa för sina rättigheter i det sammanhang de faktiskt levde.
Snarare än assimilation i det dominerande samhället, religiöst rabbivälde eller utopiska drömmar om en judisk nationalstat var deras ideal judisk kulturell autonomi i demokratiska stater där de redan levde och verkade, något som på sikt skulle lägga grunden för mänsklighetens socialistiska frigörelse.
Samtidigt som jag läser boken läser jag om hur det skrikits avskyvärda antisemitiska slagord i samband med upplopp i Malmö. Det får mig att fundera på relationen mellan antisemitism och antisionism och hur man ska tolka olika strömningar.
Bundisterna var uppenbarligen inte antisemiter. Inte för att det skulle vara omöjligt för judar att vara antisemiter, utan för att hela deras existens handlade om att skapa en sekulär och socialistisk, men också uttalat judisk samhällssfär.
Men de var antisionister. De trodde inte på Thodor Herzels ideologiska projekt i slutet av 1800-talet och de trodde inte på staten Israels grundande 1948. I Blomqvists bok kan man läsa hur en företrädare för Bundgruppen i Eskilstuna vid en sammankomst i början av 1946 säger att ”Samtidigt som sionisterna gör allt för att förvirra de överlevande med illusionen om Palestina är socialismen närmare än någonsin.”
Bunds samhällsprojekt var ett annat.
Men jag kommer tillbaka till sionismen längre ner och börjar istället med att bena ut vad antisemitism innebär?
Antisemitismen har under sin kanske tusenåriga historia genomgått olika faser, och även om det hela tiden finns rottrådar till tidigare traditioner så kan man ändå se ett antal olika typer av antisemitism som satt sin prägel på sin tid.
Under lång tid, åtminstone sedan 1100-talet har det i Europa funnits en religiöst färgat antagonism mot judar som enligt historikern Lena Berggren tagit sig uttryck i att ”judar på olika sätt skildes ut från det omgivande samhället genom näringsförbud, speciell klädsel, tvingades bosätta sig i ghetton”. Kopplat till detta har det även växt fram myter om ”att judarna har ingått en hemlig konspiration för att uppnå världsherravälde och förslava, alternativt utplåna, kristenheten.”
Antisemitism så som den tog form i slutet av 1800-talet och början av 1900-talet har rottrådar till en sådan äldre antisemitism, men måste ändå tolkas utifrån sin egen samtid. Den är en produkt av moderniteten och den framväxande nationalismen.
Sociologen Zygmunt Bauman har definierar antisemitism som ”ressentiment gentemot judar. Det hänvisar till föreställningen om judar som en främmande, fientlig och icke önskvärd grupp, och de bruk som härrör från och understöder en sådan föreställning.”
Bauman konstaterar att vidare den här typen av antisemitism skiljer sig från andra typer av fientlighet mellan grupper på grund av att det aldrig handlar om ”relationer mellan två territoriellt erkända grupper som möter varandra på jämställd fot”, utan snarare har handlat om relationer ”mellan en ’värdbefolkning’ och en mindre grupp som lever mitt ibland denna”.
Centralt i en förståelse av denna relation är begreppet diaspora. Det är något som varit närvarande även i tidigare former av antisemitism i synnerhet, men också i definitioner av judiskhet i allmänhet. Just detta långvariga och institutionaliserade främlingskap som präglat, framför allt den europeiska, judiskheten på grund av religiösa skillnader och den typ av utskiljande som vi nämnt tidigare skapade föreställningen om juden som den idealtypiska den andre. Detta i mycket större utsträckning än den andre i form av invånaren i ett grannland eller i form av katolik/protestant i de europeiska religionskrigen.
Även om det fanns en koppling till det bibliska Israel, och beskrivningen av judar som ”ökenfolk” förekom även i den nazistiska antisemitismen, var det en koppling som blev allt svagare över århundradena. Inte minst då den geografiska platsen för det i forntiden judiska kungadömet Israel efterhand blev ”det heliga landet, som värdbefolkningen själv gjorde anspråk på i namn av sina egna andliga anor.” Den judiska påskmåltidens reciterande om nästa år i Jerusalem hade en andlig snarare än en geopolitisk innebörd för den judiska diasporan.
Därför kom judarna att kopplas till en idé om gränslöshet och kosmopolitism. Bauman skriver att: ”Världen som var helt fylld av nationer och nationalstater avskydde det icke-nationella tomrummet. Judarna befann sig i ett sådant tomrum; de var ett sådant tomrum.” Den kosmopolitiska juden blev själva antitesen, och därmed det mest grundläggande hotet gentemot nationalstaten. Den kosmopolitiska karaktären gjorde judarna som dessa föreställs i antisemitismen till ett ogräs som ständigt hotade den nationella trädgårdens ömma plantor.
Slutligen kan man tala om perioden efter staten Israels grundande som en ny antisemitisk period. Det nya med den perioden är det faktum att en judisk nationalstat etablerats i mellanöstern. För första gången blev antisemitismen också en geopolitisk fråga.
Konflikterna med grannländerna och den territoriella expansionen var något nytt. Bilden av den kosmopolitiska ghettojuden ersattes i allt större utsträckning av bilden av den muskulära israeliska juden som byggde landet med så väl vapen som plog i handen.
Det byggandet gick i takt med vad man skulle kunna betrakta som imperialistiska tendenser där land lades till land och där stora delar av den palestinska befolkningen fördrevs från sina hem eller underordnades den israeliska nationalstaten.
Denna tredje typ av antisemitism skiljer sig från de tidigare just på grund av sin geopolitiska situation. Men idén om den militärt överlägsne och aggressive juden har också parats med äldre europeisk antisemitisk tradition där juden i sig förkroppsligar ondskan. Det här är också en typ av antisemitism som har underblåsts av den retorik som staten Israels grannar och fiender har använt sig av i sitt motstånd mot dess existens. Det är också en typ av antisemitism som fått fäste i Europa exempelvis genom islamism och vad man skulle kunna beskriva som en folklig tradering i invandrartäta förorter.
Om dessa tre typer av antisemitism är någon form av renodlade åkrar inom antisemitismen finns det i realiteten en mängd varianter på antisemitism som hämtar näring från dessa som inte behöver vara renodlade. Jag har inga ambitioner att beskriva dem alla, och jag kommer inte heller att försöka sätta fingret på en vardaglig ”banal” antisemitism som kan vara svårare att sätta fingret på. Men det finns vissa former av antisemitism som kan vara värda att lyfta.
Inom den amerikanska kristna högern kan man å ena sidan vara en stark förespråkare för staten Israel som en judisk stat, men man bygger å andra sidan sin position på en religiös föreställning om att det judiska folket måste samlas i det heliga landet för att sedan gå under i Harmagedon i egenskap av vantroende.
På senare år har delar av den nationalistiska högern börjat använda ”globalister” som kodord för judar. Och inte minst finansmannen George Soros har fått klä skott för antisemitiska konspirationsteorier om judisk kontroll över medieindustin och finanskapitalet. Det här är en form av antisemitism som knyter an till den antisemitism som dominerade under mellankrigstiden. Men den kan i vissa fall kombineras för en beundran för den israeliska militära dominans gentemot sin muslimska omgivning och för politiska strong men som Benjamin Netanyahu.
Och hur mycket det än smärtar någon som har hjärtat till vänster finns det också delar av vänstern tagit till sig den antisemitism som den tyske 1800-talsmarxisten August Bebel ska ha kallar ”socialism för idioter”.
Mest uppenbar har detta varit i brittiska Labour där man under de senaste åren skakats av återkommande rapporter om antisemitism inom partiet och bland partimedlemmar. Att det är på det viset kan man nog utgå ifrån (det pågår just nu en statlig utredning för att bringa klarhet i anklagelserna), även om omfattningen kan diskuteras. Det verkar ofta vara samma handfull händelser som omnämns i debatten. Med detta sagt är ett antisemitiskt tillfälle ett för mycket.
Man kan även på goda grunder hävda att den dåvarande partiledningen under Jeremy Corbyn inte tog frågan om antisemitism i partiet på tillräckligt stort allvar. Detta till trots är det få som på allvar hävdar att Corbyn själv var antisemit i någon reell mening.
Snarare är det så att Corbyns oförmåga att agera ska ses från en annan vinkel. Han är inte antisemit. Han är antiimperialist. Imperiet i det här fallet är så gott som uteslutande USA. Och inom den variant av antiimperialism som Jeremy Corbyn omfamnar så är ”min fiendes fiende min vän”.
Det innebär att man som parlamentsledamöter för ett socialdemokratiskt parti inte ser några större problem med att delta i rysk eller iransk statstelevision (möjligen mot betalning). Och det innebär att man reflexmässigt tar ställning mot USA-allierade Israel, och lika reflexmässigt lierar sig med de som är emot Israel.
För att leka lite med Bebels begrepp så handlar det snarare om en ”antiimperialism för idioter” än om en ”antisemitism för idioter”. Åtminstone i Corbyns fall.
I diskussionen om antisemitism inom Labour har också frågan om kritik mot Israel kommit upp. Den definition av antisemitism som partiledningen antog under galgen har också tolkats som att den inkluderar antisionism i antisemitism. Något som upprört känslorna bland de som har Palestinafrågan som en central del av sitt politiska projekt och sin politiska identitet. Men innan vi diskuterar antisionism som begrepp måste vi ta en sväng förbi dess antites, sionismen.
Vad är då sionism? Kortfattat är det idén om en judisk nationalstat i Palestina. Det är en idé som tar form i slutet av 1800-talet och det är helt enkelt den judiska versionen av en av tidens mest dominerande idéer: nationalismen, och mer specifikt etnonationalismen. Just att göra judarna till ett folk bland andra med eget territorium och egna gränser skulle lösa den specifika typ av konflikt som idén om ”främlingar mitt ibland oss” gav upphov till när moderna nationalstater skulle definiera sig själva i förhållande till andra.
Men liksom alla nationalismer är inte sionismen ett enhetligt idébygge. Det finns versioner av sionismen över hela den politiska höger-vänster-skalan. Det finns olika idéer om vart de geografiska gränserna för staten ska gå, hur man ska förhålla sig till sina grannar, hur man ser på israelisk-palestinska konflikten, hur man ser på relationen till minoriteter inom Israel. Och så vidare.
Antisionism måste i ljuset av detta i huvudsak ses som motstånd mot en judisk nationalstat. Men det kan ju i sig innebära många olika saker.
Det kan innebära en kritik av den politik som förs i Israel gentemot minoriteter inom landet och gentemot de ockuperade områdena. (Här ska man möjligen lägga in brasklappen att prefixet "anti" kan vara lite väl starkt.) Det är i sig inget konstigt. Staten Israels tillskyndare brukar vara snabba att påpeka att det är mellanösterns enda demokrati. Och rimligen måste man kunna ställa högre krav på en demokrati när det gäller så väl minoritetsskydd som militär expansion?
Det kan ju också innebära att man är emot just den judiska nationalstaten, men samtidigt tycker att andra nationalstater är helt okej. Det är ju en position som har en ordentlig näve hyckleri i sig. Här finns exempelvis Hamas idéer om att ”slänga judarna i havet” för att sedan etablera en palestinsk/arabisk/islamisk stat. Det är också en form av antisionism som kan vara svår att på allvar separera från antisemitism.
Slutligen skulle man kunna lyfta den bundistiska versionen av antisionism. Bundisternas kritik av det sionistiska projektet handlade ju om att det var ett nationalistiskt projekt som gjorde anspråk på att företräda det judiska folket, det vill säga även bundisterna. Men i sak skilde sig inte deras syn på sionismen från deras syn på andra versioner av nationalism. De var helt enkelt antinationalister och såg ingen framtid i en värld där människor stängde in sig bakom gränser och odlade myter om uråldrig anknytning till geografi och gemensamt ursprung.
Vid sidan av detta har vi, inte minst i den judiska diasporan sett en ökad skepsis mot det sionistiska projektet som det har tagit form med apartheidpolitik och olagliga ockupationer. Det stöd för det nybildade staten Israel som en gång förpassade bundismen till den politiska marginalen har av senare generationer börjat ifrågasättas.
Tidigare i somras skrev Peter Beinart, chefredaktör för den amerikanska tidskriften Jewish Currents en uppmärksammad essä (det blev även en debattartikel i New York Times) där han övergav den liberala sionism som varit en del av hans politiska och judiska identitet. Förhoppningarna om en tvåstatslösning har fallit i kras och alternativet är, som han ser det, en demokratisk och jämlik enstatslösning som omfamnar både israeler och palestinier.
Ska man vara helt korrekt så anser han inte att han överger sionismen så mycket som att omförhandlar den. Sionismen handlar inte längre om en judisk nationalstat i mellanöstern. Det handlar om ett judiskt hem i mellanöstern. Och det kan han givetvis få göra. Intressant nog hamnar han därmed i en position som på många sätt ligger nära den bundistiska synen på samhällsbyggande, det vill säga en stat som bygger mer på demos än på etnos, men med kulturell autonomi inom den.
Men en ensstatslösning i Israel-Palestina innebär knappast att antisemitismen kommer upphöra. Den har haft en förvånansvärt stark överlevnadsförmåga genom seklen. Och i en värld där konspirationsteorier grasserar kommer vi nog tyvärr även i fortsättningen behöva förhålla oss till och bekämpa antisemitismens ogräs.
Det är inte heller så att Beinarts essä inte är invändningsfri. Den skissar på ett stort och komplicerat projekt. Men att bygga öppna samhällen på medborgerliga rättigheter och skyldigheter snarare än på etnisk tillhörighet är sannolikt ett fall framåt.
Kanske är bundismen en av historiens segrare i det långa loppet i alla fall?
Tips för öga och öra
Tips för öga och öraär förslag på exempelvis artiklar, böcker, musik, TV-serier, filmer och så vidare som jag tycker det är värt att tipsa om. Tanken är väl att det ska vara relativt nya tips. Men det kan lika gärna vara något äldre som jag snubblat över.
Intressant artikel om A Philip Randolph som var en socialist och fackföreningsledare som lade grunden till mycket av medborgarrättsrörelsen. Han var exempelvis en av organisatörerna bakom March on Washington for Jobs and Freedom 1963 där Martin Luther King Jr höll sitt berömda I have a dream-tal. Men då hade Randolph redan 22 år tidigare organiserat March on Washington Movement som pressade president Franklin D Roosevelt att öppna upp försvarsindustrin för svarta arbetare. A Philip Randolph hamnar ofta i skuggan av andra, men förtjänar att lyftas fram.
Intressant analys av en belgisk doktorand i statsvetenskap som har tittat på motstridiga och sammanfallande intressen hos socialdemokratins tre grupper av kärnväljare: "vänsterpartikulär" arbetarklass, "vänsteruniversiell" medelklass, och etniska minoriteter. Gaasendam skriver utifrån ett flamländskt perspektiv. Men det är ändå en läsvärd text.
En artikel om ojämlikhet i Kina och kraven på censur för att Thomas Pikettys senaste bok Capital and Ideology ska få publiceras i Folkrepubliken Kina. Detta trots att president Xi Jinping tidigare hyllat hans tidigare bok Capital in the 21st Century och då lyft fram uppgifterna i den om stigande ojämlikhet i väst som ett argument för den kinesiska ekonomiska modellen.
Det var allt för den här gången. Men om du gillade vad du läst (eller åtminstone tyckte att det var intressant) får du gärna dela nyhetsbrevet på sociala medier eller vidarebefordra det till någon vän som kan tänkas uppskatta det (och om du har fått det vidarebefordrat till dig kan du kan skriva upp dig på den här länken så du i fortsättningen får Nyhetsbrevet Sub Rosa direkt i mejlkorgen).
Det går givetvis också bra att återkoppla till mig genom att svara på mejlet. Vi ses om en vecka.
Vi tar väl en fika på det?
Fredrik Jansson