😇 Gudstjänst utan gudar?
Är arbetarrörelsen en av få arenor som har ritualer? Kan vi inspireras av kyrkans mötesformer för att skapa gemenskap? Kan vi bryta oss ur de sociala medierna och mötas i verkligheten igen?
God morgon!
Det är ju skönt när vårsolen skiner. Men samtidigt väcks jag ju alldeles för tidigt när morgonsolen tränger sig in i sängen. Och så går jag omkring och är trött som ett as hela dagarna. Kan Jag aldrig få vara nöjd? ☀
Men idag är det derby! Forza Bajen! 💚🤍
Idag tänkte jag prata lite om att träffa likasinnade.
Gudstjänst utan gudar?
Kanske har det att göra med att jag läste distanskursen Socialistisk kultur och livsåskådning: en historisk introduktion på Linnéuniversitetet i höstas och därmed läste Stefan Arvidssons tegelsten Röd tro: Socialistisk kultur och livsåskådning under tvåhundra år (den finns gratis som ebok på förlagets hemsida, men är så vacker i papper att du gott kan köpa en riktig bok)?
Kanske har det att göra med att det senaste numret av den amerikanska socialistiska tidskriften Jacobin med tema Religion äntligen landade i brevlådan (det tar orimligt lång tid att få en papperstidskrift över Atlanten numera)?
Oavsett skäl så funderar jag en hel del på religionsnära ritualer inom arbetarrörelsen. Om man befinner sig utanför någon form av inre krets av förtroendevalda är det sannolikt svårt att förstå hur mycket ritualer som fortfarande finns kvar inom arbetarrörelsen.
Om man besöker ett större representantskap eller en kongress kommer det sannolikt finnas fanor, allsång, predikningar (inledningstal) samt parentationer över de som gått bort sedan sist. Sedan förekommer det fortfarande att gamla aktivister vill ha fanbärare på sina begravningar. Och första maj så klart. Arbetarrörelsen är sannolikt en av de sista utposterna för sådant vid sidan av religiösa samfund och en del ordenssällskap.
Men om man bortser från dessa högtider är varken den politiska eller fackliga grenen av arbetarrörelsen särskilt ritualistisk. I stället är det ganska mycket löpande band och byråkrati över arbetarrörelsens verksamhet.
Å ena sidan har vi värvning av nya medlemmar (om vi talar om facket) och värvning av väljare (om vi talar om partiet). Det är dörrknackningar och arbetsplatsbesök. Å andra sidan har vi förhandlingar och hanterande av medlemsärenden (om vi talar om facket) och sammanträden i nämnder och fullmäktige (om vi talar om partiet). Handlingar ska läsas och åsikter ska utbytas. Det finns dagordningar och beslut ska tas.
Däremellan har vi diverse medlemsutbildningar som en kuddflicka. Men ofta är de formalistiska. Det finns en mall för hur de ska se ut och de som håller kurserna har ofta hållit många likadana kurser. De är ofta uppskattade av de som går och är sannolikt ett av få tillfällen då (de ofta nya) medlemmarna får en chans att diskutera meningen med föreningen och samhället.
Men, och det är här mina religiösa grubblerier kommer in, det saknas tillfällen för kontinuerlig gemenskap. Ungefär som en på veckobasis återkommande gudstjänst.
Och när jag tänker på gudstjänsten som en beskrivning av dessa gemenskaper är det inga megakyrkor med tusentals deltagare som jag föreställer mig (inte heller den i skrivande stund pågående LO-kongressen). Jag föreställer mig en mindre sammanslutning, men samtidigt något som är större än en studiecirkel.
Men man skulle kunna tänka sig något i stil med följande:
En grupp människor samlas på en återkommande tid – kanske en vardagskväll eller en lördagsförmiddag – i en förutbestämd lokal. Kanske är det ett gammalt Folkets hus? Kanske är lokalen vackert pyntad med arbetarrörelsekonst, blommor och fanor? Kanske är stolarna utställda i en cirkel för att klargöra att alla är där som jämlikar? Kanske ligger Tidens sångbok utlagd på stolarna?
En mötesvärd kallar till samling och stämmer upp till unison allsång (Arbetets söner?). En förbestämd medlem i gruppen får hålla ett anförande om något denne tycker är viktigt. Kanske är det något som hänt i samhället den senaste tiden? Kanske kopplar talaren samman det med att läsa ett stycke ur en bok? Ordet lämnas fritt för gruppen att reflektera över det som sagts. Man för ett samtal. Inga beslut fattas. Man avslutar med en gemensam sång (Internationalen?).
Man skulle givetvis kunna tänka sig något sådant utan det uttalade arbetarrörelsesammanhanget. Man skulle kunna tänka sig en typ av sekulär gudstjänst som är utformad kring människors tankar, läsande och skrivande om livet.
En grupp människor som samlas i ett vackert rum. En person har fått i uppdrag att läsa upp en text som denne valt (och kanske skrivit själv) utifrån ett förvalt ämne. Andra kan fylla på med kommentarer eller andra texter. Man för tillsammans ett respektfullt samtal kring ämnet. Man sjunger unisont ett antal sånger man valt på förhand (kanske med koppling till ämnet).
Man bygger gemenskap. Man delar på uppgifter och man delar med sig av tankar. Tar till sig andra människors föreställningar. Fritt och frivilligt.
Vi lever i ett samhälle som är väldigt fragmentiserat. Det har absolut att göra med pandemin. Den gjorde att vi vände oss in mot datorerna, och många möten, kurser och föreläsningar tog sig aldrig ut i verkligheten igen.
Det har absolut att göra med att vi under de senaste decennierna har blivit alltmer fångade i apparna och de sociala mediernas algoritmer och logiker. Vi är bekanta med människor i hela världen. Men vi saknar närmare band till de som vi delar förening med.
Det här är givetvis en mycket längre utveckling. Under efterkrigstiden gjorde välståndsutvecklingen att allt fler lämnade det folkrörelsesammanhang som var centralt för den svenska demokratin och det moderna Sveriges framväxt.
Biobesöket, föreläsningen och föreningsmötet i Folkets hus blev mindre viktigt när alla hade en TV i vardagsrummet och kunde ta den nyinköpta bilen till den nybyggda sommarstugan. Och detta samtidigt som många lämnade sina gamla sammanhang på mindre orter för att i stället söka sig till större platser där folk var tvungen att pendla mellan jobbet och sina hem i olika förorter. Och där valen var fler, givetvis.
Det här handlar givetvis mycket mer om produktivkrafternas utveckling än om någon form av konspirationsteori. Ingen – inte ens tech-bröderna i Silicon Valley – har haft en vision om ett samhälle med mindre gemenskap.
Men här är vi nu. Och jag funderar på om det finns någonting i den organiserade religionens former som skulle kunna hjälpa oss stackars sekulära satar att hitta en liten motståndsficka mot sakernas tillstånd?
Tips för öga och öra
Tips för öga och öra är förslag på exempelvis artiklar, böcker, musik, TV-serier, filmer och så vidare som jag tycker det är värt att tipsa om. Tanken är väl att det ska vara relativt nya tips. Men det kan lika gärna vara något äldre som jag snubblat över.
👁 Yiddish Anarchists’ Break Over Palestine
Läsvärd översättning i Jewish Current av det meningsutbyte som följde i den jiddischspråkiga anarkistiska tidningen Di fraye arbeter shtime i svallvågorna efter våldsamheterna i Hebron 1929.
👁🗨 Per Anders Fogelström
Fin dokumentär på SVT Play om den stockholmska arbetarklassens store krönikör, författaren och hammarbyaren Per Anders Fogelström som skrev Stadsserien (Mina drömmars stad och så vidare). Bland annat Susanna Alakoski, Ingvar Carlsson och Göran Greider kommenterar.
👁🗨 Naomi Klein om konspirationsteorier, trauma och Israels folkmord
I ett extrainsatt avsnitt av Aftonbladet Kulturs videopodd Café Bambino gästas Karin Pettersson och Tone Schunnesson av ingen mindre än den kanadensiska vänsterintellektuella författaren Naomi Klein.
Det var allt för idag. Vi ses nästa vecka. Om det är något är det bara att du höra av dig. Dela gärna nyhetsbrevet med vänner och i dina sociala medier.
Ska det vara påtår? ☕
Fredrik Jansson