Finns ens mänskliga rättigheter?
Om du gillar nyhetsbrevet får du hemskt gärna dela det i dina sociala medier. Antingen genom att använda ikonerna längst ner i nyhetsbrevet eller genom att klicka på “View online” här över och sedan använda ikonerna till höger på sidan.
God morgon!
Vi flyter genom den grå dimma som är årstiden. För mig personligen sätter det sig på humöret. Jag har enormt svårt att känna mig pepp den här tiden på året. Det finns en air av död och förmultnande som inte är särskilt upplyftande. Ide eller landsflykt känns som de rimligaste alternativen.
Den amerikanska presidentvalskampanjen har kommit igång på allvar med den första debatten. Och även om de flesta opinionsundersökningarna tyder på att Joe Biden både leder i väljarstöd och anses har vunnit debatten så tror jag vi får stålsätta oss för ytterligare fyra år med Donald Trump som amerikansk president.
Hela den kaossituation som är samtiden gynnar inte en etablissemangspolitiker som Biden och med tanke på att debatten spårade ut helt och hållet talar det mesta framöver för Trump. Men jag måste säga att det är lite fascinerande på ett skrämmande sätt att en sittande president uttalar sig om en nyfascistisk gruppering som om det är hans privata stormtrupper. Vi lever onekligen i en ny tid.
Här hemma slutade LAS-förhandlingarna mellan arbetsmarknadens parter i oenighet. Vi får väl se vad det innebär för regeringssamarbetet? Bristande samsyn i hur man ska tolka Januariavtalet såväl som hot om misstroendeförklaring kan göra det stökigt för regeringen. Men utgången av det hela känns oviss. Det är en sak att vilja gunga båten, men vill man verkligen välta den?
För Vänsterpartiet kan det vara lockande med en misstroendeförklaring. Men om resultatet blir en konservativ regering med stöd av Sverigedemokraterna som ändå kan tänka sig att genomföra en lagförändring av LAS kan det bli svårtuggat i en valrörelse som är mindre än två år bort.
För Centerpartiet och Liberalerna är situationen liknande. LAS-försämringar har varit centralt för dem, men det har också varit centralt att undvika att hamna i ett gemensamt regeringsunderlag med Sverigedemokraterna och det verkar vara det enda alternativet till en socialdemokratiskt ledd regering den här mandatperioden. Centern sitter där de sitter och Liberalerna har ju inte direkt optimala opinionssiffror för ett eventuellt nyval.
För Moderaterna och Kristdemokraterna finns det säkert skäl till att vilja välta regeringen. Men samtidigt är man ju i sak på samma linje som Centern och Liberalerna. Så ett misstroende tillsammans med Vänsterpartiet på LAS-frågan ligger ju inte i korten.
Kanske är det bästa för regeringen (Socialdemokraterna) att sitta lugnt i båten, beklaga att parterna inte kunde komma överens, fortsätta hävda att LAS-utredningen inte motsvarande Januariavtalets intentioner, förespråka mer förhandlingstid för arbetsmarknadens parter, skjuta det hela på framtiden, och utgå från att ingen egentligen vill ha regeringskris i det här läget. Det är som sagt val om knappt två år.
Den som lever får se. Risken är ju uppenbar att det här har bäddat för en extra stökig avtalsrörelse. Det är nog en lågoddsare att vi kommer få se en del strejkdagar.
Idag tänkte jag dock skriva om rättigheter i allmänhet, och mänskliga rättigheter i synnerhet.
Finns ens mänskliga rättigheter?
Det är som att svära i kyrkan att ifrågasätta om det finns mänskliga rättigheter. Få dokument har en så sakrosankt position som FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna. Det är som om de representerar den mänskliga moralens höjdpunkt och man talar ofta om mänskliga rättigheter som om de vore gudagivna. Men är det så?
FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna antogs 1948. Det var inte resultatet av en världsomfattande folklig process för att en gång för alla ta reda på vad människorna ansåg att de hade för rättigheter. I grunden är det istället resultatet av en kohandel mellan USA och Sovjetunionen i andra världskrigets efterbörd och i det kalla krigets första stapplande dagar.
USA fick in en hög liberala fri- och rättigheter som exempelvis rörelsefrihet och egendomsrätt medan Sovjetunionen fick in ett gäng sociala rättigheter som betald semester och hälsovård. Sedan föredrog man att ändå att fokusera på sina egna hjärtefrågor – framför allt som slagträ gentemot den andra sidan – medan man talade tyst om det andra hade fått in i dokumentet.
För en svensk socialdemokrat blev resultatet dock, trots allt, ganska bra. Inte så att det är som ett partiprogram. Men det har nog varit lättare att acceptera helheten med sin blandning av politiska och sociala rättigheter när man själv befinner sig i, och bygger ett demokratiskt välfärdssamhälle.
Poängen är inte heller att ifrågasätta dokumentet. Om det var så att alla människor garanterades dessa rättigheter tror jag att världen skulle vara en bättre plats än idag. I den meningen är det bättre att deklarationen finns än att den inte finns. Men finns verkligen mänskliga rättigheter på riktigt?
Under en helt överväldigande stor del av mänsklighetens historia har de inte funnits där. I mitten av 1600-talet beskrev den politiske filosofen Thomas Hobbes livet i ett föreställt naturtillstånd som: “solitary, poor, nasty, brutish, and short.”
Sanningen är väl att det – om man bortser från ensamheten – är en ganska god beskrivning av nästan allt mänskligt liv in i modern tid. Allt det fina som finns i deklarationen har för de allra flesta människor som funnits inte ens varit en utopi. Det har varit helt omöjligt att ens föreställa sig. Rättigheter om de överhuvudtaget existerade var för en liten priviligierad minoritet.
Idén att det ens går att formulera mänskliga rättigheter är ett arv från upplysningstiden. Men inte heller dessa tidiga försök att formulera mänskliga rättigheter var ju egentligen särskilt allmängiltiga. Den amerikanska revolutionens grundlagsfäder talade om att:
“We hold these truths to be self-evident, that all men are created equal, that they are endowed by their Creator with certain unalienable Rights, that among these are Life, Liberty and the pursuit of Happiness.”
Men samma män var i stor utsträckning slavägare som inte hade några tankar på att dessa självklara rättigheter skulle omfatta alla de som slet på deras plantager. Och när de talade om ”all men” så menade de just män. Deras mödrar, systrar, hustrur och döttrar fanns inte med bland de som var skapta jämlika. Faktum är att även fattiga fria vita män ofta uteslöts ur gemenskapen. Det var framför allt rättigheter för egendomsägande vita män.
Och när vi rör oss i strandkanten av den amerikanska revolutionen kommer vi något på spåren. De som omvandlade upplysningstidens ideal till en revolutionär kraft som var tillräckligt stark för att tillskansa sig de rättigheter de sedan grundlagsfäste var just tillräckligt starka för att förverkliga sina idéer och formulera de rättigheter de ansåg sig ha rätt till.
Men vem försvarar de mänskliga rättigheterna? Vilket är dess demos?
Om vi som exempel istället skulle ta fackliga rättigheter med allt det innebär så skulle vi nog ganska snart komma fram till att vi kan ha hur vackra deklarationer som helst. Men om det inte finns fackliga organisationer som kan sätta tyngd bakom kraven finns det inte heller några reella fackliga rättigheter.
Detsamma gäller medborgerliga rättigheter. Om vi ser den amerikanska medborgarrättsrörelsen under efterkrigstiden så handlade ju den om att sätta tyngd bakom kraven att de rättigheter som gällde för vita amerikaner också skulle gälla för svarta amerikaner. Att även svarta amerikaner fullt ut skulle bli just medborgare. I sak fanns ju många av dessa rättigheter nedtecknade redan tidigare. Däremot hade de inte varit värt pappret de var skrivna på när det inte hade funnits en folklig mobilisering som kunde omvandla medborgskapet från teori till praktik.
Men vem står upp för dessa förment allmängiltiga mänskliga rättigheter? När ställde sig världssamfundet upp som en man för att kräva att enskilda länder gör något åt sin bostadsbrist eller föräldrars rätt att hemskola sina barn? Vilket väl rimligen borde vara resultatet av en överenskommelse mellan världens alla länder?
”Land X gör inte yrkesutbildning tillgänglig för alla sina invånare. Låt oss kollektivt bomba dem till underkastelse! Eller låt oss åtminstone införa sanktioner så vi kan tvinga dem på knä.” Men det händer ju inte. Av förklarliga skäl.
Rättigheter existerar inte i vacuum. Rättigheter existerar inte bara för att de är nedskrivna på papper. Rättigheter finns om det finns en kraft som är tillräckligt stark för att sätta tyngd bakom kraven på dessa rättigheter. Någon sådan kraft finns inte bakom de mänskliga rättigheterna.
Rättigheter är inte heller objektiva. Formulerandet av en rättighet utgår alltid från en individ eller grupps subjektiva uppfattning om vad som är gott och ont. En subjektiv uppfattning som är präglad av det omgivande samhället. Men som inte nödvändigtvis delas av andra.
För ungefär ett sekel sedan utformade filosofiprofessorn Axel Hägerström i Uppsala något som har kommit att kallas ”värdenihilism”. Hägerström menade att en moralisk föreställning varken kan vara rätt eller fel. En moralisk föreställning kan bara motiveras utifrån sin praktiska och samhälleliga nytta, inte att den i sig självt är god.
I sin installationsföreläsning 1911 hänvisar han till en antik grekisk sentens:
”Om man läte människorna kasta i en hög de seder de anse för goda och ädla, och därefter var och en finge ur högen utvälja dem, som för honom gälla som usla och skymfliga, skulle ingenting bli kvar utan allt skulle fördelas bland alla.”
Om man vill kan man givetvis se på deklarationen om de mänskliga rättigheter som en form av sekulära budord, en textsamling som man tycker är värd att förheliga. Men man kommer få svårt att hävda att just de här värderingarna ger uttryck för något tidlöst allmänmänskligt.
Personligen tycker jag att FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna innehåller många eftersträvansvärda målsättningar. (Och en del av de jag kanske tycker är mer tveksamma är åtminstone så vagt formulerade att jag kan göra en alternativ tolkning av dem.) Men att det är eftersträvansvärt är min subjektiva åsikt. Andra medlemmar av mänskligheten kan ju ha andra åsikter.
Det har de ofta haft.
Tips för öga och öra
Tips för öga och öra är förslag på exempelvis artiklar, böcker, musik, TV-serier, filmer och så vidare som jag tycker det är värt att tipsa om. Tanken är väl att det ska vara relativt nya tips. Men det kan lika gärna vara något äldre som jag snubblat över.
Intressant artikel av den uppmärksammade ekonomen och globaliseringsforskaren Branko Milanović i Fredrich Ebert Stiftungs tidskrift om varför det inte går att återskapa efterkrigstidens socialdemokrati. Inte för att det betyder att det inte finns en framtid för socialdemokratin, utan för att förutsättningarna för socialdemokratin är helt annorlunda idag än då.
Intressant poddsamtal med samma Branko Milanović som jag tipsar om här ovan. Det blir ett samtal om hans uppväxt i Jugoslavien, om kapitalism och vart vi kan ta oss från här. Jag hittade inte den här podden på Acast och därför länkar jag istället till Spotify.
Det var allt för den här gången. Men om du gillade vad du läst (eller åtminstone tyckte att det var intressant) får du gärna dela nyhetsbrevet på sociala medier eller vidarebefordra det till någon vän som kan tänkas uppskatta det (och om du har fått det vidarebefordrat till dig kan du kan skriva upp dig på den här länken så du i fortsättningen får Nyhetsbrevet Sub Rosa direkt i mejlkorgen).
Det går givetvis också bra att återkoppla till mig genom att svara på mejlet. Vi ses om en vecka.
Ska vi ta en kopp kaffe på det?
Fredrik Jansson