Farväl till annus horribilis
Om du gillar nyhetsbrevet får du hemskt gärna dela det i dina sociala medier. Antingen genom att använda ikonerna längst ner i nyhetsbrevet eller genom att klicka på “View online” här över och sedan använda ikonerna till höger på sidan.
God morgon!
Här kommer sista numret av Nyhetsbrevet Sub Rosa för 2020. Det är det tjugonde numret (egentliga tjugoförsta, men det allra första var mest en test som bara skickades till mig) och jag vill börja med att tacka dig som följt med på resan. Hade ingen prenumererat på nyhetsbrevet hade det ju i praktiken inte funnits. Jag hoppas att du har uppskattat det.
Sedan starten har jag haft några inofficiella regler jag försökt hålla mig till här i nyhetsbrevet.
Dels har jag undvikit att skriva något substantiellt om coronapandemin. Detta mest för att jag inte har känt att jag haft något att bidra med. När så många verkar tvärsäkra om det ena eller andra känner jag mig mest osäker. Jag kan inget om virus och pandemier. Jag avviker en del från den regeln idag.
Dels har jag undvikit att skiva om ämnen som ligger för nära mitt jobb som pressekreterare på Kommunal Stockholms län. Det här nyhetsbrevet är mitt privata projekt och jag har inte velat blanda arbete och fritid. Även om jag åsiktsmässigt ligger väldigt nära min arbetsgivare har jag inte velat framstå som en megafon, samtidigt som eventuella åsiktsskillnader helt enkelt skulle kännas olämpliga att dryfta i ett så pass publikt forum.
Båda dessa regler har gjort att jag ibland har behövt söka mig bortom det mest brännande och dagsaktuella. Det kan ju vara både en fördel och en nackdel. Ofta har det varit skönt att komma på något helt annat att skriva om än det mest diskuterade. Även om det nog hade varit rimligt att skriva mer om hur vi skyddar våra välfärdsarbetare i den här pandemin.
Men vad tycker jag då om hanteringen av coronapandemin 2020?
Det är uppenbart att vi som samhälle inte lyckades skydda de som behöver äldreomsorg. Det är också uppenbart att det inte stod överst på listan av grejer som skulle ordnas i våras. Inte minst hanteringen av skyddsutrustning till de anställda lämnade minst sagt mycket att önska. Men samtidigt kommer jag inte ifrån att det stora problemet är den åtstramnings- och privatiseringspolitik som bedrivits under flera decennier. Det hade sannolikt inte gått att justera under några kaotiska vårveckor.
Provtagningen borde ju ha kunnat komma igång snabbare. Det framstår som helt oförklarligt att man relativt tidigt (även fast det ändå var i senaste laget) talade om att det skulle göras omfattande provtagningar och att staten skulle ta kostnaderna, men att regionerna som har kapaciteten för att genomföra provtagningarna drog fötterna efter sig. Att identifiera och isolera smittade hade kanske inte löst allt. Men det borde ju åtminstone ha minskat spridningen?
Kanske skulle vi också ha infört munskydd i kollektivtrafiken tidigare? Jag har ingen aning om det hjälper. Med det lär ju knappast skada i alla fall, och vi hade sluppit en del polariserande debatt. Men ska vi tala munskydd tycker jag nog att det skulle behövas mer diskussion om vilka munskydd vi ska använda, samt hur och när de används. Att vara för eller mot vilken trasa som helst känns orimligt.
Vi har lyckats sämre än en del andra länder (exempelvis våra nordiska grannländer). Men å andra sidan har vi absolut inte sämre resultat än många andra västeuropeiska läner som tagit till betydligt mer drakoniska åtgärder än Sverige. Vad som är rätt och fel, och vad smittspridning och andel döda beror på nog inte helt avgjort än.
Men vad vet jag? Jag ser hursomhelst fram emot att vaccineringen av breda befolkningsgrupper kan börja. Det vore skönt om världen kunde återgå till någon slags normalitet.
För mig personligen innebar 2020 en rivstart redan i januari med något jag i efterhand misstänker var covid-19 (influensa, lunginflammation, svimning, en sväng på sjukhus och en månads sjukskrivning samtidigt som vi i familjen hade två ytterligare fall av misstänkt lunginflammation, en som hostade blod och en som hade konstant hosta i två månader). Men när jag testade för antikroppar i somras blev svaret negativt.
Sedan mars har 2020 dock mest inneburit hemarbete, hålla distansen, undvika kollektivtrafik och i princip bara träffa min egen kärnfamilj. Ingen restriktion har varit striktare än hur jag redan lever mitt pandemiliv.
Det har på det stora hela gått ganska bra. Det har nog varit lättare för mig att stå ut med pandemilivet än för många andra. Även om jag kan sakna att ta en öl med en kompis eller gå på fotbollsmatch. Det hoppas jag att jag får göra 2021. Så ta vaccinet när det kommer!
Nu är jag dock lite nyfiken på vad du tycker? Men inte om pandemihantering, utan om nyhetsbrevet.
När jag i våras snubblade över det här att privata nyhetsbrev var en grej på uppgående lockades jag av att kunna återuppta något som liknar ett strukturerat bloggande (eller ledarskrivande). Allt det här som har att göra med att tycka saker, skriva egna grejer och ha deadlines för det har varit något jag saknat. Att det dessutom sker i en algoritmfri omgivning är ytterligare ett plus.
Men jag lockades också av möjligheten att eventuellt kunna ta betalt för det jag skriver. Både Revue (verktyget som jag använder) och den lite mer kända Substack möjliggör för betalda prenumerationer (vanligtvis från drygt 40 kr i månaden och uppåt) och framför allt i USA har det blivit vanligt att namnkunniga skribenter lämnar sina anställningar på redaktioner för att istället gå in i en direkt relation med läsaren via nyhetsbrev.
Idén bakom detta – liksom bakom internettjänster som exempelvis Patreon och Kickstarter – handlar om det som kallas "1000 True Fans Theory", att om man har tusen personer som verkligen gillar det man gör tillräckligt mycket att de betalar för det så kan man också leva på det man gör (siffran som används i den ursprungliga artikeln är 100 dollar per år).
Det här är ju inte något som bara behöver handla om nyhetsbrev (och teorin handlar ju snarare om kulturskapare). Jag inser att jag skrev något i samma ton om att skapa en tankesmedja för nio år sedan. Men jag tycker om idén.
Som jag tidigare skrivit i nyhetsbrevet är jag inte riktigt bekväm med idén att opinionsskrivande måste finansieras av någon form av storfinansiär (oavsett om det är någon filantrop till miljardär, LO eller staten). Jag tycker att mer politiskt skrivande borde kunna bäras av de som faktiskt vill läsa. Det är ju inte så att vi aldrig har betalt för en dagstidning eller tidskrift (eller för Netflix för den delen).
Det skulle vara intressant att veta hur du som läsare ställer dig till idén att betala för nyhetsbrev rent generellt? Om kostnaden låg någonstans mellan 30-50 kronor i månaden och du fick något mer än du får nu?
Jag kan exempelvis drömma om att ha ett nyhetsbrev där jag publicerar en dagsfärsk text klockan 17 varje vardag. Det skulle likna arbetssituationen jag hade som politisk chefredaktör på Folkbladet Västerbotten. Med den skillnaden att publiceringen inte måste invänta de tryckta tidningen utan istället kan sammanfalla med deadline.
Jag skulle också kunna tänka mig att ha regelbundet återkommande samtal/intervjuer med intressanta personer om ideologi och samhällsvision. Något som framför allt skulle publiceras som en nedskriven intervju i ett nyhetsbrev på helgen, men som också skulle kunna vara något som sker inför betalande publik?
Kanske skulle det vardagliga nyhetsbrevet vara gratis medan samtalet kostar pengar? Eller tvärtom. Eller så är allt förbehållet betalande prenumeranter? Är det något jag tagit till mig av mina nyhetsbrevsstudier i år så är det att det verkar vara svårt att få en betalningsmodell att fungera om man "bara" erbjuder mer av det som redan erbjuds gratis. Det måste till något kvalitativt nytt, inte bara mer kvantitet.
Men hursomhelst, det skulle vara en heltidssysselsättning som inte kan göras på fritiden. Jag kanske borde testa en månad någon gång framöver (under semester/tjänstledighet) för att se om det flyger?
Vad skulle du vilja ha om du betalade för ett nyhetsbrev? Har du några idéer?
Slutligen har jag testat en ny grej i det här mejlet och lagt in en bild där uppe. Jag är inte övertygad om att det är en bra idé. Jag har haft en tanke om att försöka hålla nyhetsbrevet så textbaserat som möjligt. Men å andra sidan kanske det livar upp lite att ha en illustration? Vad tycker du? Skicka gärna ett mejl till mig med vändande post och berätta om det är bu eller bä.
Som du märker blev det ingen essä den här gången. Jag återkommer med det igen i nästa nummer av Nyhetsbrevet Sub Rosa.
Är det något du undrar över och vill bolla med mig så går det bra att svara på mejlet. Jag vet att jag har varit lite dålig på att svara, men jag lovar bot och bättring framöver.
Tips för öga och öra
Tips för öga och öra är förslag på exempelvis artiklar, böcker, musik, TV-serier, filmer och så vidare som jag tycker det är värt att tipsa om. Tanken är väl att det ska vara relativt nya tips. Men det kan lika gärna vara något äldre som jag snubblat över.
För en knapp vecka sedan fick jag veta att Leo Panitch avlidit. Leo var en av samtidens stora socialistiska teoretiker och professor i statsvetenskap på York University i Toronto, Kanada. Jag hade inte Leo som lärare när jag var utbytesstudent på York. Men han deltog liksom jag i Sam Gindins seminarium "Social Justice and Political Activists" och i de sociala sammanhang som hörde till. Han har del i att jag är den jag är. Han kommer vara saknad. Här kan man fritt läsa alla hans bidrag i Socialist Register, den årsskrift som grundades av Ralph Miliband 1964 och som Leo redigerade sedan mitten av 1980-talet.
När jag skickade ut det första nyhetsbrevet till någon mer än mig själv tipsade jag om David Ritchards låt "Röd" som är något av en socialistisk kampsång. Redan då var jag i valet och kvalet om jag inte skulle välja den här sången istället. Jag vet inte om jag någonsin har stött på en så koncis beskrivning av arbetets alienation ("Och jag ler mot dig och frågar om det önskas någon dessert? Men jag är inte här när jag är här") och längtan efter en annan värld ("Där arbetet ger mening och vi jobbar för varandra. Och vi får vad vi behöver när vi gör så gott vi kan").
Det var allt för 2020. God fortsättning. 2021 kan väl ändå inte bli värre än 2020?
Vi ses nästa år. Från mörkret stiga vi mot ljuset. Och om du ändå läst så här långt får du gärna tipsa någon om Nyhetsbrevet Sub Rosa.
Fredrik Jansson